Framtidens skola

Den nuvarande skolans resultat — hvilka äro de? 

Utsliten hjärnkraft, svaga nerver, hämmad 
originalitet;slappadt initiativ, förslöad blick på 

de omgifvande verkligheterna; kväfd idealitet, 

under den feberaktiga ifvern att nå fram till 

en »tjänst», för hvilken skolgossarna räkna
 »turen» i statskalendern, och flickorna sin 

möjlighet att snarast få pension —: en hetsjakt 

under hvilken föräldrar som barn anse förlusten
af ett år som en stor olycka! När examen är färdig,
när en del år gått, då vaknar, i bästa fall, behofvet 

att på nästan hvar punkt göra om sina studier på 

ett lefvande sätt! För flertalet är resultatet nu att 

de ej ens med verklig behållning kunna läsa en 

tidning, och de, hvilka fullt förstå en bok på
det utländska språk — åt hvilket otaliga timmar 

offrats — äro sällsynta undantag, ifall ej 

hemmet understödt skolans språkundervisning. 

Oförmågan att själf iakttaga, utreda och genom
reflexioner sammanbinda företeelserna blir 

genom skolans preparationssystem — ytterligare
understödt af moderns läxförhör i hemmen — 

alltmer påfallande. Redan Axel Key har, från 

sin erfarenhet som lärare vid Karolinska 

institutet, framhållit huru lärjungarna redan
i skolan blifvit oförmögna att se, att tänka, 

att arbeta. Från ett ämbetsverk i Stockholm 

har jag nyligen hört alldeles samma iakttagelse
om de unga herrarnas redlöshet inför de 

praktiska uppgifter, där de skulle bruka sina 

i en »vacker examen» ådagalagda kunskaper.
Systemet tjänar således icke ens sitt eget

sekundära ändamål, medan det motverkar alla 
högre ändamål med en människas tillvaro.

Denna erfarenhet skall slutligen medföra dess 

undergång — om några hundra år? 

på det här fotot har visserligen någon 

skrivit "Clary Karlström" (J. O. Karlstöms

yngsta dotter), men vilken av flickorna

som är Clary, kan jag bara gissa.

Om några hundra år! Det låter som om vi har minst hundra år kvar innan vi får se Ellen Keys drömskola.

Det är lätt att småle åt Ellen Keys idealism, nu när vi vet hur det ser ut 114 år efter det att hon skrev "Barnens århundrade". Den politiker finns nog inte, som skulle komma på tanken att framför hennes tankar i skoldebatten. 

I dag när målet är att pumpa ut unga akademiker, så snabbt som möjligt på arbetsmarknaden, känns boken mer aktuell än någonsin. Läs den! Den finns på Projekt Runeberg, men är inte korrekturläst, så jag rekommenderar dig att låna den på biblioteket, om du inte råkar ha den i din egen bokhylla. Jag kan garantera att du kommer att bli allmänbildad på kuppen, för Ellen var en synnerligen beläst kvinna, och om du liksom jag känner dig tvungen att ideligen slå upp alla personer hon nämner, då har du hela hösten räddad.

I framtidens skola skall nutidens ängsliga 
oro »att bli något», vara alldeles försvunnen. 
Skolans stilla, stora stämning kommer 
att hos de unga grundlägga vissheten 
att det yppersta hos en människa icke är

verkningarna utan väsendet. Om det också är 
ett hårdtord detta, att gemeine Naturen zahlen 
mit dem was sie tan, edle mit dem was sie sind, 
så innebär det dock en djup sanning, hvilken i
 verksamhetens och kvinnans århundrade 
varit glömd, men som åter torde bli ihågkommen 
i konternplationens och barnets århundrade!

Då kommer man kanske äfven på det praktiska
arbetets område därhän att — medan maskiner 
och elektricitet förrätta de arbeten, i hvilka 
ingen skapandets glädje ingår — hantverket åter 
blir en del af människans lycka. Man skall 
då upplefva en andra renässans: förnyelsen 
af den personliga glädje, som äldre tiders 
människa erfor när det konstfulla beslaget, 
den färgrika väfven, det vackra snideriet utgick
ur hennes hand. Äfven i detta fall leder skolans
nuvarande system till dussinfabrikation af 
onödigheter,icke till en äkta kärlek för och 
insikt i något visst yrke, den kärlek och insikt 
ur hvilka, under konstens största tider, 
konstnärskapet organiskt framväxte.