Gökotta

 

 The Picnic

Henry Nelson O’Neill 

En gökotta

Vid doften ut af “mocka” skrifva Jag vill en “bit” på detta blad,

Och må den som ett minne blifva Utaf en morgon, ljus och glad, 

Då i naturens friska sköte 

Tre “glada gökar” stämde möte.

Från fästet solen sina strålar 

I floder öfver jorden göt,

Och fåglar sina sånger sjöngo 

I skogens täcka, svala sköt. 

Så ock vid doften ut af “mocka”

Man hörde göken fjärran “skrocka.”

“Så härligt“ och “så roligt“ ljuder Det ofta ifrån munnar tre, 

Och “Benjamin“ på elden sjuder För att dem präktigt kaffe ge, 

Och Pytt från stenen på dem tittar

Till sockret vägen se’n han hittar. 

Ja, han lät sockret väl sig smaka, När obeaktad där han gick. 

Ej för naturens friska skönhet 

Den rackar’n hade någon blick. Han var en arg materialist, 

Som tyckte färden var så trist.

När så de komma att uppfriska. 

Sig med en liten kaffetår,

Så, — hur fatalt! — det socker fattas,

Och därför “stygga Pytte” rår.

(Tag ej på gökottor med Eder 

En illa fostrad hund, jag beder.)

Kort är all jordisk fröjd, så denna. 

De skiljas snart i morgonstund 

Och solen sina strålar kastar 

Så varm ock ljuf på fält och lund 

Och så var ”Ottan” blott ett minne 

Som stundom glädja skall vårt sinne.

     ur ”På försök. Visor och kupletter”

     av John Morén