Dagens längtan

Välfärd eller välgörenhet

0
Eller står det inte emot varandra? Ska vi önska oss välfärd och välgörenhet? Jag märker att jag snubblar på begreppen redan innan jag kommit till det jag tänkte säga. Men jag chansar på att de flesta lägger in ungefär samma sak i orden och fortsätter tankegången.

Det här är inga nya tanker med de kom upp till ytan när jag nyligen fick veta att en av mina vänner i U.S.A. har en 17 cm stor tumör som trycker på hjärtat och lungorna. En biopsi gjordes i går så det ta'r några da'r innan vi får veta mer. Redan efter ett par da'r har vännerna ordnat en hemsida där hennes vänner kan få information och lämna uppmuntrande meddelanden. Där finns nu allt från gulliga verser, bönekedjor, hälsningar och en lista med vad man kan göra och inte ska göra för henne och vilka presenter som är lämpliga.
Det här är något som amerikanare är jättebra på. När min kusin behövde stråla sin hjärntumör organiserade hennes vänner genast en skjutsverksamhet till sjukhuset — en lång resa under en lång tid.
0

0

Jag skulle tycka att det vore jättejobbigt om mina vänner skulle behöva tigga ihop pengar för att jag skulle ha råd med en operation — eller den dyra medicin som jag är tvungen att ta'.
Vi klagar på vår svenska sjukvård, med all rätt många gånger, men jämför man det med U.S.A. så har vi mycket att vara tacksamma över.

Mary Jones was a poor woman whose husband had gone to sea on a long voyage. She lived in a house by the road side, and got her living by washing. She had two little boys, who were her great comfort, and whom she used to call Ned and Tom.

0
For some time after her husband had left, she got on very well, and was able to send the boys to school: but she caught a fever and was forced to keep her bed. Her neighbour, Sarah Smith, was very kind to her, and used to come to the house every morning and evening to do what she could to help her. But she was a poor woman, and could not afford to give Mary Jones anything that cost money; so poor Mary was forced to part with a great many things that she might get food.

0
Ned and Tom at this time took turns to go to school. Tom used to go to school one day, while Ned waited on his mother; and the next day Ned went to school and Tom staid at home. One morning when Ned was going to school, the thought of his poor mother pressed hard on his heart; and after he had gone a little way, he burst out crying.

0
He had not gone far along the narrow lane towards the school, when two young ladies met him and asked him why he was crying. He told them that he was thinking of his poor sick mother. The ladies then asked him his name and where he lived, and said they would go and call upon his mother. He thanked them and dried up his tears, and went on to school with a much lighter heart.

0

Soon after he reached home in the evening, the two kind ladies came to his mother's house with a foot-boy, who brought a basket filled with bread and meat, and some things fit for the poor sick woman.

0
They told Mary Jones how they had met Ned in the lane, and what he had told them; and she thanked them for what they had brought, and said that she hoped God would bless them for their goodness to her. They then asked about Ned and Tom, and said they would get their father to do what he could for them.

0
The young ladies then went home, told their father and mother what they had seen and heard, and thanked God that they had been able to make a poor woman and her two sons happy.

00000000000 Ur "The Moral Picture Book" av anonym författare

Dagens längtan

Så har ännu en dag sprungit ifrån mig

0
Jag kom uppför backen igen även om bilen tog några snedsteg mitt i backen.

Det är slaskigare än slaskigt ute — och enligt SMHI kommer det att vara så här ett tag till.

Jag förundras över damen från 1925 (Svenska Journalen 5 december) visst ser hennes skiddräkt förvånansvärt modern ut.
0

Kedjereaktion

0
Monet skriver om fransk mat som kanske är svensk, och Christina hakar på och skriver om friterad camembert som inte var så fransk som hon trodde. Jag hakar på därför att jag har med åren insett att mat inte alltid har det ursprung man tror det har. Och vad man tror är typiskt för en region ofta inte är ett dugg typiskt.
På ett internationellt scoutläger hade man ordnat en promenad med stationer där de olika landskapen i Sverige presenterade sig och serverade något som var typiskt för landskapet. Japanerna blev alldeles till sig när de fick spettekaka (som tydligen härstammar från Tyskland) — för se det är en japansk specialitet sa' de!
Samma flickor blev så glada på en fest där snälla scoutmammor slagit knut på sig själva för att bjuda på svensk mat och bjöd på Janssons frestelse — för se den rätten är minsann japansk.
0

Min mamma och jag har haft ett antal esperanto brevvänner — en av dem, jag tror att det var en ungrare, ville ha recept på svensk mat. Kruxet var bara att vad vi än skickade för recept så hade de den maten där också.

