I tonåren läste jag otaliga böcker som skildrade livet i koncentrationsläger, krigets fasor och inte minst om efterkrigstidens svårigheter. Det kändes oändligt avlägset, och så hemskt att jag var säker på att det aldrig skulle kunna hända igen. Men så mindes jag, att jag ju så sent som i slutet av 50-talet såg, på väg genom Tyskland, spår av kriget. Det fanns fortfarande stadskvarter som inte var återuppbyggda, och jag började så smått inse att det kanske inte var så avlägset som jag först inbillat mig.
Jag tror att det var Margot Benary-Isberts böcker (som "Slottet vid gränsen", "Arken" och "Rönngården") som fick mig att verkligen inse att problemen inte var över, bara för att kriget var det.
Samma känslor som då fyllde mig — maktlöshet, glädje över den godhet som ändå finns och ilska över vad krig gör med människor — fyller mig åter när jag läser "Little Girl Lost" av Barbie Probert-Wright. Författaren var sju år 1945, och berättar här om den vandring hon och hennes nittonåriga syster gjorde i krigets slutskede. De gick från södra Tyskland till Hamburg, i hopp om att återförenas med sin mor. De upplever saker som ingen människa, varken barn eller vuxna, borde uppleva — men de möter även värme och medmänsklighet.
Kanske har jag missat något, men jag måste tillstå att jag inte förstår bokens titel — och de sista kapitlen finner jag tröttsamma i sin pratighet, när författaren vill berätta vad som hände sedan och hur hon har det nu.
