Med jämna mellanrum kommer jag att tänka på den bok som jag minns som min första bok — möjligtvis var den det, men helt säker är jag inte. Som riktigt liten bör jag ha haft mer utbyte av de bilderböcker jag fortfarande har, och som bär spår av mycket handgripliga läsupplevelser. Ibland har jag undrat, i vilken hylla jag kan ha ställt “Sagan om kattungen som kom bort” av Annie Bergman. Så plötsligt dök den upp, när jag var på jakt efter något helt annat, häromdagen. På titelbladet ser jag att min mor köpte boken -43, det var innan hon gifte sig, så det är mycket möjligt att det verkligen var min första bok.
Det är en klassisk saga, där pojken frågar det ena djuret efter det andra om de sett hans kattunge, och varje djur skickar honom vidare till ett annat djur. Nu när jag läser boken, inser jag att det är bilderna jag minns bäst — enkla bilder med lagom många detaljer för ett relativt litet barn.
Om Annie Bergman finns inte många uppgifter, hon var konstnär — och även om det inte står någonstans i boken, är jag säker på att hon illustrerat boken, eftersom det står ett AB i nederkanten av varje bild.
Fina teckningar även för en vuxen att se på.
SvaraRadera...och det hela slutade lyckligt kan jag se :-)
Viola,
SvaraRaderaJavisst, jag tycker jättemycket om bilderna.
Lyckligt slut var (är?) väl nödvändigt i barnböcker. I alla fall för riktigt små barn - och för mig.
Synd bara att det inte går att hitta mer än ett par rader om henne.
Margaretha
Det är nog något visst med de "gamla" barnböckerna och alla bilder. Man blir glad och harmonisk.
SvaraRaderaKarin
Karin,
SvaraRaderaSå sant!
För ett ögonblick kan man låtsas att världen är så rar och enkel.
Margaretha