fredag 26 februari 2010

Fidelkommiss och elklut




Ja, jag trodde att det hette så. Inte 17 visste jag som tio-åring vad det var att gå igenom ekluten. Inte för att jag visste vad elkluten var heller — men jag fann det inte konstigare än eklut. Vad beträffar fideikommiss var inte heller det ett ord som ingick i familjens vardagsspråk. Det är onekligen lättare att uttala ordet om man låter i bli l. Dessutom har jag en känsla av att i de gamla 25-öres romanerna där det vimlade av gods och adelsmän, så var trycket ofta så dåligt att det faktiskt såg ut som ett l.
Skulle vara intressant att veta hur barndomens läsvanor har präglat mig — om det nu har gjort det. Nu diskuterar man återigen huruvida det är viktigare att barn läser än vad de läser. Så mycket dynga som jag läste som barn är jag frestad att säga att det inte betyder så mycket vad de läser — men å andra sidan slank det ju med en hel del god litteratur också. Dessutom är det ju lite som att säga "Jag fick minsann mycket smörj som barn, och se så bra jag blivit tack vare (trots?) det." Är man inte så lyckligt lottad att man växer upp i en miljö där läsning uppmuntras och diskuteras är ju risken att man fastnat i skräplitteraturen. Vad som är god och dålig litteratur får kanske betraktas som en annan diskussion — där finns många åsikter och många ömma tår.

5 kommentarer:

  1. Ser mysigt ut med brasa.
    Jag tror att det viktigaste är att man läser. Vår pojke är ordblind och vi läste massor med skräp med honom och till slut började han läsa serietidningar, för att senare gå över till deckare och nu läser han gärna historiska böcker.
    Intressant inlägg!

    SvaraRadera
  2. Visst måste det vara så att det är bättre att barn läser något än inget.
    Jag liksom du tillhörde de där bokslukarna och nog följde det med en del skräp OCKSÅ.
    På tal om alla de ord som man fick om bakfoten ,så kommer jag ihåg en gång i en av realskolans lägre klasser hur generad jag blev när det äntligen efter lärarens idoga försök att förklara gick upp för mig att stycket vi läste inte handlade om "älgskog" som jag trodde utan om "älskog" :))
    För att inte tala om när jag på ett prov i kristendom, som det hette på den tiden berättade att Luther spikade upp sina 95 proteser på slottskyrkan i Wirtemburg...

    SvaraRadera
  3. För min del var "maskrosband" som det stod på viss post mina föräldrar fick...

    SvaraRadera
  4. Det finns många knepiga ord som man som barn säkert kan få om bakfoten. Jag läste massor med böcker som barn och det hjälpte nog till att få ett rätt bra ordförråd. Något jag märkt är att amerikanska barn verkar ha lättare att uttrycka sig än svenska barn. Kanske inte med en massa fina ord men med litet mer mod. Det har egentligen ingenting med det du skrev om att göra utan var något jag kom att tänka på.

    SvaraRadera
  5. Kaja,
    Er son kan skatta sig lycklig som har föräldrar som läste med honom! Läsglädje går ju ofta i arv och får ett barn med läs och skrivsvårigheter inget stöd hemma är risken stor att han, det är ofta pojkar, eller hon aldrig öppnar en bok för nöjes skull.
    Det gäller att väcka intresset - att hitta nyckeln. Min mor hade en gång en elev med stora läs och skriv svårigheter, som lärde sig läsa när han upptäckte "Svenskarna och deras hövdingar". Knappast en bok som man skulle komma på tanken att rekommendera i dag - men det här var nog för mer än femtio år sedan.

    Lisette,
    Jag är också av den uppfattningen att det är bättre att läsa vilken dynga som helst än att inte läsa. Somliga kommer att fastna i Fem-böckerna för att gå vidare till romaner där prinsen kommer på en vit springare... Men de läser!
    Ja, även jag trodde i min oskuld att det hette älgskog!
    Luther måste ha varit en verklig reservdelsmänniska!

    Olgakatt,
    Det tog nog 30 sekunder innan jag började skratta - men då såg jag för mitt inre ett kuvert med en maskrosbård. Gulligt!

    Anne-Marie,
    Visst är det nyttigt för ordförrådet att läsa mycket. Och som vuxen ett utmärkt sätt att hålla andra språk vid liv.
    Ja, man har nog lagt mycket större vikt vid muntligt framträdande i skolorna i USA än här. I Sverige har bara de intresserade lärarna uppmuntrat ungarna att framträda inför klassen - show and tell fanns redan när min mamma gick i kindergarten.
    Men ledigheten i umgänget med vuxna har jag sett i många andra länder också - där kommer det goda föredömet in.

    Margaretha

    SvaraRadera