sätter skuldran till, lyfter upp himlen ett tag och ler.
Eyvind Johnson
Uti bergets klyfta
Sippan, späd och rädd
Ses sit hufvud lyfta
Up ur drivans bädd.
En av de nio verserna i J. H. Kellgrens ”Vår-Visa”.
Jag blev aningens våryr, när jag i dag hittade en liten tuva med vitsippor. Så yr att jag inte kom ihåg att man ska äta upp vårens första vitsippa, på det att man inte ska bli »ormstucken».
Det var tydligen vanligt att sätta i sig den första vitsippan — men vilka hemska sjukdomar som drabbade en, om man inte gjorde det, skilde sig beroende på var i landet man bodde.
Frossan kunde drabba den försumlige — men det fanns bot:
”Denna sjukdom kan botas derigenom, att man tar en liten lefvande groda, en af de gula eller gröna, och låter henne hoppa ned i halsen på den sjuke, som måste svälja henne.”
Jag läser också att ”vitsippan anlitades som skönhetsmedel, särskilt mot fräknar, och mot sår i huvudet samt som kompress på pulsarna mot ältan, d. v. s. frossa hos barn.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar