tre icke svenska kvinnor

Elena Guros bok ”Barfota” är ett tunt litet häfte med prosadikter.

Hon var bara 35 år när hon dog, så det finns inte mycket, varken att läsa om, eller av henne. Jag kan tänka mig att det finns mer att läsa för dem som kan ryska.

Jag som inte ens gillar skärt, väljer Elsa Schiaparellis självbiografi ”Shocking Lifre”  — hon anses ju vara den som kom på att använda ”shocking pink”, förutom att hon var först med axelvaddar och djuptryck.

Nej, jag gillar långt ifrån allt hon gjort — men sydde en gång en klänning efter ett av hennes mönster, till ett bröllop.

Och hennes biografi är intressant, fast jag får erkänna att jag inte känner till ens hälften av alla kändisar hon talar om.

Laura Marholm Hansson som föddes i Riga hade en lettisk mor och dansk far. Hon kom att gifta sig med Ola Hansson.

I sin bok ”Six modern women Psychological sketches”, presenterar hon sex välkända kvinnor: Sonia Kovalevsky, George Everton, Eleonora Duse, Amelie Skram, Marie Bashkirtseff och  Anne Charlotte Leffler.

I Ebba Witt-Brattströms ”Dekadensens kön: Ola Hansson och Laura Marholm”, kan den intresserade läsa mer om Laura och Ola. 

hos Robert kan du läsa mer dagens tisdagstrio.

J

foton #37 från den gångna veckan

 

Någon allé är det inte — men grannen har fem lindar som markerar tomtgränsen mot den lilla vägen — och i synnerhet så här års kommer några rader ur ”Beatrice Aurore” ofta för mig, när jag går där:

”Vi gingo i en lindallé 

på våta gula blad”

Melodin, liksom alla minnen som hänger ihop med dikten stannar kvar hos mig.

Jag saknar verkligen inte inomhussysselsättningar — jag saknar bara lust att tackla dem.

Förmodligen är Baltsar bortom all räddning, ändå står jag länge och tittar på honom och funderar på om jag kan göra något för honom. Han har ju trots allt funnits med mig i större delen av mitt liv. Men de sista 25 åren i en källare har varit till men för hans hälsa — men inte för hans röst, jag fnissar varje gång jag vänder på honom, och han klagar högljutt.

Baltsar får vänta till en annan dag, liksom den förflugna tanken att jag borde röja bland böcker, pryttlar & papper, av alla de slag.

 

Nej, här ska inte städas, istället ägnar jag mig åt Ruth Milles diktsamling ”Dagarnas grå och blommornas blå”

En ironi

En stackars groda satt en mörk och dyvåt kväll 

och fröjdade sig högt åt irrljusblossen, 

som lyktgubbfolket spredo kring i mossen. 

I stämning var hon, nöjd, ja, nästan säll.

Hon tog ett skutt. Då plötsligt mitt på vägen

hon låg där platt; av liv fanns ej en gnista.

Och hennes bane voro tunga stegen 

av en galoschprydd dam, som snäll, 

gick att ett djurskyddsmöte sent bevista. 

 

       ur ” Dagarnas grå och drömmarnas blå”

          av Ruth Milles

Det är Åke som som sköter söndagsbloggandet, där alla som känner sig manade ska presentera sin gångna vecka med fem fotografier — eller färre.

lördagsmeningen

 

 Female figure into flowers 

 Odilon Redon

 

en kvinna, eller ett fruntimmer



Vilse bland orden — nu igen! 

Inte nog med att jag slarvat bort författaren till mitt citat — jag fastnar bland definitionerna av fruntimmer och kvinna.

”…. — men han var sig sjelf ovetande mera hyperidealist än hon, och han uttalade sin beundran så oskyldigt öppenhjertigt, det var icke möjligt att harmas på honom, som en gång sagt henne, att man lätt glömde, att hon var fruntimmer, men aldrig, att hon var qvinna.”

   av tillfälligt bortglömd författare

 Hos Robert kan du läsa om tanken bakom de meningsfulla lördagsmeningarna

av & om fäder

Man reading to Girl, 

Ruth Addinall



Min pappa
är en ganska
opraktisk pappa.
När det regnar
går han ut i sandaler,
när solen skiner
kan han ta sina stövlar.
När han kokar potatis
glömmer han att sätta på plattan
och när han kokar ägg
glömmer han äggen.
När han ska gå och handla
glömmer han pengarna
och när han går hem igen
och hämtar pengarna
glömmer han lappen
där det stod vad han skulle handla.
Min pappa
gör så gott han kan
och jag hjälper min pappa
så gott jag kan.
Opraktiska pappor
får väldigt
praktiska barn.

