Grattis Strickland!

 SAYIN' HOWDY

SAYIN'  "Howdy," all th' day

To th' folks along th' way!

Thats's the method he pursued

Whether glum or glad his mood.

Know 'em? Not by face or name,

But he knowed 'em just th' same.

Knowed that they was human things

Just as hoboes are, an' kings.

​

Sayin' "Howdy," when he met

Josey Smith, as black as jet,

Sayin' it in that same tone

When he met big Sam Malone,

With a dozen farms or so;

Chucklin' "Sam's as good as Joe

If he's careful" — just that way,

Sayin' "Howdy," all th' day.

​

"When I git t' heaven," he 'lows,

"Where they' crowns on all th' brows,

If they's any kin rise

With 'is right hand t' th' skies

An' declare I ever rode

'Long apast 'im on th' road

An' left out that 'Howdy' thing,

I'll give up my crown, by jing!"

Sayi'n "Howdy," all th' day

To th' folks along th' way!

Him nor us will never know

How he helped folks down below

By th' friendliness he showed

To th' folks beside th' road.

You can't find no better way

Than just Howdyin' folks all day!

                                      Strickland W. Gillilan 

Strickland W. Gillilan 

21 september 1869 - 25 april 1954

Det är inte länge sedan jag upptäckte Strickland, och jag får erkänna att jag först var osäker på vad jag egentligen tyckte om det han skrev. Humor är svårt, och det verkar som mycket av det publicerade materialet är hämtat från framträdanden — kanske var han rent av en ståuppare. Än så länge har jag bara läst en bråkdel av hans verser, vars innehåll tycks skifta rejält. En av hans mest omtyckta, och ofta publicerade verser är "The Reading Mother" vars budskap jag högeligen uppskattar, även om jag har lite svårt för formen. 

Så sägs det att han skrivit världens kortaste poem: 

Lines on the Antiquity of Microbes (också känd som "fleas")

Adam

Had 'em 

Du hittar en del av hans böcker hos InternetArchive och LibriVox.

The Reading Mother  

I had a mother who read to me 

Sagas of pirates who scoured the sea, 

Cutlasses clenched in their yellow teeth, 

"Blackbirds" stowed in the hold beneath.   

I had a Mother who read me lays 

Of ancient and gallant and golden days; 

Stories of Marmion and Ivanhoe, 

Which every boy has a right to know.   

I had a Mother who read me tales 

Of Gelert the hound of the hills of Wales, 

True to his trust till his tragic death, 

Faithfulness blent with his final breath.   

I had a Mother who read me the things 

That wholesome life to the boy heart brings— 

Stories that stir with an upward touch, 

Oh, that each mother of boys were such!   

You may have tangible wealth untold; 

Caskets of jewels and coffers of gold. 

Richer than I you can never be— 

I had a Mother who read to me.

                                   Strickland W. Gillilan 

 

 "Mother and child reading" 

Will Barnet

122

 dagar kvar 

i

Mördande reklam

 

 Ja, vad gör man inte för att bli vacker? Att kuren förmodligen leder till en för tidig död betyder ju bara att man inte riskerar att bli gammal och ful — fast så resonerade väl knappast kvinnorna som ville få en moderiktigt blek hy, utan finnar, pormaskar, fräknar, rynkor eller alltför rosig hy. 

Dr. Campbell var förmodligen bara en av reklammakarnas många fantasiexperter — för han, och många andra experter fanns bara i reklamens underbara värld:

LADIES! If you desire a transparent, CLEAR, FRESH complexion, FREE from blotch, blemish, roughness, coarseness, redness, freckles or pimples use DR. CAMPBELL’S SAFE ARSENIC COMPLEXION WAFERS. These wonderful wafers have the effect of enlarging, invigorating, or filling out any shrunken, shrivelled or undeveloped parts. Price, by mail, $1, 6 Boxes, $5. Depot, 218 6th Ave., New York, and all Druggists.

Den här annonsen hittade jag i "Vick's Illustrated Monthly Magazine, Volume 17, No. 5, March, 1894. En dollar i dagen penningvärde motsvarar 29.41, så det var inte vem som helst som kunde köpa dessa underkex!

