Lördag med Gutenberg

Två adeliga familjer på landet.

Den på salsgolfvet utbredda halmen, och grenljusen i de på bordet stående höga silfverstakarne vittnade, att julhögtiden redan hade inträdt, men ljusen voro ännu icke påtända; deremot lågade en brasa uti den rymliga spiseln i hörnet af rummet. Framför den satt ställets åldriga ägarinna fru von Igeldorf, i en massif länstol med läderöfverdrag; fötterna hvilade på en lång omålad trädpall; i hennes knä låg en välfödd svart och hvit katt, som med synbart välbehag mottog sin matmoders karesser, under det hon sjelf vänligt samspråkade med sin bredvid sittande gifta dotter och omtalade de få händelser, som timat, sedan de sist träffades.

Dessa nyheter syntes dock föga intressera dottern; ty hennes blick var slö och tanklöst fästad på elden; de korslagda händerna hvilade i hennes sköte, endast tummarne rörde sig mekaniskt i cirkellopp omkring hvarandra. Ett enstafvigt ja eller nej, och interjektionen jopa! motsade den förmodan att hon insomnat.

                                                                     ur Leonna av Charlott Falkman

Miss Auras, The Red Book 

Sir John Lavery 

Det finns en hel del svenska böcker hos Gutenberg, och i dag dök det upp ännu en: Leonna, by Charlotta Falkman, från 1854. Wikipedias upplysningar om denna författarinna är knapphändiga:

Ulrica Charlotta Falkman, född 18 mars 1795 i Dunkers socken i Sverige, död 24 maj 1882 i Helsingfors, Finland, var en finlandssvensk författare.

Hon var dotter till löjtnanten vid arméns flotta Isaac Otto Falkman (f. 1761, d. 1817) och Maria Elisabeth Govenia. Hon föddes i Sverige men växte upp och var verksam i Finland, och betraktas därför som finlandssvensk.

Hon är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Varken Runeberg eller Litteraturbanken har något av hennes penna, medan Gutenberg hade två av hennes titlar tidigare, så har jag förstått det hela rätt saknas nu bara ett av hennes verk.

I en elva år gammal artikel skriver Merete Mazzarella både om Charlotta och några av hennes samtida kollegor. Kvinnor som med dagens mått, knappast kan beskyllas för att ha varit feminister — men som ändock försökte sig på att slå sig in på en marknad som totalt dominerades av män. Män som var både elaka och nedlåtande mot dem.

Man lär sig mycket om livet fordomdags, genom att läsa gamla böcker, i första kapitlet här får vi inte bara veta vad Leonna och hennes mamma fick i julklapp, utan också hur de delades ut. 

 Nordenskans aflägsnade sig på en stund och återkom med en viss hemlighetsdiger min. Leonna hade undertiden tändt upp alla ljusen i rummet och snart hördes ett dämpadt skratt från förstugan. Dörren öppnades och in kom en väldig julbock på fyra fötter, utstofferad med afvigvänd fårskinnspels och stora bockhorn. Till det både 4utan och innanför dörren stående tjenstfolkets stora förlustelse, knuffade den med hornen in en öfvertäckt pertkorg, och gjorde sedan hvarjehanda löjliga krumbugter för herrskapet.

Nordenskans åtog sig att undersöka korgens innehåll; och aflemna det enligt adress. Med stor ceremoni upptog han för fru och dotter hvar sin svärtade spånhatt, med nära halfalns höga kullar. Under skärmarne voro de fodrade med rosenröd kambrits. För Leonna särskildt en kappa af blått kläde, i façon snarlik nutidens paletåer, med stark snodd i kanterna och liten fyrkantig kraglapp försedd. Kappan var en gåfva af mormor, som sjelf spunnit hvarje ända deri; hemma väfd var den ock, men färgad, pressad och sydd i staden. Vidare ett par mörka kattuns «schalar» med hvita horder som tillföllo fruarne.

Och jag finner det intressant att se att författarinnan var mån om att visa för nästa generation hur det tiderna förändrats.

Uppräknandet af dessa artiklar vore visst onödigt, om ej afsigten vore, att derigenom låta våra yngre läsarinnor göra en jemforelse mellan vår närvarande lyx med dess pretentioner, och den omtalta tidens enkelhet och anspråkslöshet.