Min väninna bjöd Kanadensiska gäster på blodpudding — det var ju inget nytt, enda skillnaden var formen, de formar sin till en korv.

Och tänker man efter så måste det väl bli rätt snarlika rätter när råvarorna är givna.
0

Då skiljer nog sederna mer. Jag minns en flicka i tonåren från Argentina som efter ett scoutläger kom att bo hos en bekant till mig. Aina, min bekant, slog knut på sig själv för att visa så mycket som möjligt av Stockholm med omnejd. De var ofta bortbjudna till Ainas vänner som bjöd på mat, men tösen åt så dåligt att Aina blev orolig. Efter några da'r frågade hon hur det var fatt eftersom hon nästan inte åt något. Då visade det sig att vi svenskar inte trugar tillräckligt mycket — vi frågar två gånger om man vill ha något och tackar man nej får det vara se'n. Den här flickan hade lärt sig att det inte var artigt att ta' för sig förrän tidigast den tredje gången hon blev bjuden.
När jag berättade detta för en vän började han skratta och berättade om en kinesisk student som hade bott hos honom. De hade varit på middag hos en äldre dam som tyckte det var så roligt att gästen åt så mycket. Den lilla kinespojeken åt uppenbarligen tills han var grön i ansiktet eftersom man inte kan tacka nej när en äldre person bjuder!

Dagens längtan

Så gör jag väl ett nytt försök då

LITTLE JANE AND THE POOR MAN.

Jag hade tänkt berätta om min lördag med Guten-berg i går när datorn censurerade hela rubbet.
De nya titlarna intresserade mig inte i någon större utsträckning så jag övergick till att leta efter bilderböcker och andra illustrerde böcker — vilket passade min intelektuella nivå utmärkt i går.

Det står sällan ett tryckår i de gamla bilderböckerna som för det mesta inte ens anger en författare och än mindre en illustratör.

CAREFUL be of poor old puss,
00 She catcheth all the mice:
If any rat appears in sight,
00 She chases in a trice.
0
And then she comes and sits her down,
00 And washes all her fur;
How kind and loving doth she look—
00 How pleasant doth she purr.

Ur "The Tiny Picture Book" av anonym författare.
0
Knappast någon författare försitter chansen att komma med pekpinnar.

Do not drink too much.

It is good to be industrious—when our work is done, we may have time to read.

"A Picture Book, for Little Children", av anonym författare och illustratör

Men den bok som jag blev helt bedårad av var "More Russian Picture Tales", Copyright, 1914, 1920, av Valery Carrick.

0

Inte bara datorn är emot mig — när jag ska föra över pengar från ett konto till ett annat får jag ett med-delande som säger att min personliga kod inte är aktiv längre! Jag kan kolla saldot med samma kod — men inte föra över pengar! Det betyder att jag måste till banken i morgon — jag är tacksam för alla tummar som hålls så att jag kommer ned, och framför allt upp för vår backe igen.
0

Ur "Little Mary - The Picture-Book, 1823 av Sabina Cecil

Ännu mer om sömntutor

0
De gula och brandgula blommorna närmst kameran är sömntutor.
0
Ab skriver i en kommentar: "Vad roligt att äntligen få en förklaring! Och nu ser jag plötsligt i ett förklarat ljus ordet tutte, bröst, som ju är något som står ut. Visst borde det vara besläktat?
=
Har aldrig tänkt i de banorna, men det låter ju mer än troligt. Jag vänder mig genast till Hellquist och Hojen.

Svensk etymologisk ordbok

av Elof Hellquist

0

Och så här säger NE's ordbok:

tutt`e subst. ~n tuttar

ORDLED: tutt-en

• (mest plur.) kvinnobröst [vard.]