Ända in på 1920-talet kunde man köpa tvål eller kex med arsenik — ja även senare, men då var det ju förbjudet. Det var förresten inte bara arsenik som såldes till skönhetstörstande kvinnor — preparat med bly och kvicksilver var inte ovanligt. Man skulle ju vara blek som en porslinsdocka, eller som den engelska drottning Elisabet I.

okänd konstnär

Förresten så sägs det att det fortfarande säljs farliga produkter i de länder där idealet fortfarande är ett kritvitt dockansikte. Och det räcker nog med att ta en tur på nätet för att hitta misslyckade skönhetsbehandlingar.

123

dagar kvar 

i

Avund

Stilleben mit Begonie, Äpfeln und Birne, 1914

August Macke

The Pear Fights Back  

says the apple to the pear:  

so will you stop 

aping me?   

And says the pear:  

Oh, shut up 

You rotten apple 

You're just jealous 

Of my sexy curves  

                     Raj Arumugam

124

 dagar kvar 

i

125

dagar kvar 

i

Vasserra koka päron!

Varav händerna är fulla...

An Old Woman Peeling Pears, c1640 

okänd konstnär

vilket just nu är av päron. Det dimper ned fler päron varje dag än jag hinner ta om hand. Fast jag skalar inte mina päron, det går alldeles utmärkt att torka dem oskalade, och inte sitter jag på golvet och ser ut som jag har all tid i världen. Inte för att jag inte vill sitta på golvet — där har jag tillbragt en stor del av mitt liv — men därför att jag insett när jag väl tagit mig ned på golvet så blir jag kvar där.

Medan händerna skär skivor av päronen så försöker jag komma på om det finns fler "päronuttryck" än "äpplet faller inte så långt från päronträdet", men det går trögt, kommer bara på räkneramsan "Äppel, päppel, pirum, parum".

Men det tycks finnas i en hel del uttryck som är nya för mig, som:  icke ge bort äpplet utan att få päronet igen, att inte ge bort något innan man försäkrat sig om att man får en lika värdefull gengåva.

Eller: vinna i äpplen och tappa i päron, det vill säga att vinna i ett avseende men förlora i ett annat.

Och säger man att "päronet ännu icke är moget", så menar man att tiden inte är mogen.

"Här gäller icke äpple eller päron" säger man när man menar att nu är det allvar, nu gäller det.

I Hagbergs översättning av Shakespears "The Comedy of Errors" ("Förvillelser") låter han Lucie säga: "Ett annat säger: Zachries, månntro du päron fick? Det fick mig att för ett ögonblick tro att man använde uttrycket redan på Shakespeares tid — men ack så fel jag hade. På engelska lyder repliken: "LUCE. Have at you with another: that’s—When? can you tell?" Det enda man kan lära sig här är att gamle Hagberg kände till uttrycket om Zakarias — Carl August Hagberg var ju skåning och kanske sa man päron istället för fikon i Skåne, som jag har förstått att man gör i Danmark.

Jag får också lära mig att hästspillning ibland kallas för häst-päron — men allra bäst gillar jag kraftuttrycket "vasserra koka päron!" som tycks ha använts redan i slutet av 1700-talet.

126

dagar kvar 

i

127

dagar kvar 

i

128

dagar kvar 

i

Mer sträckläsning på balkongen

 

Frigga Carlberg var en av dessa kvinnor som gick i bräschen för att kvinnor skulle få både bättre villkor och rösträtt, och anses vara en av mest radikala och drivande i rösträttskampen.

Hon fick kämpa för att att fadern skulle låta henne studera vid läroverket hemma i Halmstad, varefter hon fortsatte att utbilda sig till lärare.

1918 kom hennes bok ”För rättfärdighets skull”,  det är en roman — en rolig sådan, fullt av kommentarer av den sort som somliga män skulle kalla gliringar, men jag, och många med mig betraktar som sorglustiga sanningar.  

Bokens huvudperson Märta Wander, ta'r plats hos en änkeman med två små barn. Där blir hon blir mycket populär men i mannens släkt förfasas man över hennes förfärliga idéer — som alla människors lika värde, kvinnas rätt att bestämma över sitt eget liv, och att lyssna till barnens åsikter.  ”Jaså, man ska respektera barns vilja, det var verkligen en ny uppfostringsmetod" säger en av släktingarna, när Märta ta'r hänsyn till barnens vilja.

Mycket av bokens händelser är säkerligen självupplevda — Frigga som satt i fattigvårdsnämnden och stred för utomäktenskapliga barns rättigheter, för att bara nämna ett par av hennes många uppdrag, visste precis hur gubbarna resonerade och hur de smålog och klappade de hårt arbetande kvinnorna på huvudet och förlöjligade dem, när de försökte få igenom något som skulle kunna rubba männens bekväma cirklar. Och kanske ännu värre att bli hånad av andra kvinnor som inte förstod vitsen med rösträttsarbetet.

129

dagar kvar 

i

Att förstå att man inte förstår

 De flesta av oss förstår säkert hur vidrigt det måste vara att leva i misär, eller att alltid vara rädd därför att vi har fel hudfärg eller politisk uppfattning — men att till fullo förstå vad egentligen innebär, är nog få förunnat. 

Jag tänker på det när jag lyssnar på Gloria Ray Karlsson — och alla andra människor vars mod har gjort att vi är där vi nu är, och som ideligen påminner oss om att vi inte får slå oss till ro. 

Jag brukar raskt stänga av radion innan "Söndagsintervjun" börjar, men när jag hörde att Gloria Ray Karlsson skulle intervjuas i morse, så lät jag radion vara på. En halvtimme stod jag ut, innan jag slog den på truten. Gloria har all min beundran för att hon snällt svarade på frågorna utan att låta irriterad, eller det minsta arg.

Jag skrev om Gloria för fyra år sedan när hon var en av P1:s sommarpratare, och jag rekommenderar de som missade det programmet— eller som vill lyssna till det igen att göra det. 

Då berättade jag också om boken "Mary Jane" av Dorothy Sterling, en bok som tyvärr inte längre finns i handeln om man inte har tur och hittar den antikvariskt — men nu går att läsa på nätet!

130

dagar kvar 

i

131

dagar kvar 

i

Till långsamhetens lov

dröngöt

sölkorv, trögmåns, slowcoach och en 

läsvärd bok.

Promenade des Enfants 

Timoleon Marie Lobrichon

fast riktig så här länge sedan var det inte 

Det händer ibland att jag plötsligt minns första gången jag hörde ett visst ord, som den dagen vi barn från barnkrubban kom gående i krokodil, Borgmästargatan ned. Förmodligen hade vi varit i Vitabergsparken och lekt, och var nu på väg tillbaka till barnkrubban på Folkungagatan. En av tanterna vände sig om och uppmanade oss sölkorvar att raska på. Antagligen var ordet sölkorv nytt för de flesta av oss, för jag minns att det uppstod jubel i ledet — vi fnissade och kallade varandra för sölkorvar. 

Häromdagen började jag fundera på synonymer till ordet, men kom bara på såskopp, men det finns säkert flera. Vad jag inte visste förrän jag konsulterade SAOB är att det faktiskt finns en korv som heter sölkorv, eller fanns är kanske mer korrekt:

SÖLKORV, sbst.2 (sbst.1, se söla ssgr), r. l. m.; anträffat bl. i sg. obest.

Etymologi

[sv. dial. (Bohusl.) sölkorv, om olika slags gryn- l. blodkorv; ssg med KORV; förleden av ovisst ursprung]

(†) om korv beredd av gryn o. en blandning av blod l. hackade inälvor, korv gjord på slaktrester. Oxaslagt med sölkorf och gåsaslagt med svartsoppa.  

Jag visste inte heller att det fanns ytterligare ett par nedsättande betydelser av ordet:

1) (†) till 2, om smutsig person. (1749).

2) (†) till 5, om drinkare. (1749).

3) (vard.) till 6: nedsättande: sölig person; jfr -kolv, -måns.  

Det här inlägget blev liggandes oavslutat för över en månad sedan varefter jag stötte på det underbara ordet "slowcoach" i en engelsk bok, och tänkte att här var ännu ett ord att fördjupa sig i:

informal Brit a person who moves, acts, or works slowly. US and Canadian equivalent: slowpoke.

Men jag hade inte mycket mer än tänkt tanken så snubblade jag över illustrationer till en barnbok vid namn"The Slowcoach, av E. V. Lucas.

Scene from The Slowcoach

Edward Verrall Lucas 

illustrator Mary V. Wheelhouse

 

Visst hade jag sett illustrationerna (som inte alltid stämmer med bokens text) tidigare men inte reflekterat över bokens intressanta titel. Nu lyckades jag hitta den näst intill bortglömda boken på nätet och kunde ladda ned den för att senare läsa på min balkong. 

Jag hade inga stora förhoppningar om att det skulle vara en läsvärd bok, för jag hade sett en del ljumma och mindre smickrande kommentarer om den. Kanske ska man man tillhöra det äldre gardet, som är uppvuxen med böcker som inte hade samma höga tempo och inte var lika rafflande som dagens utbud av böcker och film för barn och ungdomar, om man ska uppskatta den här boken. För jag uppskattade den verkligen, det visade sig vara ännu en bok som fångade mig helt.

Bokens huvudpersoner är som så ofta i engelska böcker barn i en engelsk medelklassfamilj — kanske ska jag säga övre medelklass, för familjen är utrustad med både trädgårdsmästare, kokerska och pigor.

De här barnen får plötsligt en vagn (coach) från en okänd givare. En vagn inredd med allt man behöver för att kunna kuska runt på landsbygden — allt utom en häst vill säga, vilket en vän till familjen köper åt dem. Så beger dig sig av, med trädgårdsmästaren som kusk, på en sävlig två veckors tur. Eftersom vagnen är tung, så får bara ett eller två barn åt gången åka med, medan de andra går. Så i praktiken är det ju en fotvandring de gör, och det hinner hända en hel del under resans gång. Det roliga är (bland mycket annat) att man kan följa dem på en karta, för alla platser och historiska minnesmärken går att slå upp.

132

dagar kvar 

i

133

dagar kvar 

i

134

dagar kvar 

i

En balkong full av minnen

— inte minst läsminnen.

le tour du monde à vélo

Kim Normandin

Här sitter jag på min balkong och ser ut över Furusundsleden, det vill säga att just nu är det så mörkt att jag ser bara  ljuset från en finlandsfärja på väg österut, och en av waxholmsbolagets båtar är på väg mot Stockholm. Den försvinner snart bakom en ö och jag hör bara dess vågor slå mot min strand.

Jag undrar hur många böcker jag läst på den här balkongen — många minnesvärda och säkert ännu fler, som är lika gott att jag inte minns.

Jag minns att jag sträckläste Helen Hanffs böcker här, liksom ut- och invandrar serien och Fogelströms stadserie.

Det blir allt glesare mellan den där sortens läsupplevelser som jag hade i bokslukaråldern — då när en bok fick mig att glömma allt annat än det jag läste just då.  Men nu har det hänt igen — med flera böcker i följd! Lycka.

Hos Gutenberg hittar jag ”The Adventures of a Woman Hobo”, av Ethel Lynn.

Man kan ju aldrig vara helt säker på att vad som skrivs i en bok är självupplevt — men jag väljer att tro att det är sant i det här fallet.

Ethel som är läkare får 1908 besked om att hon har en begynnande tuberkulos, och hennes läkare rekommenderar henne att flytta tillbaka till Kalifornien där klimatet är bättre. Hon tror det knappt först, för hon är stor och stark och känner sig frisk, men inser när hon tänker efter att det finns ett antal små tecken som tyder på att diagnosen är korrekt. Ethel och hennes man bor nu i Chicago dit de flyttade från San Francisco efter jordbävningen 1906, då hennes praktik förstördes. 

Nu avser de att starta på nytt i en ny stad, då  "paniken 1907" drabbar dem, och båda blir arbetslösa. De bär den ena efter den andra av sina tillhörigheter till pantbanken, men inser att det inte kan stanna i Chicago och leva av luft allena.

Av en slump kommer Ethel över en gammal tandemcykel och bestämmer sig för att de ska cykla till Kalifornien — kontanter har de inga, så att cykla är enda utvägen.

Nu börjar en resa som får mig att glömma till och med min utsikt från balkongen.

Vägarna är oftast så dåliga, leriga med djupa spår, att de får gå mer än cykla — och då dessutom släpa och bära cykeln. Den redan illa medfarna cykeln får ideligen repareras, ända tills den blir totalkvaddad av en svinhjord — men resan fortsätter per fot, när de inte lyckas ta sig på tåg som fripassagerare.

