Hötad potatis

Mor där på taflan vid disken,

Stryk ut två öre för fisken;

         Dito, det öret 

         För gamla smöret;

         Noch för den ålen

         I gröna skålen;

Noch för den där Potates, som jag i mig drar,

Hvad den var rar

Och trind

och platt.

          ur Fredmans Epistel N:o 79

Stilleben mit Kartoffeln in gelber Schüssel, 1888

Vincent van Gogh

Kokböcker kan man läsa på många sätt, man kan låta sig inspireras (och slipper då besväret med att följa ett recept), titta på bilderna, eller låta sig berusas av språket. Till det senare är gamla böcker bäst, vackra bilder dräller det av i nyare böcker med ovanliga ingredienser och komplicerade recept, och för inspiration duger nästan vilken kokbok som helst.

På försättsbladet i min präktiga och pålitliga finska kokbok har mor skrivit "Vaasa den 15 juli 1965". Där står också priset, 13:30 mark. 

Jag kan inte påstå att de svartvita fotona, som illustrerar rätterna, är vackra — men de försätter mig i en nostalgisk sinnesstämning när minnen från barndomen ramlar över mig. Och rätt som jag bläddrar lite planlöst, och minns, så dyker det upp ett spännande ord: hötad. 

Hötad potatis

Potatisen sjöljes väl, avtorkas, saltas och stekes i ugn eller i het aska. Den ätes med skalen på. Den kluvna potatisen, vars snittyta penslats med matolja eller smör, blir fortare färdig (de hela på omkr. 1 t., de kluvna på omkr. 1/2 t.).

Enkelt och gott, men här är det ordet och inte potatisen som är spännande. Ordet finns med hos SAOB, där det står :

sv. dial. (Finl.) höta, av fin. hautoa, upphetta, basa, badda m. m.]

1) uppvärma (i het vätska), badda (ngt med het vätska). 1745.

2) (förr) vid tillagning av foder åt nötboskap: slå hett vatten på (hö) som beströtts med salt.(1837).

3) steka (rotfrukter, i sht potatis l. rovor) mellan upphettade flata stenar i en vanl. med torv övertäckt grop l. i askmörja.  (1872). 

Ssgr (i Finl.): (3) HÖT-FÄRD. [sv. dial. (Finl.) hötan(de)färd] (förr) skolelevers utfärd på hösten till landet för att ”höta” potatis (l. rovor).   

Eftersom det är ett ord med finsk ursprung, så vänder jag mig till 

Institutet för de inhemska språken, där jag hittar ett intressant svar på en läsarfråga.

Frågan lyder:

Kan man verkligen baka potatis och fisk? Det undrar en, som han själv säger, minst sagt irriterad läsare som har studerat en nyss utkommen svensk kokbok. ”Att baka (bröd, en kaka m.m.) betyder hela processen från att knåda en deg eller röra ihop en kaksmet tills produkten är färdig. Det som sker i själva ugnen heter att grädda (bröd, kaka). Beträffande fisk, kött, potatis m.m., som tillreds i ugn, skall väl verbet vara steka, t.ex. ugnsstekt braxen, ingalunda ugnsbakad braxen”. ”Det måste vara fråga om ett försvenskat engelskt uttryck; i USA och England ’bakar’ man uppenbarligen allt möjligt i ugnen.”

Arbeiter und Bauern die Kartoffeln pflanzt 1884

Vincent van Gogh

Jag lämnar åt den vetgirige läsaren att följa länken ovan för att läsa det rätt långa svaret.

När jag läser det kommer jag att tänka på hur man uttrycker sig i somliga värmländska dialekter; där man använder ordet steka istället för grädda — man steker alltså sockerkakan.

Vårvitaminer

Då skall vi glädja oss över en maskros

 och ett askskott, 

en nässla, 

en tibast 

och en ranunkel.

                     ur Kore 

                      av Anna Rydstedt

Maskrosor, 1889

Vincent van Gogh

Maskrosen, både älskad och hatad, är en förnämlig källa av C-vitamin, för att inte tala om att bina gillar den lika mycket som jag, tänk på det nästa gång du ondgör dig över dem, för maskrosens pollen ger en gyllene honung. Hela plantan är ätlig och har i långa tider använts inom växtmedicinen. Hos naturbiblioteket kan du läsa om detta.
Själv använder jag de första späda bladen i sallader och som smörgåspålägg.

