Jag ett modelejon

Woman mending work

Jean-François 

 Då den andra fortfor att vara för djupad i läsningen börjar Sprattelin att hvissla på Aurora - valsen. — ” Sakram . . . . ! ” afbröt han sig straxt derpå, i det att tråden gick af för en  häftigare knyck af handen. Robert såg upp. ” Hvad gör du?” frågade han Sprattelin. — ’ Ah , jag sitter här i dimdunkligheten och funderar på lösningen af en bland samtidens vigtigaste frågor.” — ” Och huru lyder då den frågan?” — ” Den lyder: hvad hjelper det att kunna latin och grekiska, om man inte i nödfall kan lappa sina byxor? 

            ur ”Noveller och teckningar” (1851)

          av Fredrik Berndtson  https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fredrik_Berndtson

Lyssnade du på kulturradion när de talade om boro? https://sverigesradio.se/avsnitt/1728192 

”Boro – nödens konst” visas 30 mars 2021 till och med 9 januari 2022 på Östasiatiska museet i Stockholm.”

Det handlar om hur fattigt folk lappade sina kläder, något man gjort i hundratals år, men först på 60-talet uppmärksammades det - och nu betraktas det som konst och har smugit sig in i modet.

Redan för en månad sedan skrev Viola om boro, och om att laga sina ägodelar, https://morfarshus.blogspot.com/2021/05/boro-nar-lappa-och-laga-blir-konst.html?m=1 och jag mindes hur jag i barndomen kunde stå långa stunder utanför en ateljé på Södermannagatan, och betrakta kvinnorna som konststoppade plagg där inne.

Jag som har lapppat och lagat ända sedan jag var i tonåren, tycker att det är självklart, men när jag tänker efter så var jag nog den enda av mina jämnåriga som gjorde det. Att stadvända lakan och sprätta bort kragar - eller bara piffa upp gamla herrskjortor med roliga knappar och broderier, tyckte jag var roligt. Praktiskt också, men stoppa strumpor har jag alltid tyckt varit trist, men löste problemet med textillim jag limmade på färgglada lappar över hålen, och fick så småningom strumpor med inbyggda tofflor. Så höll jag på ända tills ”tofflorna” inte längre fick plats i skorna. 

Nu för tiden framlever jag större delen av mina dagar i fars gamla trädgårdsbyxor, och upptäckte nyligen att de behövde ännu en bot.

Lördag med Gutenberg

 

The Artists Wife in the Garden at Skagen Peder Severin Krøyer

Så här kommer jag att tillbringa de närmaste veckorna

Du store tid så många intressanta böcker Gutenberg har lagt ut den senaste veckan, jag som fortfarande läser Elizabeth Blackwell, har inte alls tid att ägna mig åt nytillkomna böcker. Men en av böckerna gör mig nyfiken, ”New Brooms” av Robert J. Shores (https://www.gutenberg.org/files/65583/65583-h/65583-h.htm), en bok med nöjsamma essäer, som passar utmärkt att sticka emellan med. Om författaren finns näst ingenting att läsa varken på nätet, eller i husets uppslagsverk. Men jag hittar en samling med anmälningar av ”New Brooms” - alla lika positiva - lika positiva som jag.

New Brooms, by Robert J. Shores, is a book for the essay lover. A whimsical turn of mind distinguishes this collection of papers on many subjects. They are written in the form of letters, letters supposed to be addressed to the editor of the Idler, and they come from sources as different as an old maid living in the country, a cook who philosophizes upon his art, and a gentleman defending beggars. Few of the problems, worries, amusements and ideas that stir our modern world but get their comment, a comment light but wise, mingling the serious with the playful in a delight¬ ful manner. Every one who enjoys sane and incisive opinions on life in its countless phases, expressed with originality and dis¬ tinction, will be sure to give this book a hearty welcome

             The Bookseller, New York

Läsvärd biografi

 

I år är det 200 år sedan Elizabeth Blackwell föddes, och vad kunde väl vara mer passande än att läsa hennes självbiografiska bok ”Pioneer Work in Opening the Medical Profession to Women Autobiographical sketches”. Den är intressant, rolig och lättläst. Det är svårt att fatta att det är 126 år sedan boken kom ut. Språket flyter och jag flyter med och försummar allt jag borde göra, och en del som jag måste göra.

