min lördagsmening

 

The Wedding 

Leonid Ivanovich Solomatkin

De korta klippen från gamla dagstidningar passar mig utmärkt under på regniga höstdagar. 

Det finns sex samlingar med olika temata och presenteras så här:

”The following humorous lines well describe the difficulty that editors find in pleasing the public. They are expected to know everything, and to be able to satisfy all tastes and capacities. No imperfections can be excused in conductors of newspapers; they are not even allowed to be unfortunate.”

Jag stannar upp inför några rader som om ett giftemål, och kan naturligtvis inte låta bli att undra hur äktenskapet artade sig:

—At Plainfield, Mr. Hezekiah Spalding, a batchelor of large fortune, aged 68, to the amiable Miſs Mary Williams, aged 22!

                        1790

ur ”The Olden Time Series, Vol. 6: Literary Curiosities” av Henry M. Brooks

Hos Robert kan du läsa om tanken bakom de meningsfulla lördagsmeningarna

 

Blå tisdagstrio

 

Soluppgång över taken. 

Eugène Jansson, som ofta kallades

Blåmålaren

Det blå är utan stolthet, utan prunk och ståt, utan lidelse och häftighet, det tränger sig icke på; det är i psykiskt afseende en motsats till det gula; men det är fridfullt ljuft, vederkvickande friskt. Ett bad i den blå etern, en dryck ur dess för känslan oändliga klara och rena djup är något, som föresväfvat

skaldefantasien såsom en onämnelig njutning, värdig änglarne. Det blå är som det buddhistiska nirvana, något immateriellt, hvari själen, utan att gå förlorad, ville försjunka, för att varda till ett med världsanden. Det är, såsom någon har sagt, ett ljufligt »intet», ett poesifullt vacuum.

 ur ”Det sköna och dess lagar”. Fjorton föreläsningar hållna vårterminen 1889 af Viktor Rydberg

Ivan Lönnberg

Självporträtt

Ivan Lönnbergs liv blev kort, han var bara 27 år när han 1918 dog av en tysk kula, bara ett halvår innan kriget tog slut.

I ”Ivan Lönnberg. Konstnären som stupade i första världskriget”, av Sören Björklund får vi veta mycket om Ivans liv, men inte fullt så mycket om hans konst.

Här sitter jag nu och grunnar på om denna turkosa bok kan räknas som blå — den får mig att minnas en bil (Nash) familjen hade när jag var barn. Vi hade livliga diskussioner i familjen om huruvida bilen var blå eller grön.

Om krigstider, men nu andra världskriget, handlar också ”Henrietta’s War”, en roman av Joyce Dennys. Hon var en illustratör och skämttecknare, som skrev en handfull böcker. Böckerna om Henrietta är lättsam läsning om livet på hemmafronten i Devonshire — med en mycket brittisk humor.

Det råder inget tvivel om att min sista bok är blå.

Will Fergusons bok ”Lycka™” är en satir som handlar om vad som skulle hända om en självhjälps bok visade sig fungera.

hos Robert kan du läsa mer dagens tisdagstrio.

 

fotograferad vecka #34

En bra dag att återställa ordningen i bokhyllorna, tänker jag en dag när vinden viner i knutarna. Efter den stora vattenläckan, då jag blev tvungen att evakuera några tusen böcker, har jag ännu inte fått alla böcker på plats.

Just som jag fått tillbaka en del, på översta hyllan, inser jag att jag måste flytta på de tyskspråkiga böckerna för att få dit alla böckerna jag tänkt förvisa högst upp. Det blir ett evigt klängande, och inte underlättas det av att böckerna är så tunga att jag knappt förmår att få dem på plats.

En kort promenad får jag till, och blir som vanligt full i skratt när jag ser grannens soptunnor stå utställda vid vägkanten — varje tidsdag förväntar jag mig att tunnorna ska börja dansa jenka, som förr stavades jänka. 

NE beskriver dansen som:

” sällskapsdans, vanlig i Norden sedan 1950-talet. Dansarna står i en rad med händerna på varandras axlar och tar sig vis ”sidosparkar” fram genom att göra fler hopp framåt och bakåt. På finska kallas dansen letkajenkka (”köschottis”) Jenka är det vanliga ordet för schottis.”

En beskrivning som sammanfaller med min uppfattning, men äldre källor beskriver det på andra sätt, och talar då om att det varit vanligt på sina håll i Sverige.

”Jänken, ännu för få år sedan ihågkommen i Östbo. Dansades af två personer, hvilka hoppade emot hvarandra, men blott på en fot i sender. ”

Hoppas den vackra lilla huggormen hann hem innan frosten slog till.

Aningen kyligt så jag beslutar mig för att ta mig hem till kökstjänstgöringen.

Det är Åke som som sköter söndagsbloggandet, där alla som känner sig manade ska presentera sin gångna vecka med fem fotografier.

min lördagsmening

 

 A Little Family History

George Goodwin Kilburne

Dagens mening hittar jag i Klara Johansons

”Skenbart förspillda dagar”.

Minnen firar man ideligen, tusenårsrike, hundraårs och femtiårs: men minnas behöver man inte för det, ty pressen meddelar var gång ur uppslagsböcker vad en bildad allmänhet bör låtsas komma ihåg.

     Klara Johanson

     ur ”Skenbart förspillda dagar”

Det är Robert som uppmanar oss att berätta vilken mening som fått oss att tänka till på sistone.

Frågor & svar om läsvanor

Lesende in rotem Kleid 

Herbert Muckenschnabl

1. Vilken är den senaste bok du läst ut?

”Ivan Aguéli” av Torbjörn Säve

2. Vilken bok var den allra första du läste?

Ja säg det — det undrar jag också. Men jag minns att jag fick ”Ulla två trappor upp” av Bodil Farup, i julklapp när jag var sex år. Eftersom jag var den enda av kamraterna som kunde läsa, läst jag den högt för dem.

3. Har du en favoritbok som av någon anledning har betytt extra mycket för dig?

 En av poet jag ofta återvänder till är Christina Rossetti.

4. Vilken genre undviker du?

Sci-fi, autofiktion, hårdkokta deckare &  romääns  

5. Vilken genre läser du helst?

Biografier, memoarer, reseskildringar, lyrik

Barn & ungdomsböcker

6. När är din favoritlästid?  

It’s always time for a little something (= tea & books).

7. Har du någon favoritförfattare?

Egentligen inte — gillar för många — men högt upp på listan finns Chaim Potok, Dorothy L. Sayers och Ogden Nash.

8. Vad läser du just nu? 

Conny Svenssons ”Åttitalet och konstnärsromanen”.

9. Har du någon bok du längtar efter att läsa?

Massor.

10. Varför läser du böcker?

Finns det något skäl för att inte läsa‽

Bröder

  är temat i dagens tisdagstrio — 

hos Robert kan du läsa mer om det.

 Min stora brorsa har moped

och egen bandspelare

dom sakerna håller han på med

med en belåten min

Han har oljiga jeans

och är alltid svart om naglarna

Han solar sej under en filt

och går i långbyxor hela sommarn

Han kan vända ett mariekex

helt i munnen

Han spelar schack med mej

En gång vann jag

för att han klantade sej

sa han

men någon myggskalle är jag ändå inte

sa han

när jag vann över honom

Han släpar mej nerför källartrappan

och bakbinder mej vid ett rör

— om jag sliter mej blir det översvämning

säjer han

Han går på bibblan åt mej

när jag är förkyld

han kastar in böckerna på täcket

— Varsågod äckliga snorunge!

säjer han

Min brorsa är mysig

      ur ”Angår det dej kanske”

      av Ingrid Sjöstrand

 Att det finns gott om bröder är föga förvånande, kanske hade jag inte förväntat mig fullt så många litterära bröder — roligt om än tidskrävande eftersom jag hittade så många som jag vill titta närmare på.

Rensar bort det mest självklara titlarna, men står ändå inför svåra val.

Jag kommer att tänka på broder Cadfeal, en benediktinermunk, med för en munk rätt ovanlig bakgrund. Innan han på 1100-talet gick i kloster, hade han hunnit leva ett världsligt liv. 

Under pseudonymen Ellis Peters skrev Edith Pargeter 20 böcker om denne populäre munk, böcker som kom ut mellan 1977 och 1994, som utan att stöta sig alltför mycket med sina medmänniskor, löste knepiga mordfall.

 

Visste du att Raggedy Ann hade en bror? Om inte får du lära känna honom här — i en bok som jag väljer mest för illustrationernas skull. 

Raggedy Andy Stories

Introducing the Little Rag

Brother of Raggedy Ann

Johnny Gruelle var en illustratör som förutom att han skrev barnböcker var en serietecknare, representerad i många tidningar.

Jag slutar med novellen ”Bröderna” av Selma Lagerlöf, den ingår i novellsamlingen ”Osynliga länkar”. Här får vi veta hur det går till vid begravningar i Svartsjö socken i Värmland.

 

veckans foton #33

Lost

Frederick McCubbin

Det är svårt att förstå att jag, med bara sju dagar i veckan, så ofta, lyckas blanda bort dagarna. När söndagen plötsligen står utanför dörren, kommer det som en överraskning. Men jag tröstar mig med att jag inte är ensam om det — jag läser gamla brev och dagböcker (Axel von Fersens & Georg Gripenberg, just nu), och det är trösterikt att se att även de lyckas villa bort sig bland datum och veckodagar.

Att veta vad jag gjort när, är därför inte helt enkelt — i synnerhet när livet lunkar på utan att göra så mycket väsen av sig. Och tack och lov för det.

Temperaturen ligger farligt nära nollpunkten, men håller sig fortfarande på rätt sida om den.

Luftfuktigheten är hög och svamparna frodas. Om svampar har jag skrivit tidigare, så nu nöjer jag mig med att konstatera att jag gillar svamp — att titta på dem — men att låta mig bjuda på svampstuvning är livsfarligt.  

Så här passar det gamla uttrycket ”svampen på” (Schwamm drüber)  — eftersom mina svampkunskaper är i det närmaste obefintliga. 

Kanske är det här en fnöskticka — men det kan lika gärna vara något annat, och vad spelar namnet för roