Första maj
Våren — den enda krevad
som inte dödar!
Vinden räfsar i fjolårets löv.
En gumma med ballonger
seglar i väg över takåsarna.
En svärm av vildbin
omringar hjältekonungen.
Skönandar och svarta svanor
tappar sina lånta fjädrar.
Röda fanor vecklas ut i hela sin längd
och skrämmer barnbarnen på flykten.
Medan sjuttonårsdamen på höga klackar
spatserar gatan fram,
uppvaktad av fjädermolnen och stadens
alla ölgubbar.
ur Hundarna
av Werner Aspenström
Jag får erkänna att jag tycker det är skönt att vi nu lämnat de flesta helgerna bakom oss — för den här gången — för visst är det ett evigt tjatande om att i dag är det xxxafton, eller vad det nu råkar var för helg. Som om inte de flesta av oss håller reda på sådant.
Men så råkade jag hitta den här dikten, och kunde inte motstå den.
Men allt annat gnöl om likriktning spar jag till en annan dag.
Nu önskar jag alla en vår efter var och ens smak!
Fin dikt!
SvaraRaderaDet här med helger kan bli lite väl mycket, också för oss som tar alla tillfällen att få fira.
Maja,
RaderaValfriheten är ju det fina i kråksången.
Margaretha
Jag som älskar helger och att fira. Du som har gjort så många fina julkort, jag trodde att du gillade helgerna.
SvaraRaderaKram pia
Pia,
RaderaJag har inget emot helger — det är tjatandet om dem som kan bli för mycket.
Margaretha
Den dikten är ny för mig, precis som Carl Larssonbilden, fina båda två.
SvaraRaderaJag förstår vad du menar, särskilt igår när jag lyssnade på svensk radio och la märke till att de inte kunde börja ett program utan att tala om vilken dag det var.
Mette,
RaderaJust precis!
Margaretha
Underbar Aspenströmdikt!
SvaraRaderaJag har det rätt praktiskt och bekvämt ordnat med helgerna. De bor liksom i min barndomsby och det är bara att åka dit. Julen måste man visserligen fixa och dona med, men bara lite. Påsken kräver just inget mer än lite godis och god mat, Valborgs- och midsommarfiranden tar ortens föreningsliv hand om.
Karin,
RaderaVisst är den fin, inser nu att jag läst alldeles för lite Aspenström.
Det är nog alla måsten kring helgerna, som får mig att storkna — särskilt maten.
Kommer ofta att tänka på små barn, som alltid tar för givet att man vet vem de talar om, när de berättar om sina kompisar. Så är många vuxna också när de tar för givet att man äter samma mat, och dansar åt samma håll runt granen, som de gör.
Margaretha