Illustration av Elsa Beskow, 1903 till ”Ekorrn satt i granen” av Alice Tegnér, 1892
Rätt som det är träffas jag, på axeln, av en grankotte.
Att kottar trillar ned på gångvägen är inte ovanligt — men här står granarna för långt från vägen för att kunna falla på den.
Det får vara hur som helst med den saken, någon ekorre syns inte till, så mina tankar går till mer eller mindre tama ekorrar jag mött. Inser att det är rätt många. Lägger jag till mors ekorrar, som den som varje morgon hoppade in genom köksfönstret och satte sig på den gröna runda tvättmaskinen, så blir det en ansenlig mängd ekorrar.
Jo, det fanns tvättmaskiner för drygt 100 år sedan; på Wikipedia läser jag: ”En av de första elektriska tvättmaskinerna tillverkades i USA 1906 – 1908. Den döptes till Thor, efter Tor, den nordiska åskguden.”
Här associerar vi nog hellre granar med ekorrar än ekar — men det tycks vara det tyska ordet ”eichhorn”, som vi utan vidare försvenskat. Eken är väl lätt att förstå, medan hur horn blivit orre inte är helt klarlagt. Läs mer om det hos SAOB
Det är gott om ekorrar i litteraturen — i synnerhet i böcker för barn, som Beatrix Potter med sin ”Squirrel Nutkin”,
Vår svenska poet Lina Sandell tänker vi kanske inte i första hand på i samband med ekorrar.
Wendela Hebbe skrev ju sagor, så kanske är det inte så förvånande att hon lyckades klämma in en ekorre i en av dem — den omtyckte farbror Zacharias hoppar jag över eftersom jag inte uppskattar att ha sköt prick på ekorrar.
Den som anser sig för vuxen för barnböcker, kan ju se om Dorothy Canfield Fishers bok ”The Squirrel-Cage”, verkar mer attraktiv. Det är en vardagshistoria om familjen Emery.
Jag förstår att man skriver böcker om ekorrar, de är ju så gulliga. Om jag kunde teckna kanske jag också skulle göra det…
SvaraRaderaMette,
RaderaVisst är gulliga — undrar om vi skulle tycka det om de hade en lång, det och hårlös svans.
Margaretha
De är så söta, dessa "möss med välutvecklat PR-sinne och yvig svans" (som någon kallat ekorrarna) så att man förlåter dem det mesta. Ekorren som bor i granen på min tomt på landet äter upp alla mina hasselnötter och det får den så gärna göra. Och ekorren i mitt barndomshem som älskade pannkakor fick också hållas. Den kände på lukten när det var dags, kom inhoppande via balkongdörren, tog en pannkaka med framtassarna och hoppade iväg med den som en slängkappa bakom sig.
SvaraRadera
SvaraRaderaKarin,
Kloka djur! Kommer att tänka på alla berättelser om isolerade fångar som blivit vän med möss och råttor som de delade cell med.
I många barnböcker händer det också att ensamma barn delar sin mat med möss — minns inte i vilka nu — ”Lilla prinsessan” ?& i bland annat en av Pollyannaböckerna finns tama ekorrar.
Margaretha
vars ekorrar kapade
ledningarna (på flera
ställen) till ljusslingan
Margaretha