Rostad majs i rostebrödet

Men under torgets akasia, der eldflugorna lyste i löfverket, lågo trasmän och uteliggare bekymmerslöst kring en hornlykta och gjorde natten glad med rostad majs och tärning. Från  danserskornas gata hördes ur en upplyst öppen  dörr entoniga, på måfå upprepade knäppar på  en sträng som regndroppars fall på en plåt.

 Popcorn Vendor

Thomas Waterman Wood

Så skrev Verner von Heidenstam i "Vallfart och vandringsår", 1888, men inte ens då för över hundra år sedan var rostad majs något nytt. Lite om popcornets historia skrev jag för många år sedan.

Vid en skafferiraid i dag hittade jag inte vad jag sökte, men väl några påsar med majskärnor, att poppa i mikrovågsugnen. Först blev jag lite förvånad, för jag är ingen större popcornvän, men så mindes jag att jag för många år sedan, väldigt många år sedan, bakat matbröd med krossade popcorn i. De här påsarna måste vara från den tiden.

Tänkte att jag ju alltid kunde ha dem i brödet även om jag inte vill äta dem som de är. Så jag poppade och insåg att jag fortfarande inte gillar popcorn — fast jag kan ju till nöds äta ett par stycken. Däremot kan jag inte tänka mig att göra de där sötsliskiga bollarna som man gör av popcorn och massor av socker och suspekta färgämnen.

Ofta brukar det ligga kvar några opoppade kärnor i botten av skålen — purist som jag är föredrager jag att kalla dem för gammeljäntor i stället för den amerikanska termen "old maids". Släng inte bort jäntorna, utan blötlägg dem, och använd dem nästa gång du poppar (det kräver förstås att du poppar i gryta), för anledning till att de förblir opoppade är att de är för torra.

Kanske bakar jag i morgon, så jag rotade fram det gamla receptet:

1 1/2 kopp vatten

2 1/2 msk smör

1 tsk salt

1 kopp krossade popcorn

3 koppar mjöl

2 tsk jäst

Du behöver ungefär 2 koppar popcorn för att få en kopp krossade popcorn.

Jag har en känsla av att jag brukade ta ungefär hälften grahamsmjöl och hälften vetemjöl. Ett bröd som passar att rosta.

För den som inte har en amerikansk "koppsats" så finns här en bra omvandlingstabell.

Still Life with Loaves of Bread 

Ilya Ivanovich Mashkov

Dagens ko

The cow is of the bovine ilk;

One end is moo, the other milk.

                         The cow, 1931  Ogden Nash

Boy Milking Cow,1932

 Grant Wood 

Grattis Grant!

Självporträtt, 1932

Grant DeVolson Wood 

13 februar1 13, 1891 – 12 februari 1942

Mest känd är Grant för sin målning "American Gothic" —  synd tycker jag, eftersom det sker på bekostnad av hans andra målningar som jag tycker bättre om.

Street, 1920

Café de Palais

Miss France, 1929

The Good Influence

Woman with Plants

Churning

Daughters of Revolution (1932)

Dinner for Threshers, 1934 

Sentimental, 1936

Appraisal

January, 1940

Landscape with Tree

Ett litet vitt hus

Landscape at Vence – Little White House, 1927

 Christopher Wood 

I min jakt på "The White House" inser jag att världen är full av vita hus. De flesta mer spännande än det hus jag letar efter — som det här lilla huset, vars upphovsman jag inte hört talas om tidigare.
Här ett självporträtt av konstnären från 1927.

Augustus John uppmuntrade Christopher att välja konstnärsbanan, och tack vare att han började sin utbildning i 20 års åldern, hann han med en hel del innan han avslutade sitt liv innan han fyllt 30.

Flornitolgi för nybörjare

The Plover and the Clover can be told apart with ease, 

By paying close attention to the habits of the Bees, 

For En-to-molo-gists aver, the Bee can be in Clover, 

While Ety-molo-gists concur, there is no B in Plover.

Under flera år har jag då och då roat mig med att "bläddra" i Robert Woods, i år, hundra år gamla "How to tell the Birds from the Flowers and other Wood-cuts", som för några år sedan lades ut hos Gutenberg. Vore jag mer vetenskapligt sinnad, hade jag för länge sedan insett att Robert Wood var en välkänd fysiker, som skrev och illustrerade, två barnböcker och en science fiction roman på sidan av vetenskapandet.

Och eftersom jag inte förrän helt nyligen brytt mig om att ta reda på vem han egentligen var, så kände jag inte till "The nature fakers controvers", vilken inspirerade honom till att lära oss hur man skiljer på en katt och en bläckfisk.

The Octopus or Cuttle-fish! 
I'm sure that none of us would wish 
To have him scuttle 'round the house, 
Like Puss, when she espies a mouse: 
When you secure your house-hold pet, 
Be very sure you do not get 
The Octopus, or there may be 
Domestic in-felis-ity.

Den sista bilden här, påminner mig om en engelsklektion, när jag inte var särskilt uppmärksam, vilket vår lärare naturligtvis observerad och frågade om jag gillade papegojor. Varpå jag, till klasskamraternas glädje svarade: "yes, but only if they are raw".

The Parrot and the Carrot one may easily confound, 
They're very much alike in looks and similar in sound, 
We recognize the Parrot by his clear articulation, 
 For Carrots are unable to engage in conversation.

Mormors nothylla

"Roses of Picardy" var ett verkligt örhänge under krigsåren — är du inte alltför ung har du säkert hört den, eftersom den hängde med ett bra tag. Den sjöngs av brittiska soldater som lämnade sina fästmör hemma, när de drog ut i kriget.

Textförfattaren Frederic Edward Weatherly (1848-1929), lär ha skrivit texten till minst 3000 sånger — bland dem Danny Boy. Det sägs att han blev kär i en fransk änka, i vars hem han fått skydd, och det var med henne i tankarna han skrev om rosorna från Picardy.

Melodin till "Roses of Picardy" skrevs av den då, välkände kompositören och violinisten Haydn Wood (1882 – 1959).

Roses of Picardy

She is watching by the poplars

Colinette with the sea blue eyes

She is watching and longing and waiting

Where the long white roadway lies

And a song stirs in the silence

As the wind in the boughs above

She listens and starts and trembles

'Tis the first little song of love

Roses are shining in Picardy

In the hush of the silver dew

Roses are flowering in Picardy

But there's never a rose like you

And the roses will die with the summer time

And our roads may be far apart

But there's one rose that dies not in Picardy

'Tis the rose that I keep in my heart

And the years fly on forever

Til the shadows veil their sighs

But he loves to hold her little hand

And look in her sea blue eyes.

And he sees the rose by the poplars

Where they met in the bygone years

For the first little song of the roses

Is the last little song she hears

She is watching by the poplars

Colinette with the sea blue eyes

She is watching and longing and waiting

Where the long white roadway lies

And a song stirs in the silence

As the wind in the boughs above

She listens and starts and trembles

'Tis the first little song of love.