Jag skrev om Elizabeth för 11 år sedan, och gav då en sammanfattning av hennes liv. Tyvärr leder de flesta av länkarna där inte någonstans.

”Pioneer Work in Opening the Medical Profession to Women Autobiographical sketches”

https://www.gutenberg.org/files/65496/65496-h/65496-h.htm

https://bastmattan.blogspot.com/2010/03/elizabeth-blackwell.html?m=1 

Träffsäker novellist

”Oh, can’t he sing! Isn’t it marvelous, the way they all have music in them? It just seems to be right in them. Come on, let’s us go on over and talk to him. Listen, what shall I do when I’m introduced? Ought I to shake hands? Or what?”

 Och nu talar jag om Dorothy Parker vars noveller  ofta skildrar människans tillkortakommande. 

I hennes novell ”Arrangement in Black and White” är det en kvinna (”The woman with the pink velvet poppies turned round the assisted gold of her hair”) som för talan - jag tror att vi alla känner igen hennes sort. Kvinnan som talar oavbrutet i ett försök att tala om hur vidsynt hon är, hon har verkligen inget emot svarta människor.

Du kan hitta många av hennes novellsamlingar och dikter på nätet.

Here Lies: Collected Stories of Dorothy Parker

https://www.fadedpage.com/showbook.php?pid=20201113

Starkodder

 

Ibland ta’r det flera decennier innan jag kommer mig för att slå upp något. Pregoogle krävdes det ju att jag reste mig upp för att gå till bokhyllan, jag jag så småningom läst färdigt vad jag höll på med, kom jag inte alltid ihåg vad jag behövde slå upp.

Vad jag undrade över på somrarna fick vänta till hösten, för i stugan fanns inga uppslagsverk - om jag inte räknar föräldrarna - och jag föredrog att ta reda på saker själv, om min okunskap inte påverkade förståelsen av boken.

Mors gamla exemplar av ”Fickornas julbok” hade sin permanenta plats i stugan, förmodligen är det därför som jag först på senare år tagit reda på vem Starkodder var.

Den sedelärande berättelsen

”Starkodder” från 1927, handlar om den genomgoda, tillbakadragna och fattiga Oda som alltid är redo att sträcka ut en hjälpande hand till sina rika och tanklösa klasskamrater.

En berättelse som skrevs av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Mobil/Artikel/11889

                Illustration av Maj Lindman

Den ursprungliga Starkodder har inte ett dugg med berättelsen att göra, men jag är ändå glad att jag äntligen kommit mig för med att täppa till ett hål i min allmänbildning.

Starkodder (Starkad, Starkader, eller Starkotter) var en fornnordisk sagohjälte som sägs vara född av en jätte - Odens 

Skyddsling, men inte omtyckt av Tor.

Läs om honom Wikipedia https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Starkad

Christen Pram har skrivit ett stort epos om Starkodder, men jag hittar det inte på nätet.

Lördag med Gutenberg

When peeling apples in the kitchen 1834

Elisabeth Alida Haanen

Som en del av er redan sett, (fb) så fastnade jag bland äpplena i dag - trots att det fanns en hel del annat intressant att utforska. Delvis berodde det nog på att jag, som bekant hyser en svaghet för recepthäften, men också för att jag gillar äpplen (om än inte lika mycket som Ariadne Oliver).

Inte har jag tidigare tänkt på hur mycket äpplen det finns både i konsten och litteraturen.

Gamle Almqvist är verkligen läsvärd, har du inte läst hans ”Tre fruar i Småland”, och inte har för avsikt att göra det, så tycker jag att du åtminstone ska läsa kapitlet ”Stora nyheter i Prostgården”.

HOS socknens kyrkoherde, prosten Edelings, satt man en dag på efter-middagen och skalade äpplen. Fruktskörden hade detta år blifvit ganska rik; i prostinnans nyterhet saknades intet; och Maria var den, som, ehuru tystast, dock snällast bedref det angenäma arbetet. Om mamma fick man tillstå, att hon ogerna satt länge. Hon utgjorde också förstyret, så att det var naturligt, att hon skulle vandra fram och åter, fram och åter, emellan köket, der ugnen eldades för att torka äpplena uti, och salen, der

skalningen, klyfningen och kärnhusuttagningen med högsta omsorg utfördes. Prosten sjelf satt, med alla tidningar omkring sig och Aftonbladet i sin högra hand, mot ena bordshörnet. Vid hans fötter på golfvet, emellan honom och hans älskade dotter Maria, stod det stora kålfatet, öfverfyldt med oskalad, nyss inburen frukt. Vid hans armboge på bordet thronade det outsäjliga stenfatet, hvari alla äpplena kastades, sedan de blifvit fullkomligt rensade; och hvarifrån de skulle utbäras och läggas glest och nätt i sina gråpapperslådor, för att slutligen af prostinnans egen hand sättas i ugnen, när denna hunnit lagom svalas. Skalningen förrättades af tvenne jungfrur, på hvar sin sida om mamsell Maria; och de lade alltid frukten nere i sina knän. Men Maria var den, som klyfde det skalade. Det tillät prostinnan ingen annan att göra. Det fordras begrepp för att veta, när ett äpple bör skäras i fyra delar eller blott i två: äfven måste man taga ut kärnhuset med förnuft; ty hafsar man, så följer ofta för mycket af köttet med, och blir till intes. ”De krypa nog ihop ändå och blifva små, när de torkas,” sade prostinnan; ”skär nätt med knifvarne, flickor, och gör icke så tjocka skal der! Låt icke skalen falla på golfvet under stolarne, har jag sagt; och solka icke ned dem under fötterna! Vi skola torka skalen i ugnen efteråt; de äro sköna att röka med i rum, hela vintern; de gå nog åt. Var icke hamsiga med Guds gåfvor! I nödfall kan en till och med tugga torkade äppelskal till smörgås: det smakar ganska godt, kära barn. Är ni snälla, mina flickor, och gör slut på det här kålfatet till fem, så står kamrer Brun på elden åt er, och ni skall få en på-tår.”

  ur ”Tre fruar i Småland”

av J. L. Almqvist

”Tre fruar i Småland”

https://litteraturbanken.se/författare/AlmqvistCJL/titlar/SamladeVerk25/sida/III/etext

When peeling apples in the kitchen 1834

https://www.meisterdrucke.us/fine-art-prints/Elisabeth-Alida-Haanen/665809/When-peeling-apples-in-the-kitchen.html

Framtidsdrömmar

 

Jag kan inte låta bli att avundas barn deras förmåga att helt och full gå upp i lekar, drömmar eller en bok. Häromdagen blev jag påmind om den tiden i mitt liv, när jag längst ned i en låda med pappersvaror hittade en ask. Så snart jag såg dess grå sammetsyta, visste jag vad det var. 

Min kompis Siv och jag var förmodligen elva år gamla när vi läste Enid Blytons böcker om tvillingarna O’Sullivan och deras kamrater på internatskolan S:t Clare. Vi var helt uppslukade av kamratlivet och alla hyss de hade för sig, och beslöt oss för att vi skulle starta en internatskola när vi blev vuxna. 

Vi nöjde oss inte med att bara bestämma att så skulle det bli, vi detaljplanerade driften av skolan, hur stor personalen skulle vara och vi lade schemata.

Det är här den grå asken kom in i bilden - vi införskaffade en anteckningsbok för att kunna skriva ned vad vi bestämde, och den behövde ju förvars på ett säkert ställe. Eftersom Sivs mamma arbetade i en juvelerarbutik, fick vi av henne den tjusiga grå asken. 

Det jag hade glömt ända tills jag öppnade asken var att vi som tecken på vårt kompanjonskap köpte oss varsin ring. Inte någon exklusiv ring, nej vår kassa räckte bara till guldfärgade plastringar. För att kompensera detta stilbrott så tog Sivs mamma med ringarna till arbetet och graverade in namnet på skolan i våra ringar. Och där i botten av asken ligger min bortglömda ring. 

Där kunde väl de nostalgiska minnena ha slutat, men bara några dagar senare hittade jag ett foto av mig själv. 

Det tog ytterligare några dagar innan jag råkade vända på fotot och såg att jag hade skrivit något där.

Vi var en fotograferande familj där far utförde mörkrumsarbetet, det innebar att då (liksom nu) svämmade hemmet över av foton. De foton som inte var tekniskt bra blev ofta liggande i en hög, det var förmodligen i en sådan hög som jag tog första bästa foto när jag behövde något att skriva på - det här fallet ett meddelande till min mor. Där står: ”Är ute och köper ring med Siv

Lite bättre har det väl ändå blivit

 

Det bli alltid böcker över när man försöker organisera sin boksamling, antingen är de för stora för att passa in i hyllorna, eller också är ämnet för udda.  En sådan bok kom jag över för lite sedan, en bok som passar in i båda ovannämnda kategorier - den låg underst i en hög med lika svårplacerade böcker, och vad mera är, jag kan inte minnas att jag sett den tidigare.      

Boken innehåller, i kronologisk ordning, klipp från olika tidningar- tyvärr framgår det inte från vilka.

Jag slår på måfå upp en sida - och häpnar, att det handlade om en av mina favoriter, Fredrika Bremers Hertha, är väl inte så häpnadsväckande, däremot förvånade det mig att det handlade om författaren Herman Bjurstens syn på kvinnosaken. Herman var en tämligen medioker författare - och en av mina förfäder, och hans kvinnosyn ger jag inte mycket för.

Det är skrivet i form av ett långt brev, 1856, till en icke namngiven ”Broder”. 

”Hertha är hos m:ll Bremer idealet för den sanna qvinnan, den verkligt emanciperade. - Då m:ll Bremer sålunda utan tvifvel skulle vilja se inom vårt fädernesland införd den uppfostrings- method för qvinnan, som i Hertha förmodas, så låtom oss se till, hvarthän en sådan method skulle föra och på hvilken  punkt vi skulle komma att stå såväl i borgerligt, som sedligt hänseende, i händelse av förf:s välmenande, men enfaldiga förslag blefve realiserade.

Hörom sålunda Hertha sjelf, då hon talar till sin syster Alma.

_ _ _ Är det inte underligt Alma, att man alltid frågar gossar, hvad de vilja blifva hvad de ha håg eller fallenhet för, och ger dem sedan tillfälle att lära eller utveckla sig efter deras böjelser, och att man aldrig gör så mot flickor. De få icke sjelfva tänka eller välja yrke eller lefnadsväg. Och jag skulle ha velat lefvat på vatten och bröd och varit öfverlycklig om jag fått lära hvad ynglingar lära vid akademien (således äfven hebreiska, fysik, latin, grekiska, filosofi, matematik, m:ll B?), fått i frihet med bryta mig min väg... 

_ _ _ (Läsare! sådan bör, enligt m:ll B, qvinnans bestämmelse vara, lika så väl och med samma rätt som mannens. Naturens bok synes numera för denna förf. vara en tillsluten skrift.)

_ _ _ ”Qvinnor” - säger hon ”ha af ålder varit kända för deras skicklighet som läkarinnor.” - ”Den rätta sårläkarinnan ser på såret, såsom en moder ser på ett sjukt barn”. (för m:ll B. Betyder det ingenting, hvar såret sitter, såsom snart skall visa sig)

_ _ _ Den blygsamma varelsen finner det ingalunda anstötligt att sköta ”Yngves knäskada”, att sitta dag efter dag vid den sängliggande patientens bädd och med sin mjuka hand förbinda en henne förut alldeles obekant ung mans sår”. - Detta kapitel har till öfverskrift ”Herthas del”. Om det varit fråga om foten, skulle jag inte ha sagt så mycket om det, men - knäet... det är i sanning långt gånget.