BET.NYANSER: a) om enbart bröstvårtan b) om motsvarande del på napp(flaska)

HIST.: sedan 1950-talet; sv. dial. tutt 'napp; kvinnobröst'; barnspråksord

Mer sömntuta

0
Jag kan inte se en sömntuta utan bli glad och för-flyttas till barndomens sommarö. Vår tomt där är i stort sett bara klippor och tallar med ett par små rabatter närmast huset. Rabatter som fick klara sig själv och så småningom har de återgått till ljung och blåbärsris. Våra närmaste grannar, med lika bergig tomt la' ner stor möda på att odla blommor och bära vatten och hade en otrolig blomsterprakt. De var barnlösa och alltid lika glada när jag hälsade på — och jag fick som uppgift att komma varje morgon och försiktigt dra tutorna av de sömntutor som tillät det.Christina och jag talade om namnet sömntuta — och för att vara säker på att jag gav Christina en korrekt förklaring till varför den heter så, så har jag rådfrågat både Elof Hellquist och SAOB.
0
Sömntuta 1) (vard.) person som sover l. tycker om att sova (djupt o.) länge (på morgonen) l. ofta är sömnig; 0. VDAkt. 1788 , nr 546. Inte blir det väl mycket kvar åt de där båda sömntutorna. Hva är det för folk, som inte ids äta frukost klockan åtta? Stadsherrar, kan jag tro? BERGMAN HNådT 64 (1910 ). Se så, sömntuta, stig upp! PT 1913 , nr 243 A, s. 3. Barnen sover ännu. Den lille är en riktig sömntuta. MARTINSON OsynlÄlsk. 339 (1943 ).02) [ anledningen till benämningen torde vara att växten sluter sig l. intar sömnställning på eftermiddagen l. att växten ”sovit” under foderbladen som är sammanvuxna till en spetsig hätta som skjuts upp av de utväxande kronbladen o. därvid faller av ]
00000SAOB

Svensk etymologisk ordbok

av Elof Hellquist

Dagens längtan

Nu ger jag upp

Elizabeth Reading

August Macke

0

För en tid se'n vägrade min "minne-pinne" att ge ifrån sig sin information — mest bilder. Och i dag skulle jag bara hämta några bilder från den externa hårddisken innan jag klickade på "publicera inlägg", när jag får ett kryptiskt meddelande som säger nå't i stil med att hårddisken inte fungerar — varefter allt blir vitt — och jag förlorar allt som inte var sparat...
Hårddisken har tydligen lagt av — och det gör jag med. Kommer att göra som Elizabeth här ovan, läsa och kanske titta på fler favoritbilder.

Dagens längtan

Nya böcker och gamla vaser

0
Vilken lycka att kika ned mot brevlådan och se att det sticker upp paket ur den. Jag går (glider) nedför backen så fort jag kan. Två bokpaket (sex böcker)!
Jag började genast med Mikael Parkvalls "Lagom finns bara i Sverige". Den verkar mycket lovande, så här säger baksidestexten om den:
o
Ordet lagom finns inte bara i Sverige. Det har heller inget med vikingarna som dricker mjöd "laget om" att göra. Och att eskimåerna har så många fler ord för snö, stämmer det? Eller att engelska är ett så mycket rikare språk än svenska, som är litet och fattigt? Och att vi lånar ord från andra språk, från engelskan och från olika invandrarspråk, är det verkligen ett hot mot vårt eget språk?
Det cirkulerar en mängd olika seglivade myter om språk som har väldigt lite med verkligheten att göra. Lingvisten Mikael Parkvall tar ner oss på jorden med både humor och sakkunskap i denna på samma gång roande och bildande bok.
0
0
Jag fick en blombukett i går — en mycket försenad födelsedagsbukett, eller möjligtvis en mycket tidig sådan. Vi har gott om vaser, både ärvda och sådana vi köpt själva, men som vanligt var det lögn att hitta en perfekt vas. Har buketterna blivit högre? Det slår mig plötsligt att det har blivit svårare med åren och jag funderar på om modet föreskriver längre stjälkar på blommorna nuförtiden.

Hands up!