Karin bloggar i dag om dyrtidsrecept, och vad naturen bjuder. Jag, som redan börjat spana efter maskrosblad till salladen, kommer att tänka på en episod i en barnbok, som handlar om just att gräva upp maskrosrötter och blad:

It was Ellen's mother who suggested that as long as they were going on a picnic they might as well go to the meadow and dig what she called "a mess of greens." Mrs. Kennedy laughed when she saw Hedy's expression.

"Hedy doesn't know what a mess of green is," she explained. "They're dandelion greens."

"You mean those yellow flowers?"

"Yes, but you dig green leaves before the flowers come out. If you wait until they blossom, the greens are bitter."

"Do you mean you eat them?"

You certainly do, and they're delicious. Nothing tastes better in the spring." 

"Umm." Mrs Champlin seemed to be tasting them already.

"Don't you believe them, Ellen cried indignantly. "They taste horrible. No matter when you pick them, weather they've got flowers or not, they always taste bitter."

 Mrs. Champlin and Mrs, Kennedy were amused at Ellen's outburst, but they still insisted that they wanted dandelion greens, and it developed that the mothers of the other girls felt the same way.

"They're pure poison," Susan said gloomily. "But grownups like them, and they always try to make you eat them because they're supposed to be good for you."

_ _ _

Saturday morning was another beautiful day, warm enough for Hedy to discard her coat for her sweater, She carried with her a paper bag and a short knife, as well as her lunch.

_ _ _

There was a trick to digging dandelion greens, Hedy found. You didn't pick just the leaves; you had to dig up the short root too. Then the root had to be scraped with the knife until the dirt was off. Nancy advised Hedy to clean the greens as they were picked.

​"It seems to take longer and you don't pick as many, but when you're done, you're done", said Nancy.

And you better get them good and clean," warned Ellen, "or your mother will be wild. Once my mother threw out a whole bagful I dug because I didn't clean them."

It was pleasant kneeling on the grass, busily digging, with the sun warm on her back. Hedy took off her sweater. It was slow work, and she felt discouraged until she looked at the other girls' bags. They were doing no better than she was.

​By noon their bags were almost full, and they left their task only too gladly to eat their lunches.

​_ _ _

Mrs. Kennedy was delighted with the greens. She immediately sent Mary Rose to ask Grandmother to come to supper, because she was fond of greens. Hedy hovered about, watching as her foster mother washed the greens in many changes of water until not a speck of dirt clung to the leaves. She watched as a piece of bacon was cut and put in the pot, and the lid set on firmly. Then she set the table, cut the butter, poured the milk, and made herself helpful, so that by the time Mary Rose and Mrs. Lynch arrived, and Dad came through the back door, supper was ready. Mother took the lid off the pot and Hedy peered in. The greens were no longer crisply filling the pot. They had wilted down to a small amount, and for the first time Hedy understood something. No wonder Mrs. Champlin had called them a "mess of greens." That's just what they looked like - a mess.

Anything so hard to dig, so hard to scrape, so hard hard to wash clean should have been worth the trouble, Hedy thought. But they weren't. They were dreadful. Peter and Mary Rose took one taste and made faces. Peter took a big drink of milk and swallowed his mouthful, but Mary Rose spit hers right back on the plate.

"Why, Mary Rose!" exclaimed Mother.

"I can't help it Mary Rose whined. "Those things aren't fit to eat."

Hedy continued to eat hers, almost choking on every mouthful. She looked to out of the corner of her eye at the others. Mother and Dad and Mrs. Lynch seemed to be really enjoying theirs. Well, she dug them and now she'd eat them, she resolved, but she'd never again be so willing to dig dandelions greens.

"That's what I like to see: a child enjoying food that's good for her," said Mrs. Lynch.

Hedy looked up quickly and saw to her suprise that Mrs. Lynch's blue eyes were twinkling and her shoulders were shaking.

​"Don't try so hard, Hedy," she said at last. "You've shown your good intentions. Now eat the rest of your supper and enjoy it. Forget the dandelion greens. Just eat a little every time they're put on the table, and by the time you're grown up you'll like them."

                                                              ur Ready-made family  

                                                                av Frances Salomon Murphy 

Såvitt jag känner till skrev Frances Murphy bara två böcker, förutom "Ready-made Family" "A Nickel for Alice". Båda handlar om flickor i mellanstadieåldern som blir placerad i fosterhem. Jag blev inte förvånad när jag läste att Frances, förutom lärare, var socialarbetare. Böckerna skrevs på 50-talet, och skulle förmodligen kännas ålderdomliga för ett barn av i dag. När jag läser om utflykten här ovan undrar jag i mitt stilla sinne om man skulle kunna få flickor på utflykt att plocka med sig maskrosrötter och blad hem. Men flickornas känslor inför små och stora händelser tror jag håller än idag. 

