Alla dessa kataloger med sommarkläder som väller in, känns inte så värst aktuella. Kanske reagerar andra annorlunda, men jag hackar nästan tänder när jag ser alla shorts och sommarklänningar. Så jag lägger un-dan katalogerna och tänker att jag tittar en annan dag — och den da'n brukar aldrig komma.Ett annat kallt minne gör sig påmint. När jag hälsade på en väninna i Colorado blev jag presenterad för en kompis till en kompis, som var svenska. Hon blev en aning för förtjust i mig — hon hörde nämligen till den sortens utlandsvensk som inte kunde finna sig till rätta i sitt nya hemland, och naturligtvis saknade vänner eftersom hon klagade på allt. Hon saknade, Kalles kaviar, saffransbullar, sill och mammas kött-bullar. Alla hennes grannar var konstiga, språket var konstigt och bankerna och så vidare i det oändliga.
Så ville det sig inte bättre än att Eva (som hon inte hette) skulle hämta en bil i grannstaten, och den väninnan som skulle följa med för att köra den andra bilen tillbaka blev sjuk och jag lovade att ställa upp eftersom ingen annan ville tillbringa mer än en halvtimme med Eva.
Resan var bortåt 40 mil, mest på småvägar först på slätten och se'n högt upp i bergen, så när jag kommer till Eva och märker att hon tänker åka i långbyxor och en tunn tröja, och inte har något bagage, blev jag milt sagt förvånad.
Jag frågade vad hon tänkt sig att vi skulle leva på, och vad vi skulle göra om vi fick punka eller något annant inträffade. Hon hade inte tänkt alls.
Två timmar försenade kom vi iväg, med en rejäl matsäck, extra ytterkläder, filtar och ficklampa i bilen. Det här var i oktober, och jag var inte särskilt angelägen om att bli sittande i hennes rishög på en enslig väg.
Dessutom hade jag ringt min kompis och sagt att om hon inte hörde ifrån oss på kvällen så fick hon skicka ut en räddningspatrull. Det var väl mest sagt på skoj, men jag hade faktiskt onda aningar och eftersom det här var före mobiltelefonernas tid, tyckte jag att det var obehagligt att ge sig ut på småvägar utan att någon visste var vi fanns.
Och visst blev vi sittande, just när vi i skymningen lämnade slätten och blåsten och började klättra uppåt. Vi hade hittat ett matställe och var relativt mätta när bilen hostade till och vägrade att gå längre. Så där satt vi mitt ute i ingenstans. Jag byltade på mig, tog en ficklampa och gick för att se om jag kunde hitta några bostäder. Vi hade inte passerat någon bebyggelse på mer än en halvtimme, så jag fortsatte framåt. Efter tjugo minuter insåg jag att det inte var någon idé att fortsätta. Det var kallt och kusligt, jag hörde ljud som jag misstänkte kom från vilda djur. Har nog aldrig i hela mitt liv gått så fort som då, och det var en lättnad att komma tillbaka till bilen som åtminstone gav oss ett visst skydd för väder och vind. Men kallt var det, och det hade börjat snöa, ett fönster gick inte att dra upp ordentligt, så filtarna kom väl till pass. Vi lindade in oss och drack varmt te — termosen var jättebra, det enda som var bra, den hade hållit värmen, så att det kändes som nybryggt. Det blev en lång väntan. Drygt tre timmar tror jag att vi satt där, innan vi såg strålkastarna av en bil komma emot oss. Samtidigt som det var en lättnad var det lite läskigt, vi visste ju inte om det var "vän eller fiende".
Det var vän — en polispatrull som gett sig ut på vägarna för att leta efter oss. Eftersom vi hade kört rejält fel, hade det tagit lång tid att hitta oss. Vi satt på en väg som inte ledde någonstans.
Klippiga bergen är fantastiska (eller är det singularis?) — med rätt klädsel, vid rätt tidpunkt och med fungerande fordon! 
