Efter kvällsmaten tog pappa dem på knäet där han satt framför brasan och berättade för dem om sin dag hos farfar och om sockersnön.
— Hela vintern, sade pappa, har farfar snickrat träspannar och små trätråg. Han har gjort dem av cederträ och vit ask, för de träslagen ger inte dålig smak åt lönnsirapen.
För att göra trågen mejslade han ut små pinnar så långa som min hand och tjocka som två av mina fingrar. Nåra ena änden skar farfar till hälften igenom pinnen och mejslade bort ena halvan. På det viset fick han en platt sticka med en fyrkantig bit i ena änden. Med en pryl borrade han sedan ett hål genom den fyrkantiga biten, och sedan täljde han med kniv tills det bara var ett tunt skal av trä omkring hålet. Den flata änden av stickan urholkade han med kniven tills den blev som ett litet tråg.
Han gjorde dussinvis med stickor, och han gjorde tio nya träspannar. Han hade alltihopa färdigt när det första varma vädret kom och saven började stiga i träden.
Då gick han ut i lönnskogen och borrade hål med sin pryl i varje träd, och han slog in den runda änden av ett litet tråg i varje hål och ställde en cederspann på marken under den flata änden.
Saven är trädets blod, förstår ni. Den stiger upp från rötterna när det börjar bli varmt på våren, och den går ut till de yttersta spetsarna av varje gren och kvist för att få de gröna bladen att växa.
När nu lönnsaven kom upp till hålet i trädet rann den ut ur trädet, ner genom det lilla tråget till spannen.
— Åh, gjorde det inte det stackars trädet illa? frågade Laura.
— Inte värre än när du sticker dig i ett finger och det blöder, sa pappa.
Varje dag sätter farfar på sig stövlarna och sin varma rock och pälsmössa och går ut i den snöiga skogen och samlar sav. Med en tunna på en släde kör han från träd till träd och tömmer saven ur spannarna i tunnan. Sedan kör han den till en stor järnkittel som hänger i en kedja från en tvärbjälke mellan två träd.
Han tömmer saven i kitteln. Det är en stor eld under kitteln, och saven kokar och farfar ser noga till den. Elden måste vara tillräckligt stark för att saven ska hålla sig kokande, men inte så stark att den kokar över.
Med några minuters mellanrum måste saven skummas. Farfar skummar den med en stor slev med ett långt skaft som han gjort av lindträ. När saven blir för het slevar farfar den högt upp i luften och låter den sakta rinna tillbaka. På så vis kyls saven av en smula och kokar inte för fort.
När saven har koka tihop precis lagom fyller han spannarna med sirapen. Sedan kokar han saven tills den blir grynig när han kyler den på ett tefat.
I samma ögonblick som saven börjar bli grynig springer farfar fram till elden och rakar ut den helt och hållet under grytan. Sedan fyller han saven så fort han kan i mjölkfat som står till reds. I faten förvandlas sirapen till kakor av hårt brunt lönnsocker.
ur Det lilla huset i stora skogen
