Stjärngossar små
traska och gå.
Natten är kall. Vägen är tung.
Stackare den, som är liten och ung.
Stjärngossar små
saktliga gå,
de har blott en önskan, en önskan stor:
De ville smyga sig hem till mor.
Ty detta måste man tänka på,
i förmiddags voro de gossar små,
då voro de Bertil och Nils och Sven,
nu äro de vordna till helga Guds män,
nu äro de kungar av Österland,
som måste vandra till Betlehems strand.
Eftersom jag lever i min egen lilla bubbla, utan luciatåg och stjärngossar, så var det först i dag (tack vare Karin — tack!) som jag blev varse att gossarnas strutar har blivit ett hett diskussionsämne.
Så vad passar väl bättre i dag än de stjärngossar utan strutar, som Selma Lagerlöf berättar om i ”stjärngossevisa”.
Du hittar hela visan hos
Vilket fint Luciatåg! Har du gjort det?
SvaraRaderaDen stjärngossevisan har jag inte hört, fin!
Pia,
RaderaNej, det hör till de julsaker jag fick när jag var i 4-5 årsåldern.
Margaretha
Ännu ett lästips från dig, jag niger och tackar. Jag vet ju att Selma skrivit väldigt mycket. Men inte att det var så mycket.
SvaraRaderaSköt om dig!
Kicki
Kicki du trogna,
RaderaGlad att kunna ge dig några lästips — vet ju att du läser mycket. Man behöver nästa ägna sig enbart åt Selma, om man ska känna till hela hennes produktion.
Margaretha
Ja du anar inte vilken skandal det är att stjärngossarna i Visby var strutlösa! I alla fall om man får tro en del kommentarer på nätet. När jag var på Luciakonsert på Nordiska museet, där Adolf Fredriks musikklasser sjöng (5:an och 8:an) hade stjärngossepojkarna strutar på huvudet. Jag såg hur de rättade till gummibandet, ideligen. Det skär in, det kliar det sitter åt för hårt... Och de långa killarna i åttan kan inte gå igenom en dörr med struten på huvudet, för då åker den av.
SvaraRaderaIntressant dikt av Semla Lagerlöf!
Karin,
SvaraRaderaSå skönt det är att leva utanför de (a)sociala medierna.
Märkligt hur man håller fast vid det man vant sig vid.
Jag har lussat oräkneliga gånger, både ensam och med ungar i alla åldrar. När jag tänker tillbaka på det undrar jag över att ingen klagade, för det var sällan traditionella tåg — men publiken var ofta äldre tanter & farbröder (lokalföreningar) som var för väluppfostrade för att klaga. Tursamt nog hade vi många väldigt musikaliska ungar.
Margaretha