0
Efter att ha tillbringat flera timmar i en ödslig väntsal i Las Vegas mitt i natten, medan bussen städades, gick resan vidare mot San Diego. Jag fick en bra fönsterplats långt fram på vänster sida av bussen, och försökte sova så gott det gick. När vi passerat Kaliforniska gränsen gjorde bussen ett uppehåll för frukost. Alla gick av utom jag som var alldeles för trött. Jag lutar mig mot fönstret och slumrar till. Så hör jag att någon kommer in i bussen och öppnar ögonen — och stirrar rakt in i mynningen på ett skjutvapen.
Tror jag var för sömndrucken för att bli annat än förvånad — och jag ser ju snart att det är en polis bakom vapnet. Jag får ingen förklaring, polisen fortsätter bakåt och söker igenom hela bussen innan han går av.
Passagerarna återvänder och en äldre man slår sig ned bredvid mig. Han berättade att han först blivit så orolig för han trodde att de var ute efter mig — att jag var en förrymd hippie. Men han hade fått reda på att polisen var ute efter ett par farliga förbrytare som hade stigit på i Las Vegas men tydligen stigit av vid förra hållplatsen.
Det var en vänlig och mycket pratsugen herre som berättade att han var 79 år och hade en frånskild dotter. Se'n forsade hans livs historia ur honom och hans oro för dottern och barnbarnet. Jag satt som en korkskruv och försökte se vaken och intresserad ut. Det är inte lätt att titta på den man pratar med när denne sitter på sätet bredvid, om man som jag är rejält översynt. Jag fick hans adress för han ville veta hur det gick för mig, och skrev när jag kom hem men hörde aldrig ifrån honom.

Dagens längtan

Inaktuell, bristfällig och ofullkomlig

Country Dress, 1912

0
Det dimper ner ännu en katalog från Klingel i brev-lådan. För en halv evighet se'n köpte jag något från dem och se'n dess envisas de med att skicka sina kataloger till mig. De har sällan, för att inte säga aldrig, något jag tycker om så de går för det mesta direkt till soporna.Men i dag bläddrade jag igenom den och får lära mig att jag aldrig kommer att bli varken komplett eller perfekt.

0

0
Jag som ger så mycket som flyger och far i modet ägnar väl aldrig accessoarerna till mina paltor en tanke. Så jag får nog finna mig i att framleva mitt liv som en inkomplett och defekt person — och det bekymrar mig inte det minsta.
0
0
Jag kommer att fortsätta att hasa runt i det som är bekvämt — och på vintern, varmt.

Dagens längtan

Resan går vidare

0

Från Winnipeg till Omaha är det över 100 mil, jag lämnade Winnipeg tidigt på morgonen och var inte framme i Omaha för än efter midnatt. Även om bussarna är rätt bekväma så är det påfrestande att tillbringa så lång tid på en buss och jag var tacksam för att jag inte hade någon medpassagerare bredvid mig utan kunde bre' ut mig. Men när vi kom till Sioux Falls insåg jag att jag fick plocka ihop mina pinaler eftersom kön till bussen var lång. Jag hoppades att det skulle bli en inte alltför talträngd liten tant som jag skulle få dela säte med. Men när jag fick syn på en spenslig man i 30-års åldern så bara visste jag att han skulle komma att sitta bredvid mig. Jag gillade inte hans utseende så jag lindade in mig i kappan och låtsades sova. Tyvärr var mina aningar korrekta, han frågade om platsen var ledig och jag nickade och fortsatte att se sovande ut. Den här gossen brydde sig inte ett smack om att jag ville sova utan inledde genast en konversation och bjöd på godis. Jag tog en bit och försökte svara så enstavigt som bara var möjligt. Det bet inte på honom! Han skulle pilla på mina örhängen och frågade varför jag hade hatten på (60-tals keps) — kunde jag inte ta' av mig hatten! Nej det kunde jag inte och då frågade han varför jag var så sarkastisk.
Nu var jag utless på honom och sa' att jag var trött och ville sova, så jag blundade och lutade mig mot fönstret. Efter fem minuter känner jag en hand på mitt knä. Jag bad honom hövligt att ta' bort handen, och det gjorde han — i hela fem minuter. Så höll det på några gånger, och varje gång fortsatte handen högre upp, ända tills jag med mycket hög röst sa' att om du inte ta'r bort din hand från mitt ben så kommer jag att säga till busschauffören. Passagerarna runt omkring vände på huvudet och alla tittade på oss — och han blev sur. Men bara en liten stund, se'n kom handen tillbaka och jag upprepade mitt hot. Den här gången tog det, han vände ryggen mot mig och började tala med passagerarna på andra sidan gången — men först sa' han "och jag som bjöd dig på godis!" Han visade sina nya vänner bilder av hästar och berättade att han var jockey. Men jag fick vara i fred.
Det visade sig att vi kom en halvtimme för tidigt till Omaha och naturligtvis hade mina kusiner inte kommit än. Alla medpassagerare försvann snabbt från busstationen — alla utom jockeyn. Där stod jag med mitt pick och pack i det ljusaste hörnet jag kunde uppbringa och upplevde en av de längsta halvtimmarna i mitt liv.

