Sommarståt

syre´n subst. ~en ~er 

ORDLED: syr-en-en
• typ av buske med motsatta blad och välluktande blommor i täta, klaselika samlingar allmänt odlad i trädgårdar och parker: syrenberså; syrenbuske; syrenhäck; det doftade honung i junikvällen från torpets alla vita och lila ~er
BET.NYANS: vanl. med tonvikt på blommorna: syrendoft; syrenfärgad
HIST.: sedan 1693; av lat. syringa med samma bet., till syrinx 'rör; herdeflöjt'

 Säg mig den författare som aldrig nämnt syrener i sina böcker — nåja, det var väl en lätt överdrift, och jag kan rabbla upp en mängd författare som aldrig skriver om syrener — men många är de, som använder björkar, syrener och röda stugor för att framhålla det svenska. Förresten är det många icke-svenska författare som planterar syrener i sina böcker, men jag förbigår dem alla och koncentrerar mig på Daniel Fallström. Denne romantiske poet vars poesi är lika yvig som hans mustascher.
Jag har ägnat några dagar åt Daniel och hans dikning, och kan trots yvigheten och "glitter och kvitter" inte låta bli att tycka om honom — det är något avväpnande vänligt i hans vardagliga dikter. 

Fleurs de lilas. 

På mina hvita rullgardiner, 

som draget rör emellanåt, 

den heta junisolen skiner 

i all sin glans och sommarståt. 

Här inne är det svalt i rummet —

dit gatans buller dämpadt når — 

men flugans surr blir klart förnummet, 

när hon mot tak och väggar slår. 

Men ur min dröm hon ej mig väcker: 

en fluga ingen sommar gör, 

och jag kan drömma, vintern täcker 

med drifvor gatan nedanför.

Jag drömma kan, att stormen sopar 

med silfverkvast min trottoar, 

att ingen gök i skogen ropar 

och får af andra gökar svar. 

Jag glömmer sommaren, som smyger 

sin blomsterkrans kring flod och mark, 

och därför pennan rastlöst flyger 

i rytm hän öfver hvita ark. 

Men plötsligt på min dörr det ringer, 

och när jag ut att öppna går, 

och rigeln bort för fingret springer, 

den glömda i tamburen står. 

Fru Sommar själf! Ur mjuka händer 

ett fång jag af syréner tar, 

som stänkts af dagg på skärgårdsstränder 

och ha sin doft af morgon kvar.

Med hvit syrén har hatten smyckats, 

syréner i sitt skärp hon bär, 

och när hon ler åt, att hon lyckats, 

en hvit syrén mig syns hon är. 

Hvad tjänar då att längre dikta 

med bläckstreck på ett pappersark, 

när under blomster, hvilka svikta, 

står sommarn rosig, ljuf och stark? 

Nej, mot din barm, du länge svunna, 

mitt hufvud lägger jag till ro 

och ber, att himlen vill oss unna 

ett skogsomsusadt fågelbo!

Jag läser på nätet att dikten ska vara tonsatt, men hittar inga inspelningar av den. Den som vill ha syrenmusik, får läsa och lyssna på mitt gamla inlägg "The Lilac Tree", där melodin spelas på ett självspelande piano.

Mer syrencitat och prat finns i inläggen "Jubel och vemod" och "Från min hängmatta".