_ _ _ Och för att kröna verket, böra de unga flickorna studera tillsammans med ynglingar. _ _ _ _

Det är pingst

 

Det är pingst

och inga skyar samlas.

I vår egen själ 

brinna vita bloss.

Svalan svingas.

Pilar knoppa, 

slingras 

brinnande kring oss.

Videkvistar streta.

Vattnet skummar.

Liv är liv just här och just nu.

Vinden summar.

Är du fågeln där

som vit ristar 

vinden eller 

är den fågeln du . 

Inuti oss,i den 

mest förlösta stunden 

blir det pingst 

och ytterst 

blossa vi.

Ytterst rasslar 

blåsten kring oss — 

solen brinner 

inuti.

Det är pingst 

och förmiddagen sjunger.

Vägen vindlar — 

som i leken 

svindlar evighet.

Det är pingst — 

och liljorna i orden 

äro skurna,

brutna av en 

galen ung poet.

            Sven Alfons

På utflykt med Gutenberg och matsäck

Picnic 7

Pablo Picasso

Också - om ej hans dagbok ljuger -

skall på gästgivargårdarna

i Småland ätas mycket bra,

ifall man matsäck har som duger.

     ur ”Dumboms lefverne” 

av Johan Henric Kellgren

Det är picknickens dag i dag - men jag har skrivit om picknickar flera gånger, och tänker inte fördjupa mig i sådana nu.

Men eftersom jag nyligen gjort Winifred Kirklands bekantskap, jag inte undanhålla er en sådan intressant författare. Hon hörde till de tidiga feministerna i början av förra seklet.

”However happily we might talk in the library we always knew we were better without a roof, for in the blood of the born picnicker there is something that must always be running, dancing, flying. Out-of-doors, there were the little brooks to chuckle at us if talk delved too deep, and the pine-tops to fill all pauses with quiet music. We were the better picnickers because we lived for the most part in life’s schoolroom. We counted our picnic days and sorted them into due order of excellence, some better, some not quite so merry, yet all very good. But lately I had begun to wonder about the picnics, for the difference in the white, hill-girdled house is a husband. When our friends marry we always wonder about the picnics, for sorrow is always a third comrade to hold two friends’ hands the tighter, and to keep their feet more closely in step; it is happiness that may sever and un-self people.

This, our first married picnic, dawned as brisk and bright as any. The master is not with us. He departs each morning for a mysterious place called “The Works.” That is something I have always noticed in husbands, that tendency to go forth to “The Works.” Somehow no matter how hard women may toil for their daily bread, they never seem to belong to “The Works” of the world. The white house bustles with picnic preparations. It has to bustle when Jennie is in it. Jennie? Well, Jennie might be called the steam-engine at the middle of the merry-go-round. Some day I think the world will grow wise enough to stop talking about the servant question, and begin to study the philosophy that is still often to be found going about wrapped in a maid’s cap and apron. Jennie, a little person quick of foot, bounces up and down like a merry ball, and cries to the blue May morning while she butters sandwiches, “Picnic time has come again! Picnic time has come again!” Yet I never heard of Jennie’s going on a picnic; do people ever know, I wonder, how much of other people’s unselfishness must go to the making of anybody’s Eden?”

 _ _ _

It is the kind of morning for good wishes both for dogs and men. Knotted old farmers, seeing our picnic faces and picnic basket, grin and twinkle, sharing the May sunshine. The hills are a dim blue against a sky still softer. Boulder-strewn pastures, more brown than green, are starred with bluets. Far off there, below a shaggy stretch of pines, is a field so golden with dandelions that it quivers as if held by midsummer heat.

  Ur ”Picnic Pictures” som ingår i hennes ”The Joy of Being a Woman and other papers”.

Hela ”Dumboms lefverne” hittar du här

https://sv.m.wikisource.org/wiki/Dumboms_leverne

 

Ett tidigare picknickinlägg

https://bastmattan.blogspot.com/2017/09/you-get-away-or-whether-you-dont.html?m=1

Lördag med Gutenberg

Making  Apple Pie

Anonymous painter

Idag hade Johannes mycket att bjuda på - så mycket att jag inte visste vilken ände jag skulle börja i. Efter en stunds grunnande (medan jag diskade) började jag med reklamhäftena - jag hyser ju, som bekant, en viss svaghet för sådana.

Det första handlade om kvarg/kvark/keso, jag är lite osäker på vilket ord jag ska använda - kanske får jag ta till det gamla ordet ostkram, för det förefaller som dessa recept mest handlar om den släta kvargen. För recept är det, och många av dem tror jag är bra.

Baker's Coconut Recipes från 1922 har charmiga tidstypiska illustrationer, hur recepten är har jag svårt att yttra mig om - jag använder ytterst sällan kokos, och vet inte ens om vi i Sverige kan köpa motsvarigheten till de här konservburkarna med kokos. 

Men prova gärna, och berätta vad du tycker!

Bohemian Pie

1 apple

½ cup sugar

½ cup raisins

1 can BAKER’S Coconut

1 tablespoon cinnamon

Line a square pan with good pie dough—let it extend up on sides about an inch. Make a layer of apple, sliced thin. Sprinkle sugar and cinnamon over the apple. Sprinkle raisins over this, then the coconut. Cover with dough without any opening. Fold edge of lower crust over upper crust and pinch together. Wet well with cream, sprinkle with granulated sugar and bake slowly about an hour.

Utanskriften på ”Recipes: Hershey's Baking Chocolate” ser lite trist ut, och sånär som på ett foto av ”Everyday Chocolate Layer Cake”, finns inga bilder på bakverken. Men varför inte prova receptet på den tårtan - men kanske inte varje dag.

Everyday Chocolate Layer Cake”

2 cups sifted cake flour

2 teaspoons baking powder

½ teaspoon soda

½ teaspoon salt

⅔ cup shortening

1¼ cups sugar

1 teaspoon vanilla

2 eggs

3 blocks (3 ounces) HERSHEY’S BAKING CHOCOLATE, melted

1 cup milk

(1) Sift flour once, then measure and mix with baking powder, soda and salt; sift twice. (2) Cream shortening until softened; add sugar gradually, beating thoroughly after each addition. (3) Beat in vanilla, then eggs, one at a time, beating until light and fluffy after each. Add melted chocolate and stir until blended. Add flour mixture alternately with milk, beating until smooth after each addition. (4) Turn into 2 greased (8- or 9-inch) layer cake pans. Bake in moderate oven (350 degrees F.) to 25 to 30 minutes according to thickness of layer. (5) Frosting Suggestion: When cake is cold spread with Quick Chocolate Frosting.

Cottage Cheese Recipe Book

https://www.gutenberg.org/files/65327/65327-h/65327-h.htm

Baker's Coconut Recipes

The Franklin Baker Company 

https://www.gutenberg.org/files/65326/65326-h/65326-h.htm

https://www.gutenberg.org/files/65303/65303-h/65303-h.hmm

Recipes: Hershey's Baking Chocolate

Från ostäda till arkangeliter och pitschaft

The Ribbon Seller, se till of a

Tapestry Cartoon for ’ La Foire

de Village

Etienne Jeaurat

Det började med det alltför välkända begreppet (men inte ordet) ostäda. 

Ordet tycks ha varit tämligen vanligt på 1800-talet, jag hittar det bland annat hos Helena Westmarck. För min del är det en ny bekantskap som visar sig inte bara vara en rolig och läsvärd författare utan också konstnär och kvinnosakskvinna.

