Kvinnligt ideal

 

 Hanna

Elisabeth Blomqvist

Det finns inte mycket att läsa om Elisabeth Blomqvist, och jag har inte hittat fler målningar av henne. Kanske inte så underligt eftersom hon inte verkade som konstnär, utan var lärare. Tydligen mycket engagerad i skolfrågor och utbildning av lärare. 

Förhoppningsvis ska jag veta mer om henne när jag läst ”Elisabeth Blomqvist, hennes liv och gärning. En biografisk studie, enligt brev och dagboksanteckningar”, en bok sammanställd av Helena Westermarck — som finns hos Runeberg.

Som Elisabeth var engagerad i kvinnofrågor, är det snudd på oförskämt av mig att använda hennes målning som illustration till, vad som uppenbarligen var, en mycket manlig syn på Quinnan.

Lilla Väfverskan , 

Kom och se! Utaf min tärna 

Har jag ritat ett porträtt. 

Kom, du nog skall se det gerna,

Det är vackert, det är nätt 

Och ur verkligheten tagen 

Är min bild, —  hvad vill du mer? 

Se! Du kanske känner dragen; 

Lilla väfverskan du ser. 

Se, hvar hon i väfstol’n sitter! 

Hur hon dunkar, hur hon slår! 

Under sång och muntert qvitter 

Raskt arbetet framåt går. 

Sång och arbete tillsamman 

Gjuta fröjd i hjertat ned; 

Också hon med lust och gamman 

Svänger skyttel, svänger sked.   

Hur hon äflas! Ögat strålar 

Munnen småler, frisk och röd, 

Och på kinden mödan målar 

Rosor uti purpurglöd; 

Barmen häfves snabbt i vågor, 

Lilla hjertat starkt sig rör, 

Svetten ibland kindens lågor Och på pannan perlor strör. 

Är ej hon, min lilla tärna, 

Mera vacker, mera nätt, 

Än en balens stolta stjerna 

I Parisertoilett,

Fast sitt siden denna tagit 

Från en Lyonsk väfvarstol,

Och min flicka sjelf har slagit 

Väftet i sin bomullskjol? 

Ty hvad äro alla gazer, 

Bjefs och band, som damen bär, 

Mot de trenne hulda gracer, 

Som min flickas prydnad är: 

Enkelheten, husligheten 

Och ett glädtigt sinne till 

Vida mer än herrligheten 

Af en baldrägt säga vill. 

Derför i din väfstol, flicka,

Sköt ditt värf med sorgfritt sinn’,

Balhjeltinnorna må blicka 

Stolta ned på drägten din.

Skulle deras tadel hinna 

Till ditt öra, vill jag ge 

Dig en tröst: att du är qvinna 

Endast toiletter de. 

Och när ungdomstiden lyktat, 

Säg, hvad hafva de då qvar? 

Deras glans och fägring flyktat, 

Fast han deras allt dock var. 

Deras eden hastigt plundras; 

Ditt förskönas; och du lär, 

Hur långt mera än beundras 

Trofast aktning väcka är. 

Derför i din väfstol, flicka, 

Sköt ditt värf och sjung din sång! 

Jag skall komma för att blicka 

På din syssla gång på gång. 

Kan jag ej din väf beundra 

— Ofta bryr du derför mig — 

Kan ändå jag kyssar plundra, 

Lilla väfverska, från dig. 

Pseudonymen Angantyr står för detta dravel — det måste ha varit en man som aldrig kämpat med en besvärlig varp, medan gröten kokar över och ungarna kivas.

I ”Kvinnornas bok” (1897), hittar jag ännu en dikt som hyllar kvinnan:

Husmodern

Maken fru ej finnes till,

det kan jag bedyra; 

alltid glad, men aldrig still,

uppe klockan fyra! 

Med en kyss hon smyger då 

från sin makes sida, 

sveper täcket kring, och så 

att sitt kall bestrida. 

Först till barnen, till de små, 

modersfjäten sträckas, 

sakta, sakta, tyst på tå

att de ej må väckas. 

Frisk och vacker hvar och en 

uti drömmen myser; 

klarare än lampans sken 

modersögat lyser. 

Lutad öfver dem hon står, 

säll och stolt tillika. 

Nästan hörbart hjärtat slår 

hos den kärleksrika.

Och sin morgonhön hon ber 

— ej med långa rader — 

Himlens Gud bevare er 

och er ädle fader! 

Sen till pigorna: Vak opp, 

mina snälla flickor!

Strax ur sömnen muntra hopp, 

eld i spis och stickor! 

Ty det brukas icke här 

lat och trumpen vara, 

alla ha sin matmor kär, 

den förträffligt rara. 

Spinnrock, väfstol, friskt i gång! 

Sysslolös finns ingen.

Frun med lust och ej med tvång 

sitter midt i ringen: 

Många jag att kläda har 

och får mig beflita,

åtta gossar, — tänk det drar ! 

Hvad de kunna slita! — 

Gud ske lof för det! hon gladt 

hörs därefter hviska. 

Gud ske lof! det visar att 

barnen äro friska.

Och med en fördubblad fart 

blir nu tråden vriden; 

så förflyger ottan snart 

intill kaffetiden.

Nu ska mina gossar opp! 

— dagliga refrängen, — 

se’n skall pappa ha sin kopp 

utaf mig på sängen. 

I ett vindsrum bo så nätt 

hennes äldsta fyra; 

dit ses, sväfvande och lätt, 

sina steg hon styra. 

Handen, moderlig och öm, 

stryker röda kinder: 

Deras ljufva morgondröm 

är jag nu ett hinder, 

suckar hon, men ack, det sker 

blott till deras bästa. 

Gossar, låten väcka er! — 

Fåfängt för det mesta . . . 

Skälmarna sig göra till 

att som stockar sofva, 

när hon på dem ruska vill

jo, då kan jag lofva, 

blir ett väsen: — Hennes hals 

de beständigt fånga, 

öronljud hon får ej alls, 

ack, men kyssar många . . .

Men hon ser så nöjd ändå 

på den ystra skara: 

Gossar, gossar, nej se så! 

Låten mamma vara! 

Hör! Magistern hostar re’n

från sitt rum, I stygga! 

— Skynden er, och låt mig se’n 

se er alla snygga! — 

Så, i vänliga bestyr, 

gladt försvinner dagen. 

Hon ej någon möda skyr, 

Henne ej behagen; 

ännu syns hon ung och skön, 

fast hon lärt försaka. 

Finns mer ljuf en jordisk lön 

än en sådan maka? 

        W . VON BRAUN

Wilhelm von Braun har hitintills nästan bara varit ett namn för mig — men jag vet ju att han var både produktiv och populär på sin tid, och att han gärna häcklade överheten, så jag blev lite förvånad när jag upptäckte att det var han som stod för den här drapan.