Nellie Bly, född Elizabeth Jane Cochran
5 maj 1864 - 27 januari 1922
Redan som barn drömde Elizabeth om att bli journalist på Pittsburgh Dispatch. Det i en tid när sagda tidnings stjärnkrönikör Erasmus Wilson, ansåg att yrkesarbetande kvinnor var monstruösa vidunder. När så Pittsburgh Dispatch publicerade en artikel om ”vad flickor duger till” (i stort sett bara hushållsarbete), blev Elizabeth så upprörd att hon skrev ett brev till tidningen undertecknat "Lonely Orphan Girl". Redaktören blev så imponerad av glöden i brevet att han omgående erbjöd Elizabeth en plats på tidningen. Ett erbjudande han snabbt ångrade och drog tillbaka när han insåg att det var en kvinna som skrivit brevet. Men Elizabeth kunde inte bara skriva, hon kunde tala för sig, och lycka-des till slut övertala redaktören att anställa henne. Det var då hon antog pseudonymen Nellie Bly, efter en just då mycket populär sång, med titeln Nelly Bly.
Hon ville skriva om arbetande kvinnors situation, om barnarbete och andra sociala orättvisor, men som kvinna förvisades hon till ”kvinnornas sidor”, där hon förväntades ägna sig åt mode, trädgårds-skötsel, bjudningar och andra kvinnliga dygder. Det kunde hon inte acceptera, utan vid 21 års ålder for hon iväg till Mexiko som tidningens utrikeskorre-spondent. Hon blev kvar där i ett halvår, men blev tvungen att återvända hem, eftersom Mexikanska regimen inte uppskattade vad hon skrev om landet. Hennes artiklar samlades i en bok med titeln ”Six Months in Mexico”.
Tillbaka i Pittsburgh, stod inte inte ut med att åter förvisas till tidningens kvinnliga domäner, utan hon lämnade tidningen och for till New York City. Där lyckades hon efter några månader bli anställd på ”The New York World”, en tidning ägd av Joseph Pulitzer. Vilkoret för anställningen var at hon skulle spela sinnessjuk, för att bli intagen på ”the Women's Lunatic Asylum” på Blackwell’s Island. Ett mentalsjukhus med mycket dåligt rykte.
Hon tränade olika uttryck framför spegeln hemma, se’n tog hon in på ett pensionat för arbetare. Där betedde hon sig så underligt att man nästa morgon kontaktade polisen, som hämtade henne. Hon låtsades lida av minnesförlust, blev undersökt av flera läkare som alla förklarade henne för sinnes-sjuk.
Det skrevs i tidningarna om den ”vackra vansinniga flickan med en vild blick och den desperata frågan, vem är jag?”
Väl internerad på hospitalet fick hon en insyn i det förfärliga livet där. Maten var dålig och vattnet odrickbart, där var kallt, lortigt och fullt av råttor.
Sköterskorna var förfärliga och slog patienterna om de inte lydde. Elizabeth var övertygad om att en del av patienterna var lika friska som hon själv.
Efter tio dagar såg ”The New York World” till att hon kom därifrån, och hon skrev så småningom en bok om sina erfarenheter på sinnessjukhuset: ”Ten Days in a Mad-House”.
Nu föreslog Elizabet sin redaktör att hon skulle få resa jorden runt i Phileas Foggs fotspår — något som sedan har fått efterföljare, men Elizabeth var först.
Den 9 november 1889, 9:40 gick hon ombord på atlantångaren Augusta Victoria för avfärd till Eng-land, iklädd en klänning och en rustik kappa, i sin lilla väska hade hon några omgångar under-kläder, och i en väska kring halsen hade hon 200 engelska pund i sedlar och guldmynt.
I Frankrike träffade hon Jules Verne och hans fru. Fru Verne sa’ efteråt till sin äkta hälft: ”hon är ung, energisk och i god form, jag är rädd för att hon får din hjälte att framstå som löjlig!”
Den 25 januari 1890 nådde Elizabeth New York efter 72 dagar, 6 timmar, elva minuter och 14 sekunder.
Även detta uppdrag resulterade i en bok, ”Around The World In Seventy-Two Days”.
Elizabeth gifte sig 1895 med den över 40 år äldre Robert Seaman, och blev änka efter bara 9 år.
Hennes försök att driva makens företag ”Iron Clad Manufacturing Co.” misslyckades och hon gick i konkurs. Det berodde nog inte på hennes oskicklighet så mycket som att anställda lurade henne och försnillade företagets medel.
En semesterresa 1914, för att besöka en god vän i Österrike, blev till fem års arbete som krigskorre-spondent, när kriget bröt ut. Hon begav sig genast till fronten och blev på så vis världens första kvinnliga krigskorrespondent.