     Ingrid Sjöstrand

Med tanke på att vi alla har, eller har haft, en far — frånvarande eller närvarande — så behövs det ingen avancerad matematik för att inse att det finns, eller har funnits ett oräkneligt antal fäder. Och även om bara en bråkdel av dem blivit omskrivna, så är risken att fastna mellan ”Fadren”, ”Father Brown” och en mängd biografier om underbara eller djävulska fäder, så har jag gjort det enkelt för mig genom att begränsa mina val till böcker för unga läsare — och ändå blev det svårt att välja bort.

Maria Gripe har ett par böcker som passar in här, och jag väljer Pappa Pellerins dotter (som även gått som TV serie). Modernista har under de senaste tio åren åter gett ut många av Maria Gripes böcker. Annars kan ma ju leta efter hennes böcker  på bibliotek eller antikvariat.

”My Father’s Dragon”, av Ruth Stiles Gannett Kahn, är en annan läsvärd klassiker. 

Jag trodde att jag läst den på svenska för förskolebarn, för länge sedan — men jag hittar inget om en svensk översättning, så kanske var det en annan bok om en drake. 

Det finns ju några att välja på. 

Jean Websters ”Pappa Långben” (Daddy-Long-Legs) är ingen barnbok, men passar utmärkt för alla åldrar, inklusive vuxna. En rolig bok som jag inte skriver mer om här eftersom jag skrivit om Jean Webster flera gånger tidigare.

Det finns åtminstone två olika översättningar av den här boken — jag föredrar den av Helge Åkerhielm, liksom jag väljer boken med författarens illustrationer.

hos Robert kan du läsa mer om tisdagstrion, som i dag handlar om fäder

några av veckans fotografier #36

 

Reverie 

James Jacques Tissot



Ännu en vecka som inte lämnat något utrymme för egna tankar och aktiviteter.

Men i början av veckan lyckas jag klämma in en kort promenad, och upptäcker då att någon sprejat en grön pil på stenskravlet. Den pekar mot ett, i det närmaste, torrlagt dike. Resten av promenaden grunnar jag på vad den betyder.

Den påminner mig om vad vi kallade skattjakt i min barndom — ett par äldre kusiner höll oss småkusiner sysselsatta genom att gömma lappar med meddelanden om var nästa brev var gömt. Jag minns aldrig att det fanns någon skatt — det var ”vägen som var mödan värd”.

”For after all, the best thing one can do when it is raining is let it rain.” 

       Henry Wadsworth Longfellow

Men visst har jag noterat att det varit regnigt — i synnerhet då jag var tvungen att gå ut. Men inte ens regnet har rått på alla fröställningar.

”Akeleije watn är gott för hiertebäfwande och Förgifft.” läser jag i en text från 1642 — men hur jag ska gå till väga för att göra mitt aklejvatten, sägs inget.

Men på ett annat ställe läser jag: ”…i Sverige är endast arten akleja förekommande och under medeltiden använd som afrodisiakum. Innehållet blåsyra och är giftig.”

Det är kanske lika bra att jag inte vet hur man framställer aklejvatten!

Det är Åke som som sköter söndagsbloggandet, där alla som känner sig manade ska presentera sin gångna vecka med fem fotografier — eller färre.

Lördagsmeningen

Seamstress 

 Samuel Jessurun de Mesquita 

I böckernas värld beskrivs ofta hur tankfulla män sätter ihop sina händer framför sig — just nu kan jag för mitt liv inte minnas exakt hur det brukar beskrivas, men jag har inte stött på den här varianten tidigare:

Mr. Snow sat in his arm-chair, his elbows resting on either support, the thumb and every finger of each hand touching its twin at the point, and forming a kind of gateway in front of his heart, which seemed to shut out or let in conviction at his will. 

