fredag 14 mars 2014

En Askungesaga

som slutade i spiselvrån — men inte vilken spiselvrå som helst.
 Det här är Jock VI, efter att ha varit en rännstenskatt, lever han nu i högönsklig välmåga, tack vare Winston Churchill, som gillade röda katter. På sin åttioåttonde födelsedag fick han en röd  katt, med vita tassar och vitt bröst, av sin sekreterare. Det uppstod en ögonblicklig och ömsesidig kärlek, och katten gavs namnet Jock efter sin givare.
Jock följde alltid med när hans människa flyttade mellan sin Londonbostad och Chartwell House, som var hans hem i Kent.
När Winston, ett par år senare dog, övergick Chartwell House och Jock i National Trusts ägo.
Jock levde till 1975, då han dog tretton år gammal. Eftersom Winston bestämt att det alltid skulle bo en röd katt, med vita tassar och vitt bröst, vid namn Jock, på Chartwell, vidtog då ett sökande efter en lämplig efterträdare. Nu, efter fyrtiofyra år är det alltså Jock VI, som regerar på Chartwell. Han lär vara en mycket kelig och tillgiven herre, och som en av husets anställda har sagt: “he is a very affectionate cat and has trained the Chartwell staff very well. He spends most of his day sleeping on various chairs and beds…” 
Chartwell House
båda bilderna från Chartwell National Trust

Skulle du vilja besöka Jock, och se hur han bor, så kan du läsa om hur du tar dig dit här. (Hälsa Jock från mig!)

8 kommentarer:

  1. en riktig solskenshistoria. jock ser precis ut som en katt vi hade när jag var liten. han hette susie, det är inte lätt att veta vilken sort det är när de är riktigt små.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Debbie,
      Ja varför inte - Susie, menar jag. Läste nyligen i bladet att det blir allt vanligare att man inte bryr sig om kön, när man väljer namn åt sina barn. Det finns ett antal flickor som heter Björn.
      Och jag hörde talas om en gosse som hette Katarina...
      Nu är väl marmeladkatter oftast gossar - de två jag har känt var det, Alex som dreglade, och Toast, som jag var delägare i.
      Margaretha

      Radera
    2. Hehe. Toast, hur roligt! Tack för det första skrattet idag!

      Radera
    3. Wendy,
      Roligt att jag kan glädja dig.
      Fast på svenska är det inte roligt.
      Margaretha

      Radera
  2. En härlig katthistoria igen!:)

    Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Det finns naturligtvis katthistorier som inte har ett gott slut - men jag är så blödig att jag inte ens klarar av att läsa dem. Vilket betyder att alla mina katthistorier har ett lyckligt slut.
      Margaretha

      Radera
  3. Underbar berättelse! Och den skulle ju passa bra som lördagstemabidrag (tema Katt). Har du inte funderat på att ansluta dig till lördagsbloggarna?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Det skulle nog inte bli samma gullighetsfaktor om jag testamenterade huset till en grå katt med vita tassar, och bestämma att det alltid skulle finnas en grå katt här.
      Ja, den här gången råkade min kattberättelse samanfalla med veckotemat.
      Nej.
      Margaretha

      Radera