Resan blir spännande, rolig, upprörande och lite sorglig. Hon beskriver målande alla människor de möter på vägen, fattiga människor som delar med sig av det lilla de har, välbärgade människor som hotar med att bussa polisen på dem och människor som vägrar att betala den utlovade lönen för de tillfälliga påhuggen de tar under vägen.

Resan startade den 4 maj och de kom fram till Kalifornien den 22 augusti.

Det finns inga spår efter Ethel Lynn på nätet, och hur det gick sedan förtäljer inte heller historien — men boken är i allra högsta grad läsvärd.

135

dagar kvar 

i

Läsvanor

 

When in doubt, consult the dictionary

Vare sig jag läser en "riktig" bok, eller en e-dito, så har jag blivit bortskämd, under rätt många år nu, med att kunna slå upp ord och företeelser omedelbart — för det mesta kan man ju hitta vad man söker, med bara några klick — men inte riktigt allt. Och här där jag sitter på min ö utan internet har jag fått justera mina vanor.  Via världens bästa grannar kan jag nyttja deras WiFi, även när de, som nu, inte är här, men inte på samma spontana vis, som hemma, nu skriver jag milslånga listor på allt jag ska slå upp — som när jag ramlar över ordet ”sockdolager”, i meningen ”Probably we are going to have a sockdolager of a storm.” ur boken "Girls in Bookland", av Hildegarde Hawthorne. Som boken är är från 1915, och jag aldrig tidigare hört ordet, tänker jag att jag kanske kan hitta det i min gamla engelsk-svenska ordbok från 1946. Men den boken är uppenbarligen för ung för ett gammalt ord, där finns bara sock — ett ord som jag tror mig om att känna till alla dess betydelser. Men ack så fel jag har, som nummer 2 läser jag:

singularis skolspråk gott(er) , snask.

När jag kopplar upp mig nästa gång besöker jag flera lexika, både svensk-engelska och engelsk-engelska, men inget av dem har med den betydelsen.

Däremot lär jag mig att  sockdolager är: 

”Older Slang. something unusually large, heavy, etc. a decisive reply, argument, etc. a heavy, finishing blow: His right jab is a real sockdolager.

Mid 19th century probably a fanciful formation from sock.”

På ett annat ställe får jag mer kött på benen: sockdolager (n.)

1830, "a decisive blow" (also, figuratively "a conclusive argument"), fanciful formation from sock(v.1) "hit hard," perhaps via a comical mangling of doxology, on a notion of "finality." The meaning "something exceptional" is attested from 1838. 

Sockdologising likely was nearly the last word President Abraham Lincoln heard. During the performance of Tom Taylor's "Our American Cousin," assassin John Wilkes Booth (who knew the play well) waited for the laugh-line "Well, I guess I know enough to turn you inside out, you sockdologising old man-trap." Amid the noise as the audience responded, Booth fired the fatal shot.

Tyvärr tvivlar jag på att jag kan ha någon större glädje av det uttrycksfulla ordet.

Efter några veckors intensivt umgänge med den hederliga gamla sortens ordböcker så har jag insett att om man till äventyrs tror sig om att känna till de flesta ord i ett språk — även ens modersmål — så behöver man bara slå upp en ordbok på måfå och notera hur många ord man inte kan, eller kanske har hört, men inte är helt säker på hur de ska användas.

Men jag är fortfarande nyfiken på godisvarianten av sock, vilket måste vänta tills jag kommer hem och kan slå i mina gamla ordböcker.

Ja, jag fick napp till slut, hos den gamle språkmannen Ernest Weekley:

sock  "Tuck" Orig. Eton slang. Origin unknown.

Inte heller det förefaller vara ett särskilt gångbart ord nuförtiden.

