foton #37 från den gångna veckan

 

Någon allé är det inte — men grannen har fem lindar som markerar tomtgränsen mot den lilla vägen — och i synnerhet så här års kommer några rader ur ”Beatrice Aurore” ofta för mig, när jag går där:

”Vi gingo i en lindallé 

på våta gula blad”

Melodin, liksom alla minnen som hänger ihop med dikten stannar kvar hos mig.

Jag saknar verkligen inte inomhussysselsättningar — jag saknar bara lust att tackla dem.

Förmodligen är Baltsar bortom all räddning, ändå står jag länge och tittar på honom och funderar på om jag kan göra något för honom. Han har ju trots allt funnits med mig i större delen av mitt liv. Men de sista 25 åren i en källare har varit till men för hans hälsa — men inte för hans röst, jag fnissar varje gång jag vänder på honom, och han klagar högljutt.

Baltsar får vänta till en annan dag, liksom den förflugna tanken att jag borde röja bland böcker, pryttlar & papper, av alla de slag.

 

Nej, här ska inte städas, istället ägnar jag mig åt Ruth Milles diktsamling ”Dagarnas grå och blommornas blå”

En ironi

En stackars groda satt en mörk och dyvåt kväll 

och fröjdade sig högt åt irrljusblossen, 

som lyktgubbfolket spredo kring i mossen. 

I stämning var hon, nöjd, ja, nästan säll.

Hon tog ett skutt. Då plötsligt mitt på vägen

hon låg där platt; av liv fanns ej en gnista.

Och hennes bane voro tunga stegen 

av en galoschprydd dam, som snäll, 

gick att ett djurskyddsmöte sent bevista. 

 

       ur ” Dagarnas grå och drömmarnas blå”

          av Ruth Milles

Det är Åke som som sköter söndagsbloggandet, där alla som känner sig manade ska presentera sin gångna vecka med fem fotografier — eller färre.