Franska favoriter

 

Claude en rouge lisant 

Henri Manguin

Det är väl bara att erkänna att jag inte har några franska favoriter — jag har i hela mitt liv varit sorgligt ointresserad av fransk litteratur. Visst läste jag de stora franska gubbarna — de som hörde till att läsa — men de lämnade inte några djupare spår. 

Att jag minns ”Lyckans dagar” av Lucie Delarue-Mardrus, som jag läste i tolvårsåldern beror förmodligen mest på att jag inte förstod särskilt mycket av den — och att huvudpersonen var jämnårig med mig, i början av boken.

Jo, det finns en fransk författare jag vill läsa mer av, en som jag upptäckt under det senaste året — och nu minns jag inte hans namn!

Jag var helt inställd på att komma dragandes med några av de mer välkända författarna, som Georges Simenon, Marcel Proust, Françoise Sagan, Aurore Dupin eller Alphonse Daudets — inget fel på någon av dem, men några favoriter är de inte.

Så döm om min förvåning när jag gjorde en djupdykning bland mina bokmimnen och upptäcker att det precis lika svårt som vanligt att begränsa valet till tre böcker.

För att förenkla det en aning håller jag mig till barnböcker i dag.

Belgaren Maurice Maeterlinck, som erhöll Nobelpriset i litteratur 1911, är nog mest känd för sin dramatik, men han skrev även en del barnböcker. 

Kanske är inte ”Our Friend the Dog” från 1911 tänkt att vara en barnbok — möjligtvis är det de charmiga illustrationerna av Cecil Alden som får mig att räkna den som en sådan.

TREES AND GRASS AND FLOWERS AND LITTLE BIRDS THERE WERE IN GRANDMOTHER’S YARD. FANNY DID NOT BELIEVE THERE WAS A PRETTIER YARD THAN THIS IN ALL THE WORLD. SHE TAKES HER KNIFE FROM HER POCKET PROMPTLY, AND CUTS HER BREAD AS THE VILLAGE PEOPLE DO.

Anatol France är en annan nobelpristagare — inte heller han någon som man i första hand förknippar med barnböcker.

Hans ”Our Children: Scenes from the Country and the Town”, innehåller nio korta vardagsberättelser om välartade franska barn.

De charmiga illustrationerna är gjorda av Louis-Maurice Boutet de Monvel.

TIO SPARVAR OCH EN RÖD LASTBIL

De tio i Gabys gäng satt i en lång rad på en av sofforna i planteringen på Bantorget. De såg ut som en rad sparvar som satt på samma gren. Den fetaste sparven satt längst ut till vänster med ena skinkan utanför. 

Jag minns med glädje barndomens bokhandlar, med engagerad och kunnig personal. Bokhandlare som slog knut på sig själva för att hjälpa mig att hitta en bok jag skulle tycka om. En sådan episod minns jag särskilt väl, en äldre släkting hade skickat en femma, för att jag skulle kunna köpa en bok. Tillsammans med mor gick jag till en bokhandel på Folkungagatan, inte långt ifrån Renstiernas gata. Det visade sig att jag hade läst de flesta böcker, den hjälpsamma expediten plockade fram. Till slut föreslog hon att vi skulle gå in på lagret för att se om vi kunde hitta något intressant. Efter långt om länge kunde vi lämna bokhandeln med "Dragspelsmysteriet” (Le piano à bretelle) av den franske författaren Paul Berna — vars riktiga namn var Jean-Marie-Edmond Sabran (1908-1994). Det fick mig att låna alla böcker av  Berna som biblioteket vid Medis kunde skaka fram.

Jag vet inte hur många av dagens bokhandlar som har den sortens kunniga och engagerade personal — förmodligen inte lika många som i min barndom.  

I ”Dragspelsmysteriet”, som kostade 6:75, får vi stifta bekantskap med tio barn  från arbetarkvarteren i den lilla staden Louvigny.

En bok som förmodligen bara går att få tag på antikvariskt, eller genom ditt bibliotek.

