Så här på den riktiga midsommaraftonen, tänkte jag att det skull passa bra att läsa ett stycke ut Laura Fitinghoffs bok "Vårluft", från 1891
Hvad midsommarvakan uppenbarade
Tvätten var intagen. Det var bakadt och fejadt, skuradt och prydt i rummen, på balkong och veranda. utanför statarbyggnaderna, logen, stallar och ladugårdar, öfverallt fanns det några grönskande löfruskor eller träd, som angåfvo att midsommar stod i begrepp att göra sitt festliga intåg vid Gårdanäs.
Det hade varit ett jäktande och fäktande, framkörande af björkar, bindande af kransar, klättrande och hamrande hela dagen, och nu efter kvällsvardens intagande hade inträtt en tystnad, hvilken i förening med den friska, härliga doften af björk- och eklöf, den balsamiska af jasmin och lönnblommor, den ljufva, sötaktiga af syrén och kaprifolium verkade nästan sömngifvande.
Husmodern satt midt uppe uti blomsterprakten 'lik sommarens gudinna', påstodo ungdomarna. Hon hade slagit sig till ro i ett hörn af den till ett blomstertempel förvandlade verandan, med hufvudet tillbakalutat, försjunken i hvila, en sådan både andlig och lekamlig, då oroande, ängslande tankar glida helt lätt förbi själens öga och ljusa minnen och förhoppningar ila i deras spår.
Sommarnatten är ljuf, mild, med en dämpande dager.
Elsa och Hjärt glida likt två ljusa spökenuppåt ängarna, där de ljudlöst böja sig ned efter de nio sorters 'drömblomster', hvilka de under natten skola lägga under hufvudkudden för att 'drömma sant'.
_ _ _
Gösta gick vid midnattstiden genom den svalaste lund af aspar, hvilkas blad rasslade helt stilla och omärkligt vid den mildaste beröring av nattvinden, som lik en suck i sömnen andades öfver jorden.
Gösta störde ej tystnaden. Han smög fram, som om han varit ute i olofliga ärenden, tills han nådde en krokig, grofgrenad ek.
Efter att noggrant ha sett sig omkring, svingade han sig upp i eken och gled, smidig som en orm, ut på dess lägsta gren, som med sina blad nästan berörde den kristallklara källan därunder.
Han bröt undan grenarna, tills han såg sitt ansikte återspeglat i vattnet, och profvade åtskilliga miner emot sig själf, så att man kunde kommit på den tanken, att mannen i eken verkligen ej var vid sina fulla sinnen.
Sedan denna mystiska sport varat en stund, drog han sig åter upp öfver grenen och intog en vilande ställning invid dess stam.
Elsa och Hjärt hade, sedan de plockat de nio sorterna blommor, "knutit ax" d. v. s. bundit dit en röd, en svart och en vit garnända öfver tre lika långa rågax för att af det bland axen, som om morgonen vuxit mest, se, om kärlek, sorg eller glädje under kommande år skulle bli förhärskande i deras lif.
_ _ _
Flickorna tecknade åt hvarandra att fortsätta vägen mellan Ekbacken och Asplunden.
Här delade sig vägen i olika riktningar och bildade en "korsväg".
Elsa ställde sig midt på vägen och ropade på ett sätt, som lät riktigt hemskt i tystnaden, tre gånger efter varandra:
Hvem är det, som ropar mitt namn?
Ändtligen, efter sista "frågandet", uppfattade flickorna, mellan de dunkande slagen av sina hjärtan, ett aflägset ljud liksom af ett uttaladt namn. — Elsa tog sig försiktigt om hufvudet och ville skenbarligen springa hem, men Hjärt grep henne energiskt i armen, tecknade åt henne att stanna, medan hon framträdde till korsvägen och med klar, ljudelig stämma upprepade samma fråga.
Så kom svaret, doft och hemskt, men nu tydligt tvåstafvigt. Flickorna hörde det bägge — och de togo varandra i handen och stirrade i hvarandras ögon, bleka af hänförande fasa.
Det värsta profvet återsod ännu — och Elsa höll handen för hjärtat, lade Hjärts hand däröfver, slöt ögonen, pekade sedan hemöfver och lade hufvudet på armen, vilket allt tydligen betydde, att hon ej vågade det sista profvet, och att hon ville gå hem för att sofva.
Men Hjärt ryckte undan Elsas arm, så att hufvudet med de slutna ögonen förfäradt for upp, skakade med hoprynkade ögonbryn häftigt protesterande på sitt hufvud och körde Elsa före sig att visa vägen.
När de kommo till uthuggningen i asplunden, därifrån man kunde se sjön och den långa båtbryggan vid Elgvik, stannade båda flickorna ännu mer häpna och upprörda. De tyckte sig tydligen se två ljusa, manliga varelser, stående längst ute på bryggan, där de aftecknade sig emot vattnet.
En lätt dimma höjde sig från vattenbrynet, och i den försvunno gestalterna som andeväsen.
Elsa och Hjärt sågo menande på varandra.
Underbart allting denna natt!
Ytterligare uppskakade ilade de skyndsamt utför asplundens slingrande stig och stannade flämtande vid källan under eken.
Elsa kastade en bönfallande blick på Hjärt. Hon ville denna gång ej vara den första.
Hjärt kastade hatten af sig, strök tillbaka sitt hår och gick beslutsamt fram till källan, som lätt grumlades, när hon lutade sig öfver den, höll hon på att förlora balansen och därvid tappade hon sin bukett.
Hon fångade upp den i en handvändning och ställde sig sedan tyst och stilla lutad öfver källan, som så småningom klarnade och återgaf hennes bild — de djupa flammande, men vemodiga ögonen, de fina, nästan kantiga dragen och munnen, vek genom sina våglinjer, men som sluten fick ett drag af allvar och fasthet. Pannan var bred och klar, men föreföll låg genom de hårmassor som, delade öfver hjässan, buktade sig nedåt tinningarna och sedan, hopvridna i en enkel knut, voro hopfästade i nacken, hvarigenom hufvudets ädla formfritt framträdde.
Hon stod fortfarande och tittade i källan. Med ena handen höll hon buketten, och den andra drog tillbaka förklädet och kjolen, som ej fingo skymma.
Den, som påmidsommarnatten så blickar i en spegelklar källa, "får till sist, bredvid sitt eget ansikte, se dragen af sin tillkommande".
Hjärt spratt till. Hennes ögon vidgades, och en rysning skakade henne från hufvud till fot.
Från källans ena kant ner ifrån djupet gled en skugga. Den tog form af ett hufvud, ett par ögon blänkte fram, stora och lysande; lockigt hår och — hu! — mustascher och bländande vita tänder! Det var anden — skepnaden af hennes tillkommande!
Hjärt vände sig likblek mot Elsa, gjorde en pilsnabb, ljudlös beskrifning af vad hon sett, ringlade till ett par ögon i luften och tecknade mustascher, strök en rand efter ryggen på Elsa och drog upp håret, för att beteckna den kalla kåren och att håret reste sig av fasa. Elsa uppfattade tydligt alltsammans.
De stodo där i den dunkla sommarnatten midt emot hvarandra, hvita i ansiktet som små spöken.
Då prasslade det uppöfver dem i eken och som ett par dödsskrämda rådjur togo de till flykten och jagade hemöfver, förföljda af ett hemskt, ohyggligt skratt bortifrån källan, där Hjärt tappade sin bukett och sin lilla röda silkesduk.
