En lagerkrönt poet

men han blev det först när både Algernon Charles Swinburne och William Morris tackat nej till utmärkelsen.

Women, to whom a barbarous description, willingly accepted by themselves, has been applied, have recently been much in the public eye, and still more in the public prints. But I should not class them under the designation of feminine; and, though they may have invaded prose fiction, they have not been, and I think they never will be, met with in Poetry. 

— — 

The most progressive age one can possibly conceive will never succeed in leaving human nature behind, and I have not the smallest doubt that women will continue to be womanly to the end of time.

I går kväll snavade jag på denna poet som, visade det sig, skulle ha fyllt 188 år just i går.

Får man tro det som skrivs om honom, har jag inte missat så mycket — och på nätet kan jag bara hitta en av hans dikter, en patriotisk dikt. Fast jag har inte lagt ner hela min själ i sökandet. Och inte i någon av mina antologier över välkända brittiska poeter finns han ens med.

Däremot hittar jag några rader som en samtida poet, Wilfred Scaven Blunt, skrev om honom:

”He is an acute and ready reasoner, and is well read in theology and science. It is strange his poetry should be such poor stuff, and stranger still that he should imagine it immortal.”

Däremot hittar jag två böcker om poesi, som Alfred skrev. ”The Bridling of Pegasus: Prose Papers on Poetry”, där har han ett helt kapitel om ”THE FEMININE NOTE IN ENGLISH POETRY”, och det är därifrån citatet ovan kommer.

Gubben hette Alfred Austin och var den som skulle ta’ upp Tennysons fallna mantel.

Poet Laureate 

Alfred Austin 

30 maj 1835 - 2 juni 1914