lördag 29 oktober 2011

Ett filmminne






De av er som känner mig det allra minsta, vet att jag inte är någon filmfantast — långt därifrån, jag tycker att det är urtråkigt att passivt sitta och glo på en film. Nej, tacka vet jag böcker, där jag gör mina egna bilder allteftersom jag läser texten.
Nu betyder denna min filmaversion, inte att jag inte har sett några filmer— i så fall skulle jag ju inte veta hur tråkigt det är. Men det har varit artighetstit-tande — på samma sätt som jag artigt kan sitta av ett kafferep — vänner som har bjudit mig på bio, utan att veta att jag inte är intresserad. Vad jag senast såg har jag ingen aning om — men jag vet att senast jag själv valde att gå på bio, var när jag såg Aristocats — och det borde väl ha varit på 70-talet.



Under min tid i Kanada och U.S.A gick jag motvilligt på bio ibland, och jag tycker det är intressant att jämföra mottagandet av film här och där. Filmer som var stora över där, fick ofta ett mycket svalt mottagaande här.
I går när jag, som varje fredag, slog på TV:n för att låta den gå den stund som behövs för att den inte ska tappa sugen och känna sig helt försummad, kom jag rakt in i ett (larvigt) program, där Lulu var med. Med ens minns jag hur stor filmen “To Sir with Love” var i Kanada — i synnerhet titelmelodin, som spelades till leda. I Sverige har jag hört den ett par gånger, tror jag. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att att leta upp ett filmklipp, och för en stund blev jag riktigt nostalgisk. Men också full i skratt, för jag minns att jag inte förstod vem en kompis talade om, när hon talade om Sidney ”Pojter”. För övrigt tycker jag att Sidney Poitier är en god skådespelare, med ett intressant liv.

8 kommentarer:

  1. Jag imponeras av ditt oerhörda minne! Jag minns en del men kommer inte ihåg namn och detaljer på samma sätt som du. Kanske man lär hjärnan minnas på det sättet när man gör sina egna bilder när man läser

    funderar Karin som har vuxit upp på en biograf

    SvaraRadera
  2. Karin,
    Det är möjligt att jag övat upp minnet genom att läsa - och i kanske ännu högre grad, genom att vara koncentrerad. Men till stor del hänger nog minnet ihop med kemin i hjärnan. Jag är lite åt idiot savant hållet, med ett extremt gott minne, som sträcker sig långt tillbaka. Fast jag märker att mitt närminne blivit sämre.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. ja men ååååå, den såg jag! och jag hade skivan, undrar om den finns kvar på syrrans vind. måste skriva och fråga henne. alla thejerna i klassen var nog lite kära i sidney "pojter"!

    SvaraRadera
  4. Har i kväll för ovanlighetens skull tittat på TV och då Downton Abbery. Det var nog en månad sen sist...

    Jag har nog med datorn! Det är inte alla som kan franska och "pojter" är väl ett helt adekvat engelskt uttal i så fall!

    Ingrid, som just har sett Downton Abbey med stor behållning. Älskar engelska filmer och serier! Även om hon aldrig ser en film byggd på en bok innan hon läst boken.

    Önskar dig en skön söndag!

    SvaraRadera
  5. Jag tror jag var för ung när filmen kom för jag minns inte att jag sett den. Men jag minns att min stora syster såg den flera gånger och hon och hennes vänner lyssnade på skivan till den var utsliten.
    Jag tittar ibland på gamla filmer på kabel teve, men jag går aldrig på bio utan hellre läser.

    SvaraRadera
  6. Debbie,
    Den gode Sidney fick nog många flickhjärtana att klappa lite fortare. Han tycks ju vara en sympatisk peson - som bland annat ger blanka katten i sitt Sir.

    Ingrid,
    Jag är så obildad att jag inte ens vet vad Downton Abbey är - annat än att det är något många tittar på.

    När jag var nio eller tio år, såg jag "kastrullresan" och blev så gruvligt besviken att se hur en av mina favoritböcker inte allas stämde med originalet. Se'n dess har jag undvikit att se filmer baserade på böcker jag läst.

    Fast de flesta uttalar nog namnet rätt.

    Wendy,
    Det var nog flera av mina kompisar som slet ut den skivan.
    Gamla filmer kan ju vara roliga på samma vis som även dåliga gamla böcker kan vara roliga att läsa.

    Margaretha

    SvaraRadera
  7. Jag är inte någon flitig biobesökare men någon gång kan det vara roligt att se en film på en stor duk. Min TV är liten så det blir inte riktigt samma sak. Aristocats var ett tag sedan. :) Böcker stimulerar fantasin helt klart mer än vad en film gör.

    SvaraRadera
  8. Anne-Marie,
    De få gånger jag varit på bio har ljudet varit på högsta volym, liksom luftkonditionering (blev lite bättre den gången min kusin gick ut och bad någon ändra på saken), och jag var både avundsjuk och full av beundran för en karl framför oss som somnade innan filmen hade börjat. Önskar att jag hade kunnat göra det också. Han snarkade sig igenom hela filmen. Jag fick nöja mig med att blunda och tänka på annat.
    Margaretha

    SvaraRadera