I hennes bok ”Ur Studieboken I” från 1890 hittar jag inte bara ordet ”ostäda”:

”Men innerst i hennes hjärta sved det; hon som var så stolt öfver sitt kök och sitt bord. Mina skulle aldrig i lifvet gått in på att låta någon ostäda i sitt kök.”

utan även arkangelit:

”Också hade från någon vrå af hennes minnes skräpkammare krupit fram bilden af en liten flicka, som en gång i ett frestande ögonblick tagit en blank silfverslant från moderns toilett för att köpa ett band, som hade lyst så bjärt 

i den kringvandrande arkangelitens väska.”

och pitschaft:

”En dag lämnades vid frukostbordet ett bref åt kommerserådet. Det låg i ett illa gjordt, skrynkladt kuvert, och en fingerborgsbotten kade gjort tjänst som pitschaft.”  

OSTÄDA ω3~stä2da, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).

Etymologi

[till OSTÄDAD]

intr.: åstadkomma oordning l. oreda (ngnstädes), göra att det blir villervalla; numera i sht: stöka till l. skräpa ner l. rumstera om (ngnstädes); i sht förr äv. tr.; särsk. (förr) med avs. på kläder: göra osnygg l. oordnad.

https://www.saob.se/artikel/?unik=O_1289-0277.2BY7&pz=0

Arkangelit

”Med schackrare avsågs tvivelaktig handel som inbegrep lurendrejeri och ockerfasoner. Begreppet arkangelit syftade på de handelsmän som hade sina rötter i Vitahavskarelen som hörde till guvernementet Archangelsk i norra Ryssland.”aft

https://www.hbl.fi/artikel/gardfarihandlarna-bemottes-med-rasism-och-skepsis-bland-de-hogre-standen-men-pa-landsbygden-var-de/

”PITSCHAFT 

Etymologi

[jfr mlt. pitzeer, mht. petschat, betschat, pitschier m. m., ä. t. petschier, pitschier m. m., t. petschaft; av slaviskt urspr.; jfr tjeck. pečet, lillry., bulg. o. serb. pečat, ry. pečatõ. — Jfr PITSCHERA]

1) (numera bl. ålderdoml. l. bygdemålsfärgat, mindre br.) (graverad) sigillstamp, signet; särsk. om signet i en fingerring l. en urkedja o. d.”

https://www.saob.se/artikel/?seek=Pitschaft&pz=1

Helena Westmarck

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Helena_Westermarck

 ”Ur Studieboken I”, 1890 av Helena Westmarck

https://litteraturbanken.se/författare/WestermarckH/titlar/UrStudieboken1/sida/2/faksimil

Étienne Jeaurat

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Étienne_Jeaurat

Hygienisk skrivstil

Writing Woman

Pierre Bonnard

Hvilkendera stilen, den lutande eller den lodräta, uppfyller bäst såväl skolans som det praktiska lifvets kraf på en god, hygienisk skrifstil?

Af E. EHRLIN (Inledningsföredrag vid Gäfleborgs läns femte allmänna läraremöte i Gäfle den . 11 aug. 1899.) 

Vad i all världen är en hygienisk skrivstil? En stil som befrämjar hälsan? 

Det framgår inte av det korta citatet som jag hittar när jag börjar läsa på om skrivstil. Något som en annan notis fick mig att göra:

According to The Wall Street Journal, some physicians recommend handwriting for older individuals as an effective cognitive exercise for keeping their minds functioning well as they age. Writing essentially activates more parts of the brain than typing does, including the areas that govern regions like thinking, language and working memory.

Vem vill inte bevara sina minnesfunktioner? Men jag noterar att jag borde ligga bra till, för jag skriver mycket för hand. Att vara utan dator en längre period ger många tillfällen till att öva sin handstil, för öva måste man eftersom handstilen liksom gamla gärdsgårdar snabbt förfaller om man inte ägnar den regelbunden uppmärksamhet.

Häromdagen hittade jag en skrivbok från när jag gick i fjärde klass, och alltså var nio år, och blev förvånad över hur prydlig handstil jag hade eftersom jag minns att välskrivning inte var min starka sida.

      Tror inte att jag har en enda skrivbok utan        marginalklotter

Pierre Bonnard

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Pierre_Bonnard#Early_career_–_the_Nabis

En smaksak värd att slåss för

Woman Chocolate Vendor
Paul Gavarni 

Ste-Foix inkommer en middag på Café Procope för att der dricka sitt chokolad och vänta sina vänner.

Just i begrepp att föra till sina läppar sin älsklingsdryck, ställer han hastigt koppen ifrån sig och slungar en harmsen blick på en person, som sitter vid bordet närmast hans. 

Denne person, hvilken är honom obekant, har fram för sig tre koppar, af hvilka de tvänne mindre innehålla, den ena thévatten och den andra chokolad. Den tredje, något större, är deremot tom.

Den obekante tömmer de bägge smärre kopparne i den större och fattar derefter ett alnslångt, men mycket smalt bröd, kändt i Paris under namnet ”la flute”, samt börjar doppa och äta med bästa appetit. 

Thé och chokolad sammanblandade!

Ste - Foix kan icke styra sig längre. 

Med en röst darrande af vrede ropar han till den obekante: »Monsieur! det var en sakramenskadt dålig diné.» 

Den obekante, lika nitälskande för sammanblandningen som Ste - Foix för enheten, reser sig upp från sin plats, närmar sig Ste-Foix och  begär upprättelse. 

Ste-Foix och den obekante åtföljas till Boulogne - skogen, der de slåss på värja. 

Ste-Foix blir blesserad och hans motståndare uttrycker sin ledsnad öfver denna olycka. 

»Det gör ingenting,» ropar   Ste-Foix,» bara ni erkänner att det var en sakramenskadt dålig diné.» 

          Ur ”Sonen af söder och nord” 

             av August Blanche

 

Choklad tycks vara ett av dessa ord där man kan välja om man ska säga mitt eller min choklad, fast jag har aldrig hört någon säga mitt choklad, jag har en känsla av att det försvann vid förra sekelskiftet.

Att blanda sitt te med choklad tycker jag däremot inte låter så märkligt, det finns ju te som är smaksatt med choklad. Nu är jag ingen större vän av ”parfymerade” teer - men om det oskicket har jag skrivit flera gånger, men nog finns det värre smaksättningar.

Den som brukar Thé, Caffé och Chocolade hemma i sit Hus, betalar (i kontribution) Twå Daler Silfwermynt utan åtskillnad. 

Står att läsa en skrift från 1716.

Jag ger upp, hädanefter kommer jag bara att bifoga länkarna - att länka är näst intill omöjligt.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Paul_Gavarni

https://litteraturbanken.se/författare/BlancheA/titlar/Sonen2/sida/5/faksimil

https://bastmattan.blogspot.com/2009/06/pa-tal-om-att-dyka-och-simma.html?m=1

BBK. Mkjb

Vem vill läsa om ett vanligt liv?

Ä

Lesende mig roter Jacke

Oskar Moll

frågar sig Sven Teglund i gårdagens ”tankar för dagen”.

JAG!!!! vill jag skrika tillbaka. Han undrar varför en bok utan skilsmässor, mord eller andra uppslitande händelser inte säljer, när den vanliga vardagen rymmer så mycket intressant.

Det har även jag undrat många gånger. En av mina skenbart händelselösa favoritböcker är Harriet Beecher Stowes ”Poganuc People”, en bok jag skrivit om tidigare.

Just nu läser jag Mathilda Roos sista bok ”Maj: en familjehistoria”, än så länge ger den mig vad jag vill ha: nya ord (det vill säga gamla), lite stockholmiana - bygget av nya riksdagshuset var under uppförande - väl tecknade karaktärer och interiörer. Vad kan man mer begära?

Först var det ett himla pill att få dit länkarna, se’n försvann de bara. Här kommer de ”fristående”:

https://bastmattan.blogspot.com/2013/12/pa-julens-sjatte-dag.html?m=1

https://bastmattan.blogspot.com/2014/03/nu-har-jag-hunnit-till-r.html?m=1

U

Testlandning

Förhoppningsvis ska jag kunna göra en lyckad inflygning och landa på min kära gamla matta - och slå mig till ro där för gott.