Gumman Tö gör sin plikt

o
Det skvalar ur stuprännorna och droppar från taket! Grusgångarna börjar titta fram under snön. Chionodoxan visar nästan en hel centimeter av sin skönhet och snödropparna slingrar sig i en enda röra — bara knopp än så länge, men man får väl ha måttliga fordringar så här i början av mars.
Lite fusk är det — bäst jag erkänner att lökarna som kommer så här tidigt är satta kring brunnen som är uppvärmd.
0

0
Dagen har varit mer än välfylld och jag har inte ens hunnit fundera över var mina gamla dagböcker har hamnat. Fast med mitt idiotminne så tror jag nog att jag kommer ihåg det mesta utan dem. Kanske kan jag få ihop nästa etapp av resan senare i kväll.

Konsten att ta' sig in i U.S.A. utan visum

0
Ja nu för tiden är det inte så stor konst som när jag gjorde det. Då höll man stenhårt på reglerna.
Jag bodde i Winnipeg och hade kanadensiskt uppehållsvisum — några veckor innan jag skulle resa söderut frågade jag mina vänner hur man bar sig åt för att skaffa amerikanskt visum. Det behövs inte, sa' de alla, man visar bara legitimation. Jaha, tänkte jag, jag har ju mitt pass med ett kanadensiskt visum, det smäller tydligen lika högt. Så jag beger mig av tidigt en morgon och kommer till gränsen på eftermid-dagen. Kommer ni ihåg hur det var förr i världen när man reste till Norge? Först kom den Svenska tullen där man i regel bara vinkades förbi, se'n kom den norska, där en vänlig tullare ofta ställde några frågor om vad man hade med sig innan han lyfte på tullbommen. Så var det här också — den kanadensiska tullen gjorde inget men några meter längre bort kom en amerikansk tullare ombord, gick mittgången fram och tittade på passagerarnas legitimationshandlingar. Så kom han till mig, bläddrade igenom passet en gång — och en gång till, och ännu en gång från andra hållet — se'n bad han mig komma med in i tullbyggnaden. En tjej till från bussen fick följa med in och de började med att fråga ut henne. Hon skulle till Florida för att arbeta på sin systers restaurang. Jag överdriver inte när jag säger att hennes bunt med diverse handlingar var tjockare än en del av Stockholms telefonkatalog. Det saknades ett papper, så hon fick vackert vänta på en buss tillbaka till Winnipeg.
Jag följde denna diskussion med intresse — och fasa, men tänkte att hon ser ju trevlig ut så vi kan ju prata med varandra medan vi väntar på bussen.
Så blev det min tur — det visade sig att jag var visst tvungen att ha ett visum, det var bara kanadensare som slapp det. Den vänlige tullaren frågade vart jag skulle, jag berättade om mina resplaner, först till Omaha, Nebraska för att hälsa på släkten — och la' jag till i ett ögonblick av sentimental klarsyn "min mamma är född där och jag har aldrig varit där och så ska jag besöka min morfars grav." Jag såg att det gick hem, så när han frågade hur det kom sig att jag talade så bra engelska berättade jag att alla svenskar lär sig engelska i skolan, det är ju såååååå viktigt. "Well, det låter ju bra, men se'n — åker du tillbaka den här vägen se'n?" Det hade jag ju inte tänkt, jag skulle fortsätta till Salt Lake City, San Diego, San Francisco och så vidare upp längs Stilla havskusten och tillbaka in i Kanada från Washington. Nja, det gick ju inte för sig — men om jag lovade att komma tillbaka samma väg så kunde han släppa i väg mig. Annars skulle det bli ett himla hallå när jag skulle tillbaka in i Kanada. Klart jag gick med på det!
0
Så kommer jag tillbaka efter ett par månader och blir förvånad när de känner igen mig och frågar hur jag haft det, och om det inte är sorgligt att lämna Staterna. Jag har haft det jättebra och jovisst är det sorgligt att åka därifrån säger jag.
Ännu mer förvånad blir jag när de kanadensiska tullarna känner igen mig och frågar om jag inte är glad att komma tillbaka till Kanada. Jovisst, säger jag.
0
0
PåSladden: Jag kom aldrig till min morfars grav - och har ännu inte varit där trots att jag varit tillbaka till Omaha. Men jag såg flera av ställena där min mamma har bott och skolan som hon gick i.

