”När jag kom ned från mitt rum, der jag i största hast tagit på mig en ren krage och en annan väst, stod pigan redan i förstugan och väntade på mig och bad mig stiga ned i lusthuset, der mamsellerna redan hade instal lerat sig med sitt främmande.”
ur ”Svart på hvitt I (1876)
av Frans Hedberg
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Frans_Hedberg
Det vill till att man alltid har ett antal rena kragar på lut, för att kunna vara presentabel, när så krävs. Då kan en kragask komma väl till pass.
Att kalla detta etui för ask är väl knappast
riktigt, om det än i hoprullat tillstånd ter sig som en sådan. Den undre figuren å bilden visar oss, hur ”kragasken” i själva verket ser ut. Man förfärdigar den av en 35 cm. lång, 11 cm. bred remsa grått linne eller annat lämpligt tyg, förser den med stadigt mellanlägg och foder, det senare t. ex. av gult satin, varefter man kantar det hela med band. Längs båda långkanterna påsyr man 12 cm. breda satinremsor, viker dessas ytterkanter i en bred fåll och syr en bred dragsko. Dragskon sammandrages med snodder och etuiet knäppes igen med två tryckknappar. Förser man kragetuiet med ägarens monogram i korsstygn eller annat broderi, blir det naturligtvis så mycket trevligare.
Eva
Ur Svenska Journalen 1926.
När min morfar var förman på ett husbygge i början av 1900talet var han tvungen att bära löskrage. Han köpte nya istället för att tvätta och alla dessa kragar gjorde mormor en flätad rund matta av. Allt återbrukades!
SvaraRaderaHelena,
SvaraRaderaSmart återbruk!
Jag har ingen större erfarenhet av löskragar, men tänker att de måste ha varit av stadigt tyg, så det måste ha blivit en slitstark matta — men förmodligen hård att fläta.
Margaretha
Hur har jag klarat mig utan en sådan liten fin ask. Några lösa kragar i tyg har jag dock. Fast jag använder dem inte. Det var nog svärfars fars.
SvaraRaderaBloggblad,
RaderaDet är bara att plocka fram lapplådan och förfärdiga en!
Margaretha