B som i böcker

 När Åskar snarkar i sin korgstol och blåsten får löven att dansa och regnet att slå mot fönsterrutorna, då återvänder jag till bokhyllorna.  

 Hösten är en utmärkt tid att katalogisera sina böcker. Det tar tid, och det får ta tid, för jag förirrar mig ideligen in på trevliga sidospår. Nu har jag gett mig i kast med skönlitteraturen, på svenska. Inte för att jag är färdig med allt det andra, utan för att det är tämligen enkelt — böckerna står i bokstavsordning i hyllorna och jag behöver inte ta ställning till vilken slags bok det är. Inte så ofta i alla fall, för visst händer det att jag inser att en bok inte hör hemma där jag ställt den. 
Mest tid tar det när jag blir nyfiken på en okänd författare — ibland visar det sig att den verkligen är okänd, men kanske ännu oftare är det någon som nu fallit i glömska. 

omslsagsbild av den svenske 

illustratören Gunnar Widholm

 Rex Beach är en sådan bortglömd författare som jag aldrig hört talas om, även om jag inser att jag måste ha tagit i "Silverstimmet i Alaska", ett antal gånger, när jag organiserat bokhyllorna. Jag inser att det inte är en av de böcker som jag kommer att läsa. Äventyrsromaner är inte i min smak, och så här skriver Wikipedia om honom:

 

His adventure novels, influenced by Jack London, were immensely popular throughout the early 1900s. Beach was lionized as the "Victor Hugo of the North," but others found his novels formulaic and predictable. Critics described them as cut from the "he-man school" of literature: stories of "strong hairy men doing strong hairy deeds." Alaska historian Stephen Haycox has said that many of Beach's works are "mercifully forgotten today.

 

Han är säkerligen inte den enda författare om vilken man kan säga så — men så finns de oförtjänt bortglömda, fast just här på B-hyllorna, har jag inga sådana. Det vill säga, det finns en del som jag med min udda smak uppskattar, och som jag tror att jag är tämligen ensam om. Ett ämne att återkomma till.

 

En annan anledning till att det är ett långsamt arbete är alla tankar som det föder. Det jag inte vet eller kan gissa mig till om böckernas väg till mina hyllor, det kommer jag aldrig att få veta. Det är både roligt och vemodigt att läsa vem som fick en bok, när och av vem. I en boken "Som ett blomster" av Rhoda Broughton,tryckt 1880, har mors faster skrivit sitt namn och "Den 4 Juni 99", längre ned har hon skrivit att boken har tillhört hennes mor, och så moderns namn, inklusive flicknamnet (det var viktigt). Faster var 21 år 1899, och naturligtvis funderar jag över vad hon tyckte om boken.

Känner jag till läsarens förhållande till författaren är det extra roligt, och det ger upphov till många spekulationer.