Om böcker och minnen

0
Två intressanta böcker hos Runeberg får mig att sitta uppe och läsa långt efter det att jag förstår vad jag läser. Rätt korkat egentligen — läser två meningar, undrar vad jag läste och går tillbaka, läser tre meningar men inser att meningarna kommer att finnas kvar i morgon, så till slut packar jag ihop och letar rätt på Herr Blund.
Den ena boken "I JÄMTEBYGD. STUDIER OCH SKILDRINGAR (1888 )af JOHAN LINDSTRÖM (SAXON)" Den har en del tidstypiska illustrationer.
0
Den andra boken saknar illustrationer — förutom en karta över Nordamerika — men genererar otaliga inre bilder av svenskar som söker lyckan i det stora landet i väster.
"AMERIKA-BOKEN, HJÄLPREDA FÖR UTVANDRARE. Riktiga och pålitliga upplysningar om resan till Amerika, arbets- och naturförhållandena i de olika staterna m.m. AF K. ZILLIACUS jämte en Kort vägledning till engelska språkets talande. Med en karta öfver Förenta Staterna" heter boken som är från 1893. Den borde ha varit en oumbärlig informationskälla för de svenskar som emigrerade utan förkunskaper om språket och förhållandena i U.S.A.

Jag kommer naturligtvis att tänka på mina förfäder, men det väcker även minnen av mina resor i U.S.A. och jag undrar var jag har min dagbok från den första resan. En resa då jag reste med Greyhoundbuss över stora delar av kontinenten. Så här efteråt kan jag beundra mina föräldrar som släppte iväg sin tonåriga dotter på egen hand. Tiderna var visserligen annorlunda men också då gick det stundtals rätt vilt till i "drömlandet". Något som varken mina föräldrar eller jag visste då var att busstationerna nästan alltid var belägna i skumma och nedgångna kvarter- "downtown" i de flesta städer. Och av någon anledning så gjordes alltid timslånga uppehåll för städning av bussarna mitt i natten. Då var alla passagerare tvungna att stiga av bussen och jag försökte hålla mig så nära biljettluckan som möjligt när jag sömnigt väntade på att resan skulle fortsätta.
Återkommer med reseminnen.
För den som vill veta mer om böckerna har jag skrivit om det på bokbloggen.

Dagens längtan

Kul med snö

0
I dag har det sett ut som när man skakade på sin barndoms snöklula. Mina kula var en kub med en vit plastkyrka inuti den — och jag tror att det var några träd också. Den var underbart konstlös — lika ful som de flesta kulor jag hittar på nätet. Till min stora förvåning finns det massor av dem, det finns till och med beskrivningar på hur man gör sin egen kula. Vilket jag knappast tror att jag kommer att göra — men för den som är intresserad så finns en beskrivning på "Oh les boules a neige", både på engelska och franska. Och en svensk beskrivning på bloggen "Kreativa skapelser"
Men jag måste tillstå att jag nästan kan tänka mig att göra en Buddha-kula!
0

Dagens längtan

Mars, mars måne jag kan lura dig till Skåne

Dagens frukostsamtal kom att handla om ramsor. Den om "Mars, mars måne" har jag inte hört se'n jag var barn. Jag konsulterade Pelle Holm — men han har den inte med i sin bok. Å andra sidan har han inte med "April, april din dumma sill" heller. På nätet hittar jag inte heller något.
Jag minns aldrig att vi lurades i samband med första mars, men vi tyckte ramsan var roligt och sa' den ofta första veckan i mars.
En annan ramsa som jag bara kan första delen på är "Vad ska vi göra?" "Ta katten i rumpan och köra". Jag har hört en fortsättning på den, men var inte tillräckligt smart för att skriva ned den på en gång.
Någon som är bra på ramsor och deras ursprung?

Dagens längtan