​

Färdigformat omslag för brev o.d

 The Letter Writer 

 John Templeton Lucas

Jag undrar om tillverkningen av vanliga små kuvert har minskat, nu när vi inte skickar brev till varandra. Jag undrar också varför hon ser så skälmsk ut — flickan på bilden alltså — var hon kär i konstnären?

The first envelopes with gummed flaps were produced in 1844. In Britain, they were not immediately popular because it was thought to be a serious insult to send a person's saliva to someone else.

Som att spotta på någon alltså. Ja, så kan man ju också se det. Egentligen är ju sigill mycket trevligare, det har ju dessutom den fördelen att det är svårare att bryta, utan att det syns, än att ånga upp ett gummerat kuvert.

kuvert (franska couvert, av couvrir ’täcka’, ’skydda’), omslag till brev, i modern tid vanligtvis av papper.  Som världens äldsta kuvert räknas kilskrifttavlornas lerhöljen i Främre Orienten från ca 3200 f.Kr. När papperet infördes under medeltiden användes en del av det oskrivna pappersarket efter hopvikning som skydd för brevinnehållet. Vid det franska hovet på 1600-talet infördes en enkel form av kuvert, som veks för hand och förseglades med sigill.  De första kommersiella kuverten tillverkades på 1820-talet av en brittisk bok- och pappershandlare, F.K. Brewer i Brighton. Det brittiska postverket gav 1840 ut ett dekorerat frankokuvert, det s.k. Mulreadykuvertet, med betalt porto. Det första frankokuvertet i Norden utkom i Finland 1845.  Först på 1870-talet började fabrikstillverkade kuvert få större spridning i Sverige; frankokuvert förekom 1872–1966. De första fönsterkuverten kom i början av 1900-talet. En maskin som automatiskt tillslöt fax i genomskinliga kuvert introducerades 1992 av Posten i Sverige.

Att kuvert kan avse, tallrikar och bestick, liksom att det finns kuvertbröd hade jag kläm på.
kuvert, (franska couvert, av couvrir ’täcka’, ’skydda’) ursprungligen detsamma som biläggare; numera benämning på den uppsättning tallrikar med bestick, glas och servett som behövs för en persons måltid.

Men att den här sortens stolar med flätad sits kallas för kuvertstol hade jag ingen aning om. Men det är ju logiskt.

Vinsent Van Gogh's Chair

Flätade halmsitsar är kända sedan förhistorisk tid och förekom i dansk och sydsvensk bondemiljö ännu vid slutet av 1800-talet. Kuvertflätning med sjögräs eller snören har tagits upp av 1900-talets möbelindustri, i Sverige främst av Gemla Möbler AB.

 envelope a flat paper cover or wrapper: Put the letter into an envelope. Not to be confused with:envelop – to wrap around; enfold; hide; enclose: Envelop the area with high walls.

Usage Note: Some people dislike the pronunciation (ŏn′və-lōp′), arguing that it is pretentious for being pseudo-Frenchand that it is unnecessary, since there is a perfectly acceptable Anglicized pronunciation, (ĕn′və-lōp′). But the pronunciation with (ŏn) is gaining in acceptability: in our 1992 survey, 30 percent of the Usage Panel used it exclusively, and another 9 percent used it occasionally; by 2011, 46 percent selected it as their preferred pronunciation. Both forms should be considered standard.

Gauguin's Armchair

Jag kände inte heller historien bakom de båda stolarna som van Gogh målade 1888.

Haiku- Envelope

Begins with E 

And ends with E but elopes 

With only one letter 

               Deepak Kumar Pattanayak

Spring

Leonard Francis G. Kingshott

Jag skall ha lack också och papper och kuvert. Vi välja bland de olika  sorterna, och jag blir en aning nervös, då jag känner hans ögon vila på mig. Slutligen bestämmer jag mig för vitt papper och kuvert  fodrade med blått. Det är mycket fint, och icke  utan en viss oro för min ganska magra kassa betalar jag alltsammans

                                               ur Tony växer upp (1922)

                                                 av Agnes von Krusenstjerna