onsdag 30 januari 2013

Alla dessa associationer


Det började häromdagen med att Åsa och jag funderade över slangordet koko — vilket i sin tur kom sig av mitt inlägg där jag nämnde kokopelli.
Då dök minnet av Mary Ellen upp, en amerikansk tjej som besökte mig när hon var 17 år. Med sig på sin skandinavientur hade hon James Taylors skiva ”Sweet Baby James”, därför att hon inte kunde leva utan hans röst, ens när hon var ute och reste. Innan hon lämnade oss, fick jag skivan, med följande tillägnan:

To Margaretha, you kook! You’re really crazy but so loveable and the only Swede I know that can really appreciate my James and love him like I do. Listen to this record and think of me. (I hope it’s not too hard on you or too terrible). Really, thanks for all you’ve done.
You’re a real friend, may peace and love come your way always. 
God bless.
With love,
Mary

Som så många gånger tidigare, gör jag den reflektionen att en svensk tonåring inte skulle ha uttryckt sig så — om den överhuvudtaget, skulle ha skrivit något.
Det var var inte en enstaka händelse, jag har så många böcker där hela titelbladet är fyllt med roliga och ofta sentimentala tankar och tack.
För att få ungar att lära sig det här, så drillas de från första klass. Jag undrar om jag någonstans har kvar alla brev jag fick från förstaklassare som tackade för de adventskalendrar jag skickade klassen. Somliga brev mycket kortfattade och med en mycket innovativ stavning — men ändå ett brev  inge slapp ifrån.



Naturligtvis blev jag tvungen att rota fram den gamla skivan med James Taylor, och fick nästan en nostalgichock när jag öppnade skåpet med skivorna. Först kom doften, den speciella vinyldoften, sen följde alla minnen, när jag började bläddra bland skivorna. Skivor jag inte ens minns att jag hade, skivor jag fått och nästan aldrig spelat, favoritskivor, och skivor som jag undrar över varför och hur de hamnat hos mig.
Det är förenat med lite pyssel att koppla ihop grammofonen med högtalarna, men jag får nog lova att göra det någon dag. För att inte tala om att man måste vända på skivorna — vilket naturligtvis är nyttig motion.

Så snart man vänjer sig vid det nya, och glömmer hur det en gång var.



2 kommentarer:

  1. Vinylen upplever ju just nu en renässans bland ungdomar. Rätt obegripligt för oss som gärna avstår knaster och hack. Men detvtycks vara "inne" med just det ljudet.
    Man kanske ska fram sina gamla LP, jag har 100-tals. Skulle inte falla mig in att slänga dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,
      Jag hörde ett radioprogram, där förståsigpåare talade om det mer autentiska ljudet på de gamla vinylskivorna. Jag kan inte tillräckligt mycket om inspelningsteknik - och mina öron är inte så finstämda - att jag kan återge vad och varför det var bättre förr.
      Nej, jag skulle inte heller komma på tanken att slänga mina, även om jag inte spelar dem ofta så händer det - dessutom är det ju som att bläddra i en dagbok, att titta in i skåpet.
      Margaretha

      Radera