onsdag 19 oktober 2011

Som man är klädd


För inte så länge se’n skrev B på sin blogg att hon blev bättre bemött när hon handlade, om hon hade kjol eller klänning på sig. Nu är B en prydlig person, som även när hon bär långbyxor, har varje hårstrå under kontroll, en diskret doft av parfym och inte en fläck eller ett dammkorn vågar sig i närheten av henne. Det var mest ett konstaterande från hennes sida, jag fick nog uppfattningen att hon inte tyckte att det var så konstigt.
Först blev jag nog lite förvånad, men i Amerika är ju utanverket väl så viktigt som människan bakom fasaden. Och jag, som gick i en skola där klädseln var minst sagt blandad, minns hur märkligt jag tyckte det var att mina amerikanska släktingar och vänner inte kunde tänka sig att ha samma kläder två da’r i rad i skolan.
Min första tanke var att jag aldrig, mig veterligt, blivit dömd efter min klädsel — och jag är inte känd för att vara välklädd. Men så mindes jag plötsligt en episod från mina tonår. Det var vinter, och eftersom vi bodde en bit utanför sta’n och hade några kilometer att gå från tåget till hemmet, var både jag och min mamma praktiskt klädda, i lodenrockar, varma stövlar och stickade mössor och vantar. Det var julklappstider, men vad vi egentligen hade för ärende till en guldsmedsaffär på Odengatan, minns jag inte längre. När det egentliga ärendet var avklarat, frågade jag om de hade några örhängen med rubiner. Expediten lyssnade knappast till mig, bara vände sig bort och mumlade något. Jag blev så himla irriterad att jag slet av mig min hemstickade vante, sträckte fram handen och sa’ att jag ville ha något som matchade ringen. Det var skrattretande att se effekten, både “min” expedit och två till kom rusande — trots att det var chockfull med andra kunder i affären. Jo, men kanske fanns något, plötsligt fanns ett överflöd av örhängen framför oss på disken. Både mor och jag hade svårt att hålla oss för skratt, men vi tittade artigt på vad som fanns och sa’ att det inte riktigt var vad vi tänkt oss.
Någon vecka senare hade mor ett ärende till samma affär, och väl hemkommen berättade hon att expediterna hade nästan slagits om vem som skulle få expediera henne, och få visa ett par nyinkomna örhängen med rubiner.


hä`da verb ~de ~t, perf. part. ibl. Hädd
ORDLED: häd-ar
SUBST.: hädande; hädelse
• uttrycka en upprörande ringaktning för ngt som hålls heligt (av många), spec. relig. företeelse {skymfa}: ~ Gud genom att skrika förbannelser; att skämta med nattvarden är att ~
BET.NYANS: försvagat och skämts.: han ~de genom att ifrågasätta den svenska neutraliteten
IDIOM: som man är klädd blir man hädd man blir bedömd efter sitt yttre t.ex. sättet att klä sig
KONSTR.: ~ (ngn el. ngt)
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. hädha 'håna; häda', till haþ 'hån, skymf'; jfr hån

9 kommentarer:

  1. Yepp, precis så där är det. Aldrig någonsin har bilarna stannat för mig som på den tiden jag bar hatt. Fastän jag inte tänkte ta mig över gatan så stannade de till ändå utifall att....
    Hur är det det heter? Man skall inte döma hunden efter pälsen?

    Karin som kommer ihåg en episod från ett seminarium för många år sedan, men som tenderar bli lika långt om inte längre än ett inlägg

    SvaraRadera
  2. ...efter håren...
    så skulle det ju vara, förstås

    Karin

    SvaraRadera
  3. Karin,
    Jag ser fram emot att få läsa det långa inlägget!
    Fast i sanningens namn är det nog den enda gången jag blivit dömd efter "håren".
    Margaretha

    SvaraRadera
  4. Nog kan man bli bedömd och behandlad efter hur man är klädd ibland i alla fall i vissa butiker. Mer förr än numera, tror jag. Det fanns en affär i Malmö där expediterna var ökända och jag har blivit rejält nonchalerad i Stockholm ett par gånger. Trots att jag var "hel och ren" var jag inte "rätt" klädd, det såg jag ju på andra kunder. Den ena gången gick jag bara min väg, den andra gången kunde jag gå tvärs över gatan och köpa just den kappan jag hade bestämt mig för i den första.

    SvaraRadera
  5. Olgakatt,
    Jag tror också att det blivit bättre på den fronten. Det finns definitivt andra länder som är mycket värre. Men visst är det irriterande när det händer.
    Det jag stött på oftare är att somliga slår knut på sig själva när de tror (eller vet) att den de talar med har pengar eller titel.
    Margaretha

    SvaraRadera
  6. jag glömde att titta in här förut, för jag började på tebloggen och då måste jag ju ladda ner hope benham och började läsa den, tack för tipset! läste så länge att vi nästan inte fick någon middag.
    jag läste också vad b skrev och tänkte att det är nog typiskt amerikanskt. särskilt i nyc har jag blivt dömd efter kläderna flera gånger.
    hoppas att allt ordnar sig och att både du och datorn mår bättre snart!
    och tack för att du berättade vad hädd betyder, det har jag aldrig förstått förut.
    hugs

    SvaraRadera
  7. Debbie,
    Roligt att du gillar boken! Fast jag vet inte om jag tycker att den är värd att missa middagen för.
    Kanske är storstäder ovänligare - fast jag vet inte, småstäder där alla känner alla kan vara rätt förfärliga om man bryter mot normen.
    Jag har nog aldrig blivit så utskälld, som en gång i NYC när kassörsknan i en mataffär tyckte att jag var korkad som inte visste hur kortterminalen fungerade - fast det hade inget med klädseln att göra.
    Tänka att jag kunde lära dig ett nytt ord!!!
    Margaretha

    SvaraRadera
  8. Jag brukar alltid bli väl behandlad i affärer, men så sticker jag inte in näsan heller i boutiquer eller NK-shoppar, för att inte tala om guldsmedsdito.

    Bilarna stannar alltid för mig på långt avstånd, men det beror väl på att de är ängsliga för att jag ska falla död ner på övergångsstället...

    Ingrid, som tror att språket och det egna uppträdandet är mycket mer avgörande när det gäller hur man blir behandlad än kläderna.

    SvaraRadera
  9. Ingrid,
    Jag tror som du att i de allra flesta fall blir man bemött som man förtjänar. Och träffar man på någon som är snorkig så har det inte med klädseln att göra - inte i Sverige i alla fall.
    Margaretha

    SvaraRadera