Trevliga biverkningar

St. Ann's Well, Great Malvern, a popular 

café for walkers on the hills. The building on 

the right houses the spout from which 

the water surges into a basin. från Wikipedia

Glöm inte att vi ska äta vid St. Anns källa  och köpa något att dricka där.
_ _ _

—Ska det där föreställa en källa ? sa Jeff sleptiskt. Det är ju bara ett hus!

Det var mycket riktigt ett hus, en liten serveringspaviljong, där man kunde få smörgåsar och bullar, läskedrycker och te. Sedan kunde man sitta vid små prydliga bord på terasser, som blivit utschaktade ur sluttningen. Det fanns verkligen en källa också, som Peter visade dem. Det var närmast en dricksvatten fontän med en inskription över. Sara betraktade den ogillande.

—Sådant båg! sa hon indignerat. Det där är inte en källa ett dugg!

             ur Mr. Jones gör ett fynd av Phyllis Matthewman

Det var väl Agatha Chrstie som sa att hon hade ett minne som en slasktratt?
Jag har ofta tänkt att mitt minne är beskaffat som en gammal komposthög. Allt finns kvar, det behövs bara att jag sticker in greppen och vänder om avfallet, så kommer ett gammalt minne upp.
Och när något av alla dessa udda minnen dyker upp, så sänder jag ett antal barn- och ungdomsboksförfattare en tacksam tanke. Hade jag inte läst "Anne på Grönkulla", när jag var i tioårsåldern, så hade det säkert dröjt många år innan jag visste var Prins Edwards ö låg. Jag minns så väl, när jag plockade fram min skolatlas för att leta rätt på ön. Först hamnade jag i Indiska oceanen, men trodde nog inte att den där lilla ön var den rätta — så jakten fortsatte.

Jag gillar böcker som man kan läsa med en karta i ena näven, och följa med hur bokens personer rör sig. På så vis har jag skaffat mig en del geografiska kunskaper, som jag förmodligen inte haft annan glädje av än att den glädje som kunskap skänker.

Genom att läsa Birgitta de Vylders böcker upptäckte jag Tornedalen, innan den delen av Sverige behandlades i en bisats i skolan. När min far, som körde ambulans där under krigsåren, upptäckte att jag var road av den delen av vårt land, fick jag mig en del av hans minnen till livs.

Av Phyllis Matthewman har jag lärt mig en hel del om engelsk geografi. Hon skrev flera olika internatskoleserier — en förlagd till Isle of Wight, vilken fick mig att sätta upp den ön på min reseönskelista. I en annan av serierna låg internatskolan i Yorkshire, vilket fick mig att skaffa en yorkshirekarta.

Mycket mer än geografi har jag inhämtat från lustläsningen, som vem Edna Lyall var, det hade jag säkerligen ännu inte vetat om hon inte hade nämnts i en annan av Matthewmans böcker, som utspelar sig i trakten av Great Malvern, som även den hade varit en vit fläck på min karta om jag inte tidigt mött Peter och hennes (ja, hennes) hund Mr. Jones.

Eftersom detta tilldrog sig på den tiden man var hänvisad till uppslagsverk, när man ville stilla sin nyfikenhet, så gav ju utflykterna till bokhyllan ännu fler biverkningar, i form av spännande artiklar, som fanns i samma band, som det man sökte.

Somliga av er har nog redan upptäckt att jag älskar att pracka mina kunskaper — gamla såväl som nya, och användbara liksom helt onödiga —  på alla som kommer i min väg. För att inte skrämma bort er, ska jag försöka lura i er mer av mina fynd, lite åt gången, men det blir en annan gång, när ni minst anar det.

I juletid


Det var annandag jul och snön yrde kring knutarna. Tvillingarna var ute och byggde en snöborg i trädgården, men Lisbeth hade sökt upp ett fint gömställe för att få läsa i fred. Hon hade tagit med sig en liten pall och krupit in mellan fönstret och julgranen. Där kunde hon se att läsa i den grå dagern, och det luktade så gott från granen. Genom de täta grenarna såg hon, hur brasan flammade i kakelugnen. Det knastrade så hemtrevligt, och ibland föll ett gnistregn ut på golvet. Men det gjorde ingenting, för framför kakelugnen låg en matta av plåt, på vilken var målat en pojke och en flicka i daladräkter. De stod på var sida om en klargrön björk och såg så glada ut, fast de under årens lopp fått svarta och bruna fläckar i ansiktet av nedfallna kol.
Lisbeth hade fått andra delen av “Anne på Grönkulla” till julklapp, och hon läste den med glödande kinder, Det var underbart att få träffa Anne igen och vara med om alla hennes nya spännande upplevelser. Måntro, om inte detta ändå var hennes käraste julklapp! Hon kände, att boken ännu luktade trycksvärta på det där särskilt julaktiga sättet, som också alla jultidningar gjorde.
Lisbeth kikade förstulet bort mot sin julklappshög på det långa salsbordet och tänkte med en smula vemod på att julaftonen, som hon längtat efter och förberett med sådan fröjd och spänning, redan var över. Hon önskade, att man kunde rulla tiden tillbaka ett tag, så att hon återigen fick vara med om allt underbart, som föregår julen — allt smussel och all brådska med julklapparna, som man så länge och ivrigt funderat på. Nu åt man av den korven som hon hjälpt till att stoppa och smakade på kakorna, som knådats och bakats ut med sådan omsorg. Och den roliga julfesten i gymnastiksalen — hon kände ännu rysningen efter ryggen, då julbocken bultade på dörren! Och sedan de gamla julpsalmerna. — Visst sjöng man dem också nu, men de hade ett särskilt skimmer över sig när man sjöng dem på julafton. 
_ _ _
— Är det en liten mus som knastrar bakom granen! skämtade mamma, när hon en stund senare kom in i salen.
— Nej, det är en liten ekorre, som sitter i granen och skalar kottar, skojar Lisbeth tillbaka och kröp fram ur sitt gömställe. Mamma, jag känner mig inte alls främmande för Anne i den nya delen. Jag var rädd för att hon skulle ha förändrats. Om jag bara kunde få träffa henne i verkligheten någon gång!
— Ja, det förtår jag så väl, att du önskar, sade mamma. Det har jag också så ofta velat, när jag läst om människor, som jag tyckt mycket om.
Ur “Barnen som aldrig hade tråkigt” av Birgitta de Vylder-Bellaner


Lisbeth i boken, är tolv år när hon läser fortsättningen på “Anne på Grönkulla” ("Vår vän Anne" ), och tycker lika mycket om Anne, när hon möter henne igen. Det gjorde inte jag, kanske för att jag var något yngre än Lisbeth när jag läste böckerna. Redan i “Anne på Grönkulla” tappade jag nog intresset för Anne i slutet av boken, därför att hon växte ifrån mig. Några år senare hade jag hunnit ikapp och läste hela serien oräkneliga gånger.
Och precis som Lisbeth, fantiserade jag om att få träffa litterära favoriter — fast jag visste att de bara fanns i böckernas värld.


Riktigt exklusiva böcker har fortfarande en speciell bokdoft — men trycksvärtedoft var det nog många år sedan jag kände. Eller har jag fel?


Om Birgitta de Vylder-Bellander, har jag helt kort skrivit tidigare.

Sommarlov

0
Det var en stekande het sommardag. Barnen gick barfota i gräset för att svalka fötterna. På den tiden var det inte så vanligt att barn och vuxna gick halvnakna och solade sig. Det fick man bara göra när man badade. Lisbeth hade ingenting under klänningen men svettades ändå. Fru Bedinger satt ute på sol-verandan som byggdes ut varje sommar åt trädgården till. Hon sydde på en sommar-klänning åt Tusse, som ideligen ville upp och kela i hennes knä. Rektor Bedinger kom ut med sin pipa i munnen. Han hade tagit av sig väst och kavaj och såg sommarsval ut.
- Vet du, Signe, sa han till sin fru, jag tror vi plockar ner hela familjen i en båt och ror över till Haapakyllen-saari och badar.
- Ja, det passar utmärkt! Så tar vi saft och kakor med och slår oss lösa hela eftermiddagen.
Nu blev det brått och roligt.
Ni vet villkoret, sa pappa. Det är, att ni sitter prick-stilla i båten.
- Vi ska inte ens andas, försäkrade Göran.
Tornedalsbåten har skarp köl, höga kanter och är uppsvängd i båda ändarna. Den är lätthanterlig och inte farlig för den som är van att driva den genom forsar och strida vatten. Men för en livlig barnskara är den en riskabel farkost.
Efter en liten stunds båtfärd steg de iland på holmen, och där mötte dem på långt håll en praktfull syn. Hela holmen var översållad med guldgula, granna daldockor, som häruppe kallades ängsbollar. Barnen ville plocka och plocka, men mamma sa, att de måste vänta med det till hemfärden, för annars skulle blommorna hinna vissna.
Badstället var en liten strandremsa, där vattnet var långgrunt och bottnen fin. Pappa steg genast i med frejdigt mod. Han hade röd- och vitrandiga badbyxor, som barnen tyckte var hemskt fina. Han simmade och frustade och sprutade som en valross.
Vattnet i Torneälven hinner aldrig bli riktigt varmt under sommaren eftersom det kommer från fjällsjöar, och barnen tjöt av förtjusning och skräck, när de doppade sig. Att deras mamma också kunde simma, var barnen särskilt stolta över. Och så skulle de hållas under hakan och under magen för att själva lära sig konsten.
Sedan blev det hallonsaft i gröngräset, och så plockade man ängsbollar. Det var gott om dem på strandängarna nedanför skolan också, men inte var de stora och granna som här på holmen. Båten var på hemväg liksomfylld med en guldskatt, och i alla vaser på skolan prunkade det sedan gult.
Ur "Roligt året om" av Birgitta de Vylder-Bellander.

