läser och förundras.
mina stilleben bara uppstår
— utan min förskyllan
Stolta bloggerskor visar foton av stilleben, från ett otal vinklar — de går i detalj in på, på vilken loppis de fyndade den virkade löparen och hur det gick till när de räddade kopparna som svärmor var i färd med att slänga.
Förundras, förfasas och är en gnutta avundsjuk.
När i all världen promenerar, läser, umgås, skriver brev & mejl, lyssnar på radio och bara är, dessa bloggerskor (förutom allt som hör hus och hem till)? En av dessa kvinnor beskriver sig själv som glad och utåtriktad, med humor och "a big believer in taking my job as a home manager seriously." Nu misstror jag av princip alla som beskriver sig som trevliga och humoristiska, och misstänker starkt att hon skulle ha kallats sig själv för ödmjuk, om hon bara kommit att tänka på det.
som synes, inget att blogga om
Jag hängde upp en gullranka i en ampel i går — den ser enbart korsfäst ut — men även om jag lyckats att få den att se ut som något på Chelsea Flower Show, så kan jag inte låta bli att undra vem 17 vill se ännu en halvtaskig bild av ett blomsterstilleben (plus mina otvättade fönster som bakgrund)?
OK, jag saknar nog pyssel- och huslighets genen, men jag vill naturligtvis dra mitt strå till stacken, här i en värld där man ska komma med revolutionerande tips.
För en tid sedan besökte jag min bank, och där på ett bord låg en hög med böcker som skänktes bort — två olika titlar. Som många av er redan vet, kan jag inte motstå en bok — att jag inte längre kan pressa in en bok ens med hjälp av ett skohorn, är av underordnad betydelse. Väl hemma insåg jag varför åtminstone den ena boken skänktes bort, sämre bok går inte att finna. Den är så dålig att jag som inte kan slänga böcker, var helt inställd på att låta denna bok bli den första jag bar till soptunnan. Innan jag hann så långt, stod jag med en binge osorterade pryttlar i handen, sparade klipp, anteckningar, vävnotor, tygprover, adresser och annat smått och gott — heureka (eller höbräcka, som ett barn lär ha skrivit i en uppsats), en 402 sidor tjock kladdbok.
Som synes lämpar den sig inte för anteckningar och noggranna teckningar, men väl att klistra in alla dessa vad-i-all-världen-ska-jag-göra-av-den-här-lappen.
Men det går utmärkt att fösa ihop sina orediga idéer i den, i hopp om att de ska reda ut sig på egen hand.
Minns ni barndomens skrivböcker som man samlade bokmärken i?
Vad rolig du är! Och lite vass... Jag läser inte så många bloggar längre, men ser samma fenomen på facebook. Alla duktiga, som bara verkar vara ute på galej eller titta på naturen eller se stilleben hemma.
SvaraRaderaHär i stan finns en konstnär som målar på gamla urrivna boksidor.
Bloggblad,
RaderaJag har nog begåvats med en hel drös elaka gener, istället för pysselvarianten.
Jag läser bara en handfull bloggar nu för tiden, har några vänner som förväntar sig kommentarer ibland - så jag tar en runda med jämna mellanrum. Men jag undviker de positiva solstråkarna som gärna tar ett glas rött.
I min ungdom målade jag vykort på tidningspapper - men det var medan jag fortfarande var pysslig och trevlig.
Margaretha
Ack, ja, den blå skrivboken, kassan kallad, som man vek bladen i, gömde "stycken" (som skåningar kallar bokmärkena) i facken som bildades. Sen "tog" kompisen med ett eget stycke och bytte med det som låg i det valda facket. Eller blev utan om det var ett "blint" uppslag.
SvaraRaderaOlgakatt,
RaderaDet märkliga är att jag mycket väl minns dessa skrivböcker - men inte att vi (jag) använde dem.
Margaretha
Olgakatt: Jag tänkte just kommentera att de kallades "stycken" - som jag kom ihåg när jag läste om de vikta skrivhäftena. Jag bodde i Malmö när jag var 8-9 år och fick lära mig det märkliga ordet.
RaderaEn stoppa! Så smart. Ett annat sätt att återbruka böcker är att skära ut "inkråmet" så att de blir ett bra gömställe för sådant som man vill gömma. Fast det är rätt pyssligt, kräver goda redskap, lim och tålamod.
SvaraRaderaKarin,
RaderaTillverkar man ett gömställe, gäller det att minnas i vilken bok man gömde mormorsfarmors brosch - och var man ställde den! Fast det kan ju bli trevligt för dödsboet, såvida de inte hivar alla böcker, med skatter och dedikationer på tippen.
Kom just på att jag har använt en bok på ett annat sätt - kommer en bild.
Margaretha
Hmmm... tänkte inte på det. Man kan kanske ta en bild på gömstället och lägga i datorn?
