En lagerkrönt poet

men han blev det först när både Algernon Charles Swinburne och William Morris tackat nej till utmärkelsen.

Women, to whom a barbarous description, willingly accepted by themselves, has been applied, have recently been much in the public eye, and still more in the public prints. But I should not class them under the designation of feminine; and, though they may have invaded prose fiction, they have not been, and I think they never will be, met with in Poetry. 

— — 

The most progressive age one can possibly conceive will never succeed in leaving human nature behind, and I have not the smallest doubt that women will continue to be womanly to the end of time.

I går kväll snavade jag på denna poet som, visade det sig, skulle ha fyllt 188 år just i går.

Får man tro det som skrivs om honom, har jag inte missat så mycket — och på nätet kan jag bara hitta en av hans dikter, en patriotisk dikt. Fast jag har inte lagt ner hela min själ i sökandet. Och inte i någon av mina antologier över välkända brittiska poeter finns han ens med.

Däremot hittar jag några rader som en samtida poet, Wilfred Scaven Blunt, skrev om honom:

”He is an acute and ready reasoner, and is well read in theology and science. It is strange his poetry should be such poor stuff, and stranger still that he should imagine it immortal.”

Däremot hittar jag två böcker om poesi, som Alfred skrev. ”The Bridling of Pegasus: Prose Papers on Poetry”, där har han ett helt kapitel om ”THE FEMININE NOTE IN ENGLISH POETRY”, och det är därifrån citatet ovan kommer.

Gubben hette Alfred Austin och var den som skulle ta’ upp Tennysons fallna mantel.

Poet Laureate 

Alfred Austin 

30 maj 1835 - 2 juni 1914

Den gode, den onde och den fule

 handlar det om i dag.

Hos Ugglan & boken hittar du länkar till dem som har läsförslag på detta tema.

 

”Evil under the Sun”, av Agatha Christie är den bok som först kommer för mig. Jag tror den heter ”Mord på ljusa dagen” på svenska. 

Du hittar den hos InternetArchive. 

Tyvärr har den lättnavigerade sidan med alla Dame Agathas titlar försvunnit, eftersom InternetArchive är inblandad i en rättslig tvist, om rätten att låna ut e-böcker. 

Men den finns där, om än i ett mer svårläst format — men inte så svårläst att den bör avhålla dig från att läsa den där.

”Om julen blir världen så god” ingår i Anna Wahlenbergs novellsamling ”Interiörer. Skisser”, och är en tidlös berättelse som är värd att begrunda.

Anna Wahlenbergs började sin författarbana med att skriva  om aktuella företeelser i samhället — ofta om kvinnans situation och ofrihet i relation till mannen, och hur kvinnors bristande utbildning gjorde dem beroende av en man. Men hon skrev så mycket mer, förutom några novellsamlingar skrev romaner, och kom att bli en framgångsrik dramatiker, översättare och barnboksförfattare.

Det är först nu på sistone som jag upptäckt att det var hon som skrev ”Anders nya mössa”, en av mina favoritsagor, som fanns i ”Min Skattkammare, del 2”.

Till min stora förvåning såg jag att det fanns fler böcker med ful i titeln, än jag kom ihåg. 

Jag började med att plocka fram ”The Adventures of an Ugly Girl”, för att friska upp minnet, men behövde bara läsa ett kapitel för att minnas att det är en rätt trälig askungesaga, med alldeles för många förvecklingar innan boken är slut. Då är Sigge Starks ”En ful flucka” att föredra’— den är åtminstone relativt kort.

Men jag gillade P. G. Wodehouses ”The Romance of an Ugly Policman”, som ingår i ”The Man with Two Left Feet, and Other Stories”. Som jag sagt tidigare, så uppskattar jag Wodehouses noveller, medan jag tycker att hans romaner, med sina lustigheter, ofta är sega.

Grattis Ralph!

 Jag tvingas oftare beklaga min okunnighet än känna tillfredställelse över min kunskap.

         R. W. Emerson

I dag är det 220 år sedan Ralph Emerson föddes.

En intressant person vars böcker och tankar fortfarande är värda att beaktas.

Du hittar många av hans böcker hos Gutenberg. 

En del av hans böcker är översatta till svenska — jag ser att adlibris har en del av dem, biblioteket borde kunna skaka fram några, även om de är förvisade till magasinen.

om amerikaner säger Emerson:

Vi öder bort oss med ombytlighet; ivern att inte missa något. Den amerikanska talangen förvandlas till löv, parasiter, klängväxter, mischmasch. Luften tung av vallmo, imecillitet, förskingring, tröghet.

Jag utvidgar anmärkningen till att gälla alla amerikanska begåvningar, till och med Webster — alla saknar nerv och sting. 

Vår dygd löper i en rännil; aldrig översvämning. Det vore skönt att få se invånarna i Boston och Massachusetts i rörelse som en våg av lite generositet; galna efter kunskap, efter musik, filantropi, umgänge, frihet, konst… Men, som doktorn sa när jag var pojke: ”Ni saknar tåga”. 

Lästrevlig

  Visst är det ett trevligt ord

Jag visste inte ens att det fanns förrän jag snubblade på det häromdagen.

Woman reading

Rik Wouters

To acquire the habit of reading is to construct for yourself a refuge from almost all the miseries of life. 

                  W. Somerset Maugham

LÄSTREVLIG. (†) trevlig att läsa. SD 1892, nr 352, s. 3. Läsvärda och äfven till stor del lästrefliga skildringar. SD(L) 1896, nr 169, s. 6. —

Ett ord som tyvärr kommit ur bruk — vilket inte hindrar att företeelsen lever kvar.

Exakt vad man lägger in i begreppet varierar säkert från lösare till läsare — för mig innebär det att inte bara boken ska vara trevlig, utan att även omgivningen.  

Så snart jag upptäckt ordet beslöt jag mig för att det var dags för en lästrevlig bok tillsammans med en kopp te, i ett skönt hörn på min kökstrapp.

Svårigheten var att välja den trevligaste läsningen av alla böcker jag vill läsa.

Eftersom jag ville ha en okomplicerad bok som skulle skänka mig en stunds verklighetsflykt — förströelselitteratur, trots att ordet har en negativ klang, så tog det en stund innan jag bestämde mig för ”The "Canary" Murder Case”, av Dine, S. S. Van, från 1930. 

Egentligen hette karln Willard Huntington Wright, och var konstkritiker med många strängar på sin lyra. 

Jag skrev om honom för en tid sedan, när jag läst hans första deckare ”The Benson Murder”.

Efter en tids sjukdom i mitten på 20-talet, när han fann konvalescensen långtråkig, skrev han sina första deckare med den snobbige amatördeckaren Philo Vance. En deckare som jag misstänker fick låna många drag och egenskaper från författaren — möjligtvis också från Lord Peter. Om det var medvetet har jag ingen aning om. Liksom Lord Peter talar han en tidstypisk överklassengelska, med inlånade utryck från såväl franska som latin. 

Men låt inte språket avskräcka dig, översättningsprogrammen ligger bara ett klick bort — själv använder jag ofta DeepL.

 https://www.deepl.com/sv/translator-mobile/

När det kommer till ovanliga engelska uttryck har jag stor glädje av Merriam-Webster, som inte bara talar om vad ordet betyder, utan också hur man använder det — och hur det uttalas.

Tre böcker

 Tre böcker 

av en författare är veckans uppgift. Hos ugglan & boken kan du hitta länka till bloggare som gjort sitt val, den här veckan.

When you are getting on in years it is nice to sit by the fire and drink a cup of tea and listen to the school bell sounding dinner, call-over, prep., and lights out. Chips always wound up the clock after that last bell; then he put the wire guard in front of the fire, turned out the gas, and carried a detective novel to bed. Rarely did he read more than a page of it before sleep came swiftly and peacefully, more like a mystic intensifying of perception than any changeful entrance into another world. For his days and nights were equally full of dreaming.

  ur ”Goodbye, Mr. Chips”

Valet föll till slut på James Hilton. 

Hans ”Goodbye, Mr. Chips”, är en av hans bäst ihågkomna böcker. 

Det är en charmig bok om Mr. Chipping, en mycket omtyckt lärare vid en engelsk (fiktiv) pojkskola.  

(Ja, jag vet, den har filmats).

En stillsam bok, där vi får följa hur Mr. Chips utvecklas under sina många år vid skolan. Han är en tämligen medioker lärare, med konservativa idéer — men med åren mjuknar han, och blir en omtänksam husfar, som engagerar sig i sina pojkars väl och ve.

Några år senare kom ”To Mr. Chips”, en samling med sju berättelser, där sju av Mr. Chips forna elever minns episoder från skoltiden.

Korta berättelser passar Hilton och personligen uppskattar jag hans noveller väl så bra som de längre romanerna.

Lång däremot, lite väl lång, är hans bok ”Terry”, vars huvudperson Terry är en ung biokemist som forskar — forskningen beskrivs lite vagt handla om läkemedel, men är så hemlig att Terry inte får tala om den.

Terry är ung, fattig, radikal och har inga vänner förrän han träffar James, som är bokens berättare.

En bok som satte igång många tankar och frågor.

Gullig skylt

  Häromdagen hade det kommit upp en skylt utanför ett hus som jag passerar dagligen på mina promenader.

Gullig — synd bara att den är så liten, räcker mig inte ens till knäna, och jag tvivlar på att det går att läsa vad som står på den, från en bil — om man överhuvudtaget lägger märke till den.

Maskrosen, den älskansvärda

 



Ofta, så här års, ta’r jag fram Ragnar Jändels bok ”Blommor”, om vilken han i förordet säger: ”den har inga litterära — naturligtvis ännu mindre fackmässiga — pretentioner”. 

Lite väl modest tycker jag nog, för här finns ett trevligt småprat om växter, hur de har använts och inspirerat till visor och dikter.

 

Maskrosen, som är ännu mer rustik och mycket torftigare, skall inte heller glömmas och utlämnas åt föraktet. En del av dess många arter hör till vår- och försommarfloran. Den är åtminstone uppskattad av barnen, som binder kedjor av de mjölksaftiga ihåliga stjälkarna, och har spelat en betydlig roll i ekonomi och medicin, även om den av odlaren föraktas som ett besvärligt ogräs. Smädad som ”svinblomster” och ”grisablomma” (i Skåne ) är den också botaniskt intressant i olika avseenden. Den användes redan i den grekiska forntiden som medel mot magsjukdomar. Den har använts som sallat och grönkål — ”rötterna kokte äro födande”, säger den förut nämnde 1700-talsbotanisten Hoffberg, vars ”Anvisning till växtrikets kännedom” hör till det roligaste den floristiskt intresserade kan läsa. — Från krisåren minns vi maskrosen som ett allmänt kaffesurrogat, men långt dessförinnan importerade vi den från Danmark under namnet Lövetand, utan att veta vad det var fråga om för slags växt. När saken blev uppenbar upphörde hastigt intresset för det nya ”kaffet”. I Tyskland, där maskrosen heter Kuhblume, har man ansett den vara ett bra kreatursfoder. Den har alltså, åtminstone förr, kunnat ställa anspråk på att betraktas som en mångsidig nyttoväxt. Men dessutom saknar den visst inte estetiskt värde. Man skall se den växa i massor på en solig morgonbacke — det kan bli en överraskande syn, det kan vara ett soligt barndomsminne, som kan följa en väl så länge som många mer raffinerade skönhetssyner. När björken, vårt vackraste träd — och är det inte det vackraste i världen? — står med tunna, lätta slöjor, när lönnen blommar och stigarna grönskar överallt, har vårt vinterland plötsligt — obegripligt och överraskande — blivit förvandlat till ett underbart skönhetsrike. Ändå vill oron och vemodet inte riktigt släppa sitt tag. Vi säger: nu är det vackrast. Det går så fort förbi! Vi ville hålla fast dessa dagar och nätter, låta dem vila i tidlöshet, hålla dem fria från främmande tankar, bekymmer och vardag. Sommarens fullhet ligger som en dröm gömd i denna vårlighet. Vi ville sluta oss kring denna dröm, som, åtminstone för många av oss, tyckes underbarare än dess fullkomning. Och som dagarna går, flyter våren omärkligt in i försommarens ljusa skönhet. Medan häggen blommar och fruktträden och hagtornsbuskarna bereder sig att slå ut.

Boken finns hos Litteraturbanken — men inte samma upplaga som jag har.

Sten-sax-påse

 Dagens tema är ”sten-sax-påse”, hos ugglan & boken hittar du länkar till bloggare som delta’ i tisdagstrion.

Kitsune-ken was a popular Japanese rock paper scissors variant. From left to right: The hunter (ryōshi), village head (shōya) and fox (kitsune).

Visst har jag lekt ”Sten-sax-påse” några gånger, då mest som tidsfördriv, ofta under korta väntetider. Men att det det är en asiatisk lek med anor från Mingdynastins tid (1368-1644), hade jag inte en aning om, inte heller att det anordnads världsmästerskap i leken — eller kallas det spel?

Eller att det är en lek som ibland nämns i böcker, till exempel i Ian Flemings ”You Only Live Twice”: 

”Last game! The two contestants looked at each other. Bond’s smile was bland, rather mocking. A glint of red shone in the depths of Tiger’s dark eyes. Bond saw it and said to himself, “I would be wise to lose. Or would I?” He won the game in two straight goes, blunting Tiger’s Scissors with his Stone, wrapping Tiger’s Stone with his Paper.”

Mina tre böcker har inte ett dugg med sagda spel göra — inte annat än att de är tre lättlästa böcker, som alla passar som tidsfördriv.

Det slumpade sig så att alla tre böckerna handlar om tre detektiver, i ett fall snarare en detektivbyrå.

Min första tanke, när jag såg vad veckans trio ska handla om, var att ”Agaton Sax klipper till”, är en självklar kandidat. Den första boken, av elva, om den extremt språkbegåvade Agaton från Byköping, som iklädd plommonstop och mustasch à la Hercule Poirot, löser alla brott som kommer i hans väg. 

Nils-Olof Franzén skrev böckerna mellan 1955 och 1978.

Nästa deckare är två, far och son Jennerton & Co., och så heter boken:”Jennerton & Co.”, en bok med tio noveller, som alla handlar om Gerald Jennerton och hans far. Titelnovellen heter ”Three Birds With One Stone”.

Om min aningen kluvna inställning till Oppenheim, har jag skrivit flera gånger tidigare.

Och slutligen min favorit deckare, Lord Peter. I ”A Treasury of Sayers Stories” hittar du 24 noveller av Dorothy Sayers, jag valde ”The Fantastic Horror of the Cat in the Bag”.

I bokens öppningsscen får vi veta att två motorcyklister kör fort, för fort, på en landsväg, och vi får veta vilka sorts motorcyklar det rör sig om. Jag vet inte mycket om motorcyklar, men litar till Dorothys sakkunskap, hon körde själv en, och hade de kunskaper som behövdes för att fixa haverier på öde vägar. Något hon nyttjade i sina böcker där det förekommer alla slag motorproblem.

Har du inte tillgång till en ”handfast” bok, så finns den hos FadedPage. 

A Treasury of Sayers Stories 

”The Old Man's Bag” låter ju som en perfekt bok för dagens trio — och det är den kanske fast jag inte har det rätta tålamodet för den här sortens böcker — men jag kan inte låta bli att avsluta med en bild från boken.