Nystavningens faror

Hittar ett urklipp från DN, 30 november 1985:

Kaffe kräva dessa bullar, annonserade nyligen vårt lokala kondis på ett textat plakat i skyltfönstret.

Förklaringen är förstås en mekanisk kopiering av det berömda "Kräftor kräva..." Mer uppseendeväckande är att ett storföretag som Ikea inte skäms för att publicera helsidesannonser i fyrfärg med samma slags rotvälska: "Tomten äro en ljusets herre — som om tomten själv voro här."

Detta är alltså resultatet av en omstridd stavningsreform, en generation efteråt. Dagens skribenter har inte en aning om att det är pluraländelse de använder när de försöker imitera "gammalsvenska".

Begrunda detta, ni som ivrar för en ny reform med ljudenlig stavning och genomgående "mej", dej", "dom". Några år till, sedan finns ingen kvar som vet att nominativformen var "de", och när någon försöker skriva som man gjorde på 1980-talet blir det bara pidginsvenska: "dem vara här".

     Gun-Britt Sundström

Det behövdes inte ens en stavningsreform, för att Gun-Britt Sundström skulle får rätt!

På julens elfte dag

läser jag Gun-Britt Sundströms "Bitar av mig själv".

Själv blir egen

Så skönt det är att efter en lång arbetsdag eller efter en bjudning med mycket folk, när man kommer hem och får klä av sig rollen och bli sig själv. Att vara ensam heter numera gärna att vara själv, och kanske är det bara när man är själv som man är sig själv.

Är man själv för mycket kan man lätt dock bli egen, något som jag själv har tillfälle att iakttaga eftersom jag sedan flera år är min egen. Som egen företagare, rörelseidkare i ordbranschen, tillbringar jag hela dagarna utan att så mycket som byta ett ord med någon levande varelse. I brist på annat sällskap börjar man snart umgås med Paranoia och Misantropia. Lämnad åt sig själv går man väl till sist ner sig totalt i sina idiosynkrasier och blir idiot (grek. idios = egen).

Om jag inte redan är helknäpp utan bara halvprillig så beror det nog på att jag inte är ensamstående annat än på arbetstid utan har mina egna därhemma. När man öppnar dörren till sitt eget och möter ett kaos åstadkommet av barnen med vidhängande kompisar, då blir man galen på ett annat mer socialt sätt.

I recommend "King Winter", by Anonymous

 The sky is dull and grey,

Piercing and chill the blast,

Each step resounds on the frosty ground,

Winter is come at last.

---

Mamma sits by the fire

Her little ones round her knees.

"How cosy we are, Mamma," they cry,

"Tell us something, if you please."

 "Tell us about King Winter,

And about Jack Frost, his man;

We'll not be noisy or naughty at all,

But as good as ever we can."

---

"Well then;" says mamma, "you, Jenny,

May knit and listen, my dear;

And Johnny may split up wood, to make

The fire burn bright and clear."