Sådana äre vi

The Garden of the Slothful

Margaret Gere - 1901 

”Snälle och påhittuge och rätt så till lärdom fullne som något folkslag, äre de, fastän tämmeligen dröngöther.”

Det var Gustav 1:s uppfattning om oss svenskar. Detta och mycket mer kan man läsa i ”Antekningar och Bref, hörande till Konung Gustaf I:s, och hans Söners regering”.

Enligt SAOB är en dröngöt detsamma som sölkorf, trögmåns; lätting — så nu vet vi det. 

Berg& dal

Up the airy mountain,

Down the rushy glen,
We daren’t go a-hunting
For fear of little men;
Wee folk, good folk,
Trooping all together;
Green jacket, red cap,
And white owl’s feather!

 ”The Fairies” är en av William Allinghams mest kända dikter,

du hittar den här.

”Jag minns min gröna dal”, (”How Green Was My Valley”), från 1939, av Richard Llewellyn, var den första titel som dök upp i min hjärna, när jag läste vad dagens tema skulle vara.

Kruxet är bara att jag inte läst boken — jag minns den bara från skolbiblioteket när jag gick på mellanstadiet. Jag minns precis var den stod (på en av de nedersta hyllorna), och jag minns att den var tjock, kanske det avskräckte mig, jag minns inte.

Eftersom jag inte läst den har jag inte för avsikt att rekommendera den, men jag hittade den hos Internet Archive om någon vill kika på den.

Sara Lidmans debutbok från 1953 står sig fortfarande — även om det tar några sidor innan man vänjer sig vi västerbottniskan.

I ”Bergets källa” (1987), av Per Wästberg, får vi följa med en medelålders diplomat till Afrika.   Wästberg kan sitt Afrika, jag som aldrig varit där fascineras av den 

”Historien om Fru Berg” av den norska författaren Ingvild H. Rishøi, blir mitt sista val.

Fem noveller, sinsemellan mycket olika men alla läsvärda.

En högst aktuell bok

 

“I saw there something missing from her great blue eyes. I looked; gasped”

Men en kortvarig aktualitet — boken jag talar om heter nämligen ”Friday, the Thirteenth”, och skrevs av en kontroversiell man vid namn Thomas William Lawson. Han ägnade sig åt aktiehandel — en högst tvivelaktig sådan.

Uppriktigt sagt tror jag inte att jag kommer att orka ta mig igenom boken — författaren verkar mer intressant än boken. 

Visst är det märkligt att skumma typer ofta är mer intressanta än laglydiga personer — hur mycket gott de senare än gjort.

Lawson hade uppenbarligen inte lyssnat till Gustav Flauberts goda råd:

“Be regular and orderly in your life, so that you may be violent and original in your work.”

Eller kanske struntade han bara högaktningsfullt i det.

 

En förfärlig färg

 Läs om tisdagstrion hos ugglan&boken.

 ”Årstiden var något emot hösten, men dagen vacker, så att hon icke brydde sig om att taga kappan på, i synnerhet som den behöfde sparas. Likväl, emedan hon tyckte sig böra eganett visst anseende inför flickan, som hon tänkte städja, nöjde hon sig denna gång icke med att gå ned till Hötorget i sin lilla, rödrutiga bomullshalsduk, såsom hon brukade om morgnarne, då hon hörde efter priserna på hö och halm åt korna; utan hon anlade sin nio qvarter stora svarta ”scharl,” af mannen inköpt för åtta riksdaler i klädståndet n:o 11 vid Österlånggatan, på den märkvärdiga dag, då Rosa kalfvat, och hvarvid han velat gifva sin hustru en betydligare skänk till upp muntran.”

            ur C. J. L. Almqvists ”Ladugårds-arrendet” från 1840. En läsvärd liten bok på bara 50 sidor

Med vilket citat jag vill framhålla att Rosa är ett utmärkt namn för en ko, medan jag skyr färgen som pesten. 

Kanske är det fler än jag som gör det, för medan namnet Rosa är vanligt i litterära sammanhang, så är inte färgen det. Däremot finns det många engelskspråkiga böcker med ”pink” i titeln.

”Did you know?

The verb pink referring to perforation and piercing is from a Middle English word meaning "to thrust." It dates to the early 16th century whereas the noun referring to the color pink and its related adjective date to the 17th and 18th centuries, respectively.”

Kan man läsa hos Merriam-Webster.

”Gardening for the Million” passar definitivt inte in i dagens skära tema — men jag kan inte låta bli att visa omslaget, i all synnerhet som författaren heter Alfred Pink.

 

I ”Med skrivmaskin & mikrofon”, från 1984, samlade Barbro Alving en del av sina reportage från 40-talet och framåt. Ett av dem från december 1956, är ”Rosa — ett flyktingöde” är tyvärr lika aktuellt i dag som för 67 år sedan.

”Even as men judge one another by a Masonic emblem, an Elk pin, or the band of a cigar, so do women in sleeping-cars weigh each other according to the rules of the Ancient Order of the Kimono. Seven seconds after Emma McChesney first beheld the negligee that stood revealed in the dim light she had its wearer neatly weighed, marked, listed, docketed and placed.

It was the kind of kimono that is associated with straw-colored hair, and French-heeled shoes, and over-fed dogs at the end of a leash.”

Från Edna Ferbers novell ”Pink Tights and Ginghams”

Att jag väljer en novell från Edna Ferbers novellsamling ”Roast Beef, Medium”, beror på att jag uppskattar hennes förmåga att så träffande kunna teckna porträtt och situationer, att jag snabbt förflyttas i tid och rum.

Jag kan inte tänka mig att någon av er har kunnat missa Nina Björks ”Under det rosa täcket” från 1996.

Jag tror det var Andrew Jackson som sa — eller möjligtvis skrev — ”It is a damn poor mind that can think of only one way to spell a word.” 

Vilket förvånar mig en gnutta eftersom stavningen förr i världen förefaller mig mer fantasifull än dagens.

 Åtminstone tyder inte Mathilda Ahlboms stavning av ordet skär, i ”Såpbubblor”, på en klen hjärna:

”Hilda var klädd i en schär, tunn klädning, ett lilet spänne af guld, med infattade turkoser fästade det svarta sammetsschärpet kring hennes lif och de rika, kastanjebruna lockarne svallade fritt kring skuldrorna.”

I löndom

HEMLIGHET

(1942)

Vad är hemligt?

Gömställen undersökas.

Flinkt skiftar natten skrud:

I mörkret döljs inte längre

människans gud.

Ja, det kan man fråga sig — de resterande sju verserna (med svar på den frågan) av Stig Dagermans dikt hittar du hos Litteraturbanken

Det är väl knappast någon hemlighet att det finns mer skrivet om hemligheter än vad som går att överblicka.

Här finns drösvis med spänningslitteratur av alla sorter — och kvaliteter, både för barn och äldre läsare.

Eftersom jag inte bara vill ha deckare med i min trio så börjar jag med Elin Wägners ”Hemlighetsfull”, från 1938, som är en fristående fortsättning på ”Genomskådad”. Boken börjar 1917 när Agnes, bokens huvudperson, lämnar sin make, borgmästare Stenås. Vad hon inte räknat med var att hennes älskare Kristian, inte längre var intresserad av henne. Nu får vi följa Agnes i hennes nya liv, se hur hon utvecklas från en osjälvständig kvinna, och inte utan vånda, och felsteg, finner en knagglig väg framåt.

Dame Agatha har flera böcker med ”Secret” i titeln, jag väljer ”The Secret of Chimneys”, en bok där varken miss Marple eller Poirot finns till hands för att lösa problemen som uppstått på högsta politiska nivå. 

En bok som räknas till en av Christies bästa i genren ”thrillers”, så låt inte det förfärliga omslaget hindra dig från att läsa boken!

”Det hemliga namnet” (1999) av Inger Edelfeldt blir med viss tvekan mitt tredje val. 

Med tvekan, därför att jag inte hunnit läsa mer än en fjärdedel av boken — och kan inte bestämma mig för vad jag egentligen tycker om den.

En recentiorn kan du läsa här.

Hos Ugglan & boken hittar du 

länkar till andra bloggare som skrivit om hemligheter.