136

dagar kvar 

i

137

dagar kvar 

i

Surt sa räven

 

Gathering Berries, 1874

 Winslow Homer

LINGONEN OCH RÖNNBÄREN

Ut på landet flugen första gången, 
Sprang en gosse der, som frälsta fången, 
Glad omkring: «Hvad lyser här så rödt? 
Lingon! Hela fältet fullt beströdt!» 
Ropte han och krökte re’n sitt finger; 
Då en rönn, i branten af ett berg, 
Full med kronor af en högröd färg, 
Fästade hans ögon. Genast springer 
Han åt berget, klänger upp i trä’t, 
Som en ekorr’, får ett hål på knä’t, 
Men ock bästa klasen, som der hänger. 
Med hvad glädje han dess prakt beser! 
Kysser, vattnas i sin mun och ler; 
Smakar den till slut och hastigt slänger 
Grinande ifrån sig. «Fy! för er 
Ref jag mina byxor, och får bannor!» 
Mumlar han, i det han hoppar ner, 
Och till lingonfältet sig beger, 
Räknande för sig, hur många kannor 
Han skall plocka der och bära hem. 
«De ej narra mig, jag känner dem.» 
Men hvad harm, då han till stället hinner! 
Ej ett enda lingon mer han finner: 

Alla barn ur byn der nyss förut 
Hela rikedomen plundrat ut. 

Som han väntat, fick han för den färden 
Bannor af sin mor; och fadren gaf 
Denna varning: «Lär, min son, deraf, 
När du en gång vandrar ut i verlden, 
Att för det, som lyser grannt och stort, 
Ej det goda, som du pröfvat, lemna. 
Sök ej branten; håll dig vid det jemna: 
Der går vägen rak till fridens port.» 

                   Frans Michael Franzén 

Mountain ash plantMountain ash (Sorbus aucuparia) 

from Traité des Arbres et Arbustes que l’on cultive en 

France en pleine terre (1801–1819) 

by Pierre-Joseph Redouté

Redan som barn lärde jag mig att bortse från eventuell sensmoral i vad jag läste, och bara glädjas åt, och minnas vad jag fann trevligt. Så även om jag förstår vad den gode Frans Mikael ville lära oss med den här dikten, så får den mig bara att minnas en förtrollad dag på Mount Hood, i Oregon. Där finns Timberline Lodge, ett högfjällshotell som byggdes under depressionen 1936 - 1938, som ett beredskapsarbete för arbetslösa. Den gav arbete åt grovarbetare, finsnickare, konstnärer och hantverkare — så vad som än intresserar dig finns massor att betrakta och njuta av.

Men också den märkliga naturen är minnesvärd, byggnaden ligger på 1817 meters höjd, alltså över trädgränsen, och naturen bär tydliga spår av tidigare vulkanutbrott, som ger ett lite spöklikt utseende, med brända upprättstående träd, åt berget. En spännande flora bjuds man också, som jag tyvärr inte minns så mycket av — kanske dags att rota fram de gamla diabilderna. Men något jag minns var bergsrönnarna, stora som buskar, eller miniatyrträd. Vad jag fortfarande funderar över är vad bergsrönn heter på engelska — mountain mountain ash? Inte ens infödingarna kunde ge mig svar på den frågan. Kanske en tur på nätet kan upplysa mig.

138

dagar kvar 

i

Möte med björn

 

Blueberry Hill

Elaine Henderson

For the Love of Blueberries

It was a warm fall day

My father in law and I 

Were fishing on 

Bottle Lake 

An isolated lake  

In the north end of the county 

Miles of uninhabited bush 

Stood between the lake 

And the nearest county road 

We had hiked in the 3 miles 

Taken up our positions 

And sat chatting as our lines 

Dangled in the still waters 

Not much was biting 

Then lunch rolled around 

And a patch of blueberries 

Straddling the crest  

Of the nearby hill 

Looked like the ideal spot 

To pick our dessert 

With plastic bowl in hand 

I worked my way up 

The north side of the patch 

Picking the blueberries 

Just as I crested the hill 

I met a black bear 

Who'd been working his way 

Up the south side of the patch 

We exchanged a brief glance 

And then went down the hill 

In the direction we had come up 

I don't know about the bear 

But I was on the dead run.

                        Raymond Farrell

Den här dikten får mig att tänka på barnboken Blueberries for Sal, av Robert McCloskey som jag skrev om för flera år sedan. 

Illustration från Blueberries for Sal

139

dagar kvar 

i

140

dagar kvar 

i

141

dagar kvar 

i

Septemberhatt

Frukten är väl ingen konst att fixa — men chinjongen, hur får man den att sitta kvar, dessutom är jag rädd för att mitt eget hår inte räcker till att fylla ens hälften av den.

142

dagar kvar 

i