RaderaOch hur har du använt en bok på annat sätt, undrar jag? Jag har en liten boktrave som ersättning för ett sängben som pajade, men det är svårstädat och inget jag rekommenderar.
Karin, så du brukar hitta dina anteckningar i datorn!
RaderaSå skulle jag få skriva en lapp, som jag förvarade med körkortet, där jag noterade var i datorn den anteckningen ligger.
Nu är jag så fasligt ordentlig så jag städar, ett par gånger varje decennium, vilket innebär att jag inte hittade det bokliga pysslet jag talade om. Sökandet går vidare, men kanske kommer en annan variant i morgon, om jag inte fortsätter att utrota lupinerna då.
Men det gör kanske inte lika ont i tårna (tänera, som di säger här) att komma i närkontakt med en bok, som med ett äkta sängben.
Margaretha
Jag minns inte om vi kallade glansbildsboken till kassan eller något sådant men väl att vi också använde gamla häften och böcker på samma sätt. Vi säger inte bokmärken utan glansbilder. Minns dock det som Olgakatt beskriver om det blinda uppslaget.
SvaraRaderaJag har fått en god idé, tycker jag, från ett av dessa inlägg om återbruk av gamla böcker. Få se om jag ska få till det någon gång så jag kan visa det på bloggen? När jag har gott om tid att sitta ner och vika, pyssla och bara vara i skapandet en stund. För tror du inte att det är en hel del skapelselusta som man får se på bloggarna i form av stilleben osv ? Den kan ju uttrycka sig på många olika sätt
Karin
PettasKarin,
RaderaDet ligger säkert skapelslusta bakom allt maniskt skapande av alla stilleben och imitationer av olika inredningstidskrifter. Det borde jag naturligtvis applådera istället för att raljera över att det smaklösa presenteras som stor konst - och till på köpet med goda råd, för dem som vill härma dem.
Ser fram emot vad du kommit på!
Margaretha
Stor konst tror jag inte du ska förvänta dig av "min" ide´i alla fall;). Mera på lek-konst i såfall, men först ska jag få till det. Annars blir det litet som björnskinnet som säljs innan det är skjutet
RaderaKarin
Karin, stor konst förväntar jag mig inte - men jag uppreser mig mot att pyssel upphöjs till stor konst.
RaderaFör övrigt tror jag att det är en god idé att sälja skinnet innan björnen är skjuten - annars kanske det inte blir någon kosing alls.
Margaretha
:D.
RaderaKarin
Det är tur att mina grannar inte bloggar, deras gardiner och prydnadssaker kan stämma blod.
SvaraRaderaStrippen var svår att läsa, men rolig!
kram från
Mette
Flette.Mette,
RaderaOooooo, jag vet precis hur spetsgardinerna ser ut i din del av världen. Och inte är porslinsfigurerna och det övriga krimskramset, en bit bättre.
Margaretha
En sådan där docksäng som på översta bilden minns jag också, fast blå. Undrar var den är...
SvaraRaderaVi hade klippdockor i de vikta tidningarna och trivdes så bra med det.
Viola,
RaderaDet var leksaker gjorda för att flera generationer skulle ha glädje av dem! Jag har soffa, fåtölj och bord i samma röda färg, men utan blommor. Tror inte att de hör ihop med sängen, men de passar ihop.
Jag hade flera kompisar som hade sina pappersdockor i gamla skrivböcker eller tidskrifter - mina fick hålla till godo med kuvert, som alla bodde i en portfölj. Flerfamiljsportfölj.
Jag är nog också en sån som framstår som både rolig och glad och lyckad på både blogg och facebook. För mina bekymmer hänger ihop med sånt som jag absolut inte vill skriva om eller ens antyda offentligt, då blir det bara spekulationer. Därför skriver jag bara om trevligheter. Skriver jag någon gång att jag är deppad eller trött får jag en massa kramizar och hjärtan som jag bara inte står ut med.
SvaraRaderaHellre får alla tro att solen alltid lyser hos mig....
Bloggblad,
RaderaAtt få kramizar, och sköt-om-dig-vännen-hälsningar, kan ju få vem som helst att hoppa från Västerbron. Nej, jag behåller nog både svackor och toppar för mig själv. Det finns ju så mycket annat, än mig själv, att tala om. Kruxet är att hinna med.
Margaretha
Förr skrev jag om en massa annat, funderingar och tankar, på bloggen. Men det har mer och mer blivit en form av dagbok. Kanske för att jag har planer på att göra en bok (OBS! Inte för utgivning, bara för familjen) av bloggen. Dokumentation för framtiden. Mina ärliga dagböcker hamnar till slut i brasan eller på havets botten. De är inte till för att sparas, fungerar som tillfälliga papperskorgar för livets skräp.
RaderaBloggblad,
RaderaDagliga händelser, tankar och känslor har jag en privat blogg för.
Vad som händer med det efter min död, har jag ingen aning om.
Margaretha