Bilder

Mycket slarvig är vår Lisa,
jämt får mor tillrättavisa
ty saker varje dag försvinner,
och aldrig någonting man finner.
Så en söndagsmorgon mamma säger:
"Här ser ut som ett zigenarläger!
Sätt Erika-dockan uti stolen,
och du kommer inte ut i solen,
förrän det är ordning här och reda,
ty dtta rummet ger mig leda."
Och när allt är städat — sopor burits ut,
då är Lisas söndag också slut.
0
Därför, tänk på, kära barn:
0
Ordning och reda
spar tid och sveda

Att bläddra i gamla bilderböcker väcker minnen till liv. Det här lilla häftet utan datum är reklam för sköldpadds-dockor. Nu tycker jag bilderna är hiskeliga och ungarna ser urkorkade ut — men då, när jag fick häftet tyckte jag att bilderna var jättefina — och moralen i de förfärliga texterna gick mig totalt förbi. Eller läste jag dem inte?


Astrid Lindgren som själv var bokslukare som barn har sagt att hon inte värderade barns omdömen om böcker särskilt högt — hon visste av erfarenhet att i en viss ålder är allt som går att läsa läsvärt. Jag håller med, jag läste okritiskt allt som kom i min väg och tyckte om allt även om jag kanske tyckte mer om somt. När jag tänker tillbaka på bilderna i mitt liv är jag böjd att säga detsamma om barn som konstrecensenter. Kanske är det så att barn ser och blir fängslad av bildens innehåll — kvaliteten är av underordnad betydelse.

Jag minns också att jag var mer nyfiken på vad som inte syntes på bilden — jag undrade alltid vad som fanns utanför bilden. (Vilket jag också berörde i ett inlägg i mars).

Så snart jag lärde mig läsa så tappade jag intresset för bilderna. En bok skulle vara tjock, ha liten text och inga bilder — då räckte den länge. Dels tog ju bilderna plats från texten men en annan orsak till att jag inte ville ha illustrerade böcker var nog att jag tyckte att mina egna inre bilder alltid var bättre än illustrationerna. Just nu slår det mig att det är av samma anledning jag inte är road av film.

Jag älskade Maj Lindmans böcker om Rufsi, Tufsi och Tott. Böcker som inte syns i dag — inte i Sverige i alla fall. I U.S.A. kom de i nyutgåva 1995. Där heter trillingarna Flicka, Ricka and Dicka. Barn är ju ofta konservativa realister, förmodligen var det vad som tilltalade mig. Jag kunde nästan ha varit en av dem — och helst då flickan som hade en klänning med volanger! Jag älskade volanger som femåring — vilket tack och lov har gått över med åren!