0
När barnen Bedinger kom ut på trappan på midsommaraftons morgon slog en doft av björk emot dem. Tidigt innan de hunnit vakna, hade lantbrukseleverna hämtat löv från skogen och också satt fast björkar vid alla trappor runt gården. Det var som en liten skog omkring dem. Nu krattade man gårdsplanen - det skrapade taktfast mot gruset och blev så fina ränder, att man gick försiktigt för att inte förstöra mönstret, som räfsan gjort.
Så skulle alla gårdens barn ut och plocka ängsblommor till midsommarstången, och sedan höll man till på den runda gräsmattan. Hanna och Lisbeth band blomsterkransarna och de andra "matade" dem med små buketter. Men stångens girland virades av tantAnnika och tant Elsa, för den var inte lätt att binda för ovana händer. Under stort jubel restes midsommarstången, och barnen måste genast ta i ring omkring den och göra en liten sväng kring gården.

Nästa dag körde två lövade skrindor fram på gården, och man packade in sig tillsammans med matkorgar och sångböcker. Vägarna vimlade av kärror och skrindor och man såg till och med en och annan som cyklade. Folk vinkade och ropade till varandra och snart var det ett långt tåg av små och stora fordon, som fullastade av glada människor var på väg till midsommarfest.
Nu stack Luppios skarpa och ovanliga silhuett fram. Det hade tvärhuggna avsatser och vassa utsprång, och det växte just inga träd på berget. Men desto lummigare var småskogen nedanför.
_ _ _

Man spände från hästarna och band dem vid träden, och så började vandringen genom skogen upp mot berget. Träden växte tätt och det var snårigt i småskogen, så det var besvärligt att ta sig fram med stora korgar och kaffepannor. Men att klättra uppför berget var ingen konst, och de flata stenhällarna var släta som golv. Oppe på toppen var rest en stång, på vilken svenska flaggan smällde i sommarvinden.
Hundratals människor från hela Tornedalen hade dragit dit upp och satt nu på klippavsatserna och såg ut över bygden. Det var en grann utsikt där uppifrån över milsvida, djupgröna skogar och små åkertegar. Och där slingrade sig älvens sidenglänsande, blåa band mellan blommande strandängar! Gårdar och lador var lilliputtsmå, och holmarna såg ut som små gröna fläckar på vattnet.
Ur "Barnen som aldrig hade tråkigt" av Birgitta de Vylder-Bellander.

=

"Roligt året om" (1950) och "Barnen som aldrig hade tråkigt" (1955) av Birgitta de Vylder-Bellander, 1901-1973, är ännu ett par av barndomens favoritböcker. Författarens föräldrar var folkhögskolepionjärer och i dessa två böcker får man följa familjen Bedingers liv på en folkhögskola i Matarengi, som nu heter Övertorneå. Böckerna utger sig inte för att vara självbiografiska men ligger förmodligen mycket nära författarens barndom.
När jag nu letar upp passande sommar episoder att citera så slår det mig hur jag redan som sju- åttaåring drogs till vardagliga böcker, och det är dialoger och vardagssituationer jag minns bäst. Ibland kan jag bli förvånad när jag läser om en bok, det som jag minns som det väsentliga kanske bara är tre meningar som i förbifarten beskriver en vardaglig händelse. Eventuella tolkningar av min karaktär lämnar jag åt mina läsare.