Att bryta

Pavilions and Bungalows for Natives and Foreigners  

 Friedensreich Hundertwasser

 

Mitt minne fungerar som när jag ska ta ned något från övre hyllan i ett skåp. Eftersom jag är för lat för att gå efter en pall eller stege, ställer jag mig på tå och sträcker mig så mycket jag kan. I regel får jag bara tag på ett hörn av något, och drar lite försiktigt — men i mina skåp kommer man inte långt med försiktighet — och får det mesta av hyllans innehåll över mig.

I en kommentar, för lite sedan, nuddade vi vid invandrare och att det kan vara svårt att veta om man kan fråga varifrån de kommer.

Genast trillade ett antal språkliga minnen med brytning över mig. Om Märta och den naiva amerikanskan, har jag redan berättat, men jag tänker också på Esther, som vårdade sin accent. Hon var född i England, av svenska föräldrar och talade således både svenska och engelska, när hon som tjuoåring kom till Sverige. Hon kom att undervisa i engelska, så när välvilliga vänner ville hjälpa henne att bli av med den lätta brittiska brytningen blev hon upprörd och talade om att det var detsamma som att avhända henne hennes yrke. (Här ramlar massor med estetherminnen över mig, men dem får jag ta en annan dag).

 

En annan sorts reaktion fick min kusin och jag oss till livs, när vi åt på en restaurant  Santa Rosa. Vår servitris var en mycket ung flicka som talade i rasande fart, mycket god engelska, men trots allt med en liten brytning. Annie frågade mig varifrån jag trodde hon kom, och om jag trodde att det var OK att fråga henne. Jag kunde inte se någon anledning till att inte fråga, så Annie gjorde det. Tösen hade  mycket svårt att dölja att hon inte uppskattade frågan — hon var holländska som studerade i Kalifornien, och var kanske van vid att folk tyckte hon talade som en infödd.

Vilket får mig att minnas en annan episod, som jag kanske har berättat tidigare, från en tid då jag läste engelska. Vid en fikapaus kom jag att dela bord med vår mycket skicklige lärare Bengt och Elisabeth, en pratglad medstudent. Hon berättade utförligt om hur hon legat på sjukhus i England, och hur sjukhuspersonalen trott att hon var engelska. Bengts enda lakoniska kommentar var "ja, engelsmän är så artiga".

Jag avslutar med ett bokligt minne; häromdagen talade jag om en bok av Frieda Friedeman, en författare som ofta skrev om arbetarfamiljer i New York. I hennes bok "Dot kort och gott" hämtar jag följande episod.

 

Jag kom att tänka på den nya grabben i min klass. Han är från Frankrike, och ni skulle höra när han pratar. Mike klämde ihop näsan med tummen och pekfingret och började. Det lät som han hade skaffat sig en riktig snuva. "Vill ni vara så gentil och repetera frågang frökeng? jag tror ingte jag har förstått." Återigen kastade han huvudet bakåt och brast ut i gapskaratt.

 Hans mamma och farmor ger honom en rejäl avhyvling för hans grymhet, och uppmanar honom att bjuda hem den franska pojken. En typisk friedemanepisod — hon ställer sig alltid på de svagas sida, i sina böcker. Jag hoppas att det hade åsyftad verkan och några barn tog till sig budskapet! 

Vidare påpekar farmor att man behöver bara resa västerut från New York, eller till Boston, för att folk ska tycka att New Yorkaccenten låter lustig. 

 

Nej, jag avslutar inte här, för ännu ett minne drabbade mig, medan jag skrev det här — det sista, jag lovar. 

På en vävkonferens i Staterna, berättade en kvinna om gardiner hon vävt till sin foajé, hennes "foyer curtains". Efteråt kommer en sydstatskvinna fram till henne, hon beundrar gardinerna och uttrycker sin förvåning över att det tog så lång tid att väva dem. 

?

Hon hade uppfattat det som "four year curtains".