Det började med en katastrof,

fortsatte med en sång — gled omärkligt över till ett lapptäcke, varefter den språkliga nyfikenheten tog över.

Det är inte första gången jag fascineras av hur hjärnan, synbarligen på egen hand, leder mig på nya vägar, och till nya kunskaper.

Dagens fundering började alltså med det katastrofala valet — och en gammal sång gjorde sig påmind. Eller rättare sagt bara några rader:

Strange things have happened
That never before
My baby told me
I would have to go
Feel bad this mornin'
Ain't got no home
No use a-worryin'
'Cause the world gone wrong

men en stunds klickande gav mig hela texten, och jag lärde mig att textens upphovsman är okänd, även om man på nätet kan få den uppfattningen att Bob Dyland skrev den. Men redan på 30-talet sjöngs den av The Mississippi Sheiks. 

Det tycks inte finnas någon inspelning där just den gruppen sjunger den sången, men jag fick i alla fall höra hur gossarna lät.

Så råkade jag kasta ett öga i högerspalten — vi vet ju alla hur måna alla nätets algoritmer är att behålla oss i sitt järngrepp, och de har uppenbarligen listat ut vad som intresserar mig — för där fanns den här filmen:


Jag blev otroligt imponerad av hur snabbt kvinnans händer rörde sig, det ser nästan trickfilmat ut, fast det är det inte!

Nu har algoritmerna kopplat en halvnelson, eller kanske rent av en dubbelnelson, på mig, och jag fortsätter lydigt att titta på textila klipp. Då bestämmer sig hjärnan för att det är dags att slå in på den språkliga banan. Efter att ha sytt en söm, använder en kvinna sig av det gamla uttrycket "and Bob's your uncle", jag har aldrig kommit mig för med att undersöka vem den farbrodern var, men eftersom jag har annat att göra, som jag inte vill göra, rådfrågar jag Wikipedia:
..And Bob's your uncle is an expression of unknown origin, that means "and there it is" or "and there you have it." It is commonly used in Great Britain and Commonwealth countries. Typically, someone says it to conclude a set of simple instructions. The meaning is similar to that of the French expression "et voilà!"

"Bob's your uncle" is an exclamation that is used when "everything is all right" and the simple means of obtaining the successful result is explained. For example: "left over right; right over left, and Bob's your uncle – a reef knot." Sometimes the phrase is followed with "and Nellie's your aunt" or "and Fanny's your aunt." It is sometimes elaborately phrased Robert is your mother's brother or similar for comic effect.

Origin
A.J. Langguth and others have suggested that the expression arose after Conservative Prime Minister Robert "Bob" Cecil appointed his nephew Arthur Balfour as Chief Secretary for Ireland in 1887, an act which was apparently both surprising and unpopular. In this sense, the expression also carried a hint of sarcastic envy or resentment, rather like "it's who you know, not what you know" that gets results, or "easy when you know how."


In any case, the meaning has become acknowledging, announcing, or explaining a result or outcome that is achieved more easily than might be imagined.

Och här kommer hela texten till Strange things have happened:

Strange things have happened
That never before
My baby told me
I would have to go

I can't be good no more
Once like I did before
I can't be good, baby
Honey, because the world's gone wrong

Feel bad this mornin'
Ain't got no home
No use a-worryin'
'Cause the world gone wrong

I can't be good no more
Once like I did before
I can't be good, baby
Honey, because the world's gone wrong

I told you, baby
Right to your head
If I did leave ya, I would
Have to kill you dead

I can't be good no more
Once like I did before
I can't be good, baby
Honey, because the world's gone wrong

I tried to be lovin'
And treat you mine
But it seems that now, right
Got no love in mind

I can't be good no more
Once like I did before
I can't be good, baby
Honey, because the world's gone wrong

If you have a woman
And she don't be kind
Pray to the good Lord, to
Get her off your mind

I can't be good no more
Once like I did before
I can't be good, baby
Honey, because the world's gone wrong

Then, when you've been good, now
Can't do no more
Just tell her kindly
There is the front door

I can't be good no more
Once like I did before
I can't be good, baby
Honey, because the world's gone wrong

Pack up my suitcase
Give me my hat
No use to ask me, babe because
I'll never be back

I can't be good no more
Once like I did before
I can't be good, baby
Honey because the world's gone wrong.

Konstnärlig frihet?

 För den som inte har någon egen erfarenhet av spånad, är det här bokmärket förmodligen bara ett bokmärke av Törnrosa vid sin spinnrock. (Hur man sticker sig på en spinnrock, lämnar jag därhän, just nu). Vi andra, drar förmodligen lite på munnen eftersom Törnrosa sitter på fel sida av sin spinnrock. Jag är inte så insatt i olika trycktekniska metoder, men funderar över om det möjligtvis kan bero på att bilden blev spegelvänd när den trycktes.

Nu är det inte en engångsföreteelse att illustrationer blir bort i tok — personer som stickar, avbildas ofta hållandes stickorna som vore de en slagruta. Är det mest icke-stickande personer som är illustratörer?

 När det gäller bilder på vävstolar, är det mer regel än undantag att det inte går att väva på de avbildade vävstolarna — men bilderna är många gånger väldigt fina.

 Som den här illustrationen av Arachne — nu sägs det visserligen att Arachne var den skickligaste väverskan av dem alla, så kanske trollade hon med knäna, och kunde väva yta en knäbom. Men hur i all världen hon kunde använda en slända som skyttel, det övergår mitt förstånd.

Clara M. Burd heter den produktiva illustratören, som man vet ytterst lite om trots hennes digra produktion. Här har hon illustrerat Carolyn Sherwin Baileys "Wonder Stories, The Best Myths for Boys and Girls" från 1920. Det känns som ett fall där korrenheten får stå tillbaka för den konstnärliga friheten.

 Värre är det, när det om det gäller fackböcker. I en bok om textilier hos shakersekten, finns den här bilden, där vävskeden hänger löst bakom slagbommen. Det verkar inte som händernas ägare vet något om vävning, och det slår mig att det kanske förhåller sig som i en bok om bandvävning. En av mina vävlärare var medförfattare till boken, och hon berättade att när bilderna skulle tas, ansåg fotografen att hon hade för gamla händer! Och det här var många år före hennes pensionering, så en yngre elev kallades in för att demonstrera handgreppen. Men här blev bilderna korrekta!