The conspirators did not drink whisky or vodka or any of the more fiery liquors. They drank tea-with-lemon, sucking it, in the Russian fashion, through a cube of sugar wedged between their teeth. Even the Gentiles amongst them tried to drink that way, though they were not skilful at it, and would much sooner have drunk beer than tea. But seeing that tea it was, and no help for it, they would have preferred to drink it out of pint cups, strong as ink, with any amount of milk and sugar. But they felt it more anarchistic to suck their tea through cubes of sugar; it was Russian, international even; it gave the tea a faint flavour of dynamite.
ur "Five Silver Daughters", 1934
av Louise Golding
The Tea Party, 1903
Det var i går morse när jag började läsa "Five Silver Daughters", som jag blev påmind om alla målningar jag sett på nätet, där man dricker på fat. Huruvida man även dricker på bit är svårt att avgöra, men nog tycker jag att det ser ut som det som mannen i grön skjorta, håller i handen, skulle kunna vara en sockerbit.
En vanlig föreställning tycks vara att man drack ur fatet därför att kaffet svalnade snabbare där, men på "Kungligt kaffe" läser jag:
"Vi frågade författaren och docenten i måltidskunskap Richard Tellström om kaffedrickandet på den här tiden.
Koppen var serveringskärlet, men det var fatet man drack ur. 1700-talets kaffekoppar hade fat med mycket höga kanter, så höga att de väl rymde det som rymdes i själva koppen, säger Richard.
Man skulle ju kunna tänka sig att det fanns praktiska anledningar till att kaffet hälldes upp på fatet som att det snabbare kom ner i temperatur. Richard Tellström berättar dock att det inte fanns något sådant skäl utan det var helt enkelt det serveringssätt som man vid tiden ansåg korrekt."
Att det ansågs för bonnigt var kanske sant vid förra sekelskiftet, då det nog var vanligast att dricka på fat, på landsbygden. Men när det kaffet introducerades på 1700-talet — om det var comme il faut eller ej att dricka på bit, på den tiden har jag ingen aning om, men jag har en känsla av att vanan att dricka kaffet med grädde och socker kom senare.
Dricka på bit
En brun sockerbit
till hett kaffe
drucket på fat
mormor drack så
vände på koppen
spådde i sumpen
men berättade aldrig
vad hon såg
kändes lite knepigt
sumpen i pannan
gavs till pelargonerna
inget fick förfaras
Man kan ju blanda starkare saker än socker och grädde i sitt kaffe:
Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med kron
till angenäm styrka och smak
Så diktar Evert Taube i andra versen på Calle Schewens vals. Det får mig att minnas en gång när jag följde med mina kusiner på en ungdomsträff i deras kyrka. De bodde då i Omaha, Nebraska som ju är gamla svenskbygder, vilket betydde att stor del av församlingen hade sina rötter i Sverige. Det enda jag egentligen minns av träffen är det anförandet som prästen höll. Han kom in på svenskens kaffevanor och hade en teori om att det inte var kaffet svenskarna var beroende av, utan snarare av de starka dryckerna som de spetsade kaffet med. Jag sa inget, men jag undrade i mitt stilla sinne hur mycket han kände till om Sverige. Visst har kaffekask varit vanligt på sina håll, men vid den här tiden då många svenskar utvandrade så blomstrade både nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, där många avstod från alkohol.
Inte bara svenskarna hade upptäckt att man kunde spetsa sitt kaffe:
Pharisäer, Tyskland Smygdrickarens favoritdrink En pharisäer är en kaffedrink som är populär i Nordfriesland-regionen i nordvästra Tyskland. Drinken består av svart kaffe, en dos rom och vispgrädde på toppen. Enligt legenden uppfanns pharisäer inför ett dop här 1872. Prästen var strikt nykterist och då de församlade ville dricka alkohol hällde de rom i sitt kaffe och täckte med vispgrädde för att dölja doften av rom från prästen. Denne upptäckte dock tilltaget och utbrast ”ihr pharisäer!” – ”era fariséer!”
I tider som dessa är kanske boken "The Virtue and Use of Coffee With Regard to the Plague And Other Infectious Distempers", 1721, by Richard Bradley, lämplig läsning.
Tea Drinkers, 1946