Josiah Gilbert Holland var en på sin tid mycket läst och uppskattad författare — det sägs att hans böcker sålde bättre än Mark Twains böcker. Jag har nyligen upptäckt honom, vilket jag är glad för. I boken ”Sevenoaks: A Story of Today” som jag läser just nu, låter han en medelålders sömmerska sätta sig upp mot den rike Mr. Belcher. En man som blivit rik på andras bekostnad och som håller hela sin by i ett järngrepp.

Hos Robert kan du läsa om tanken bakom de meningsfulla lördagsmeningarna

en norsk trio

   

Nu när jag börjar leta i minnet efter norska läsupplevelser inser jag att jag läste många norska barn- och ungdomsböcker under min uppväxt — de flesta sorgligt bortglömda i dag — men hur mycket jag än tyckte om böckerna om Flette-Mette och Inger Johanne, så lämnar jag dem därhän i dag, och börjar med en superkändis, Henrik Ibsen.

Jag skulle tro att de flesta av oss tänker på honom som dramatiker — och glömmer bort att han också var lyriker.

På titelbladet till den lilla boken, som bara heter ”Digte” ser jag att min morfarsmor fick boken på julaftonen 1879. 

Här tänker jag nu i första hand på hans mest kända dikt ”Terje Vigen”.

Min nästa bok har även den tillhört min morfars mor. Det roar mig att veta för bokens författare Camilla Collett var en kvinnosakskvinna, vilket jag knappast tror 

                  

morfarsmor Ellen var — men vad vet jag, förmodligen hade den tidens kvinnor tankar och sympatier som man noga aktade sig för att uttrycka.

Mitt exemplar av ”Amtmannens Døttre” är slitet, och texten är satt i fraktur, vilket tar en liten stund att vänja sig vid.

Amtmannens döttrar skrevs för 170 år sedan — men den mänskliga naturen har inte förändrats på de åren. Att behöva vänta var lika förhatligt då som nu — och bokens resande hade inte ens en mobil att pilla med:

”Skjutsen hade redan låtit vänta på sig halfannan timma, emedan den skulle hämtas på en half mils afstånd i det dåliga väglaget. Den resande hade emedlertid tagit sin tillflykt till allt det man vid dylika tillfällen brukar försöka för att bekämpa sin otålighet och få minuterna att gå; han hade tagit fram den sista qvarlefvan af sin matsäck, utan att kunna smaka en bit; bläddrat i en intressant bok, utan att kunna samla sina tankar tillräckligt för att läsa en enda sida; han hade visst för sjunde gången besett taflorna på väggarna — från de fyra årstiderna i strålande regnbågsfärger, till de två kopparsticken på båda sidorna om spegeln, hvilka båda i samma format framställde Christianus VII Rex — protesterande, såsom det tycktes, emot den gamla satsen, att af det goda också kan blifva för mycket. Slutligen sträckte han ut sig så lång han var på det hårda stycke möbel, hvilket, under namn af soffa, såsom en ganska utomordentlig beqvämlighet stundom finnes vid de norska skjutshållen, och låtsade der låtsade der sofva.”

Som sista bok tänkte jag välja en en bok som är de förras ytterlighet, Mykles då skandalomsusade bok från 1956, men jag vet att jag skrivit om den tidigare, så jag bytte spår, och beslöt mig för att ge Sigrid Undset ännu en chans.

Jag delar inte Klimakteriehäxans förtjusning över ”Kristin Lavransdotter”, och var inte var jag tagen av ”Jenny”, så nu när jag förkastade Mykle letade jag upp ”Den lyckliga åldern” hos litteraturbanken.

Jag har alltså inte hunnit särskilt långt i den ännu, och kan bara konstatera att jag uppskattar språket och framställningen, även om jag inte kan uttala mig om handlingen.

Som bonus pekar jag gärna på Tordis Ørjasæters biografi ”Sigrid Undset — ett liv. Väl värd att läsa även om du inte är överförtjust i Sigrids böcker.

hos Robert kan du läsa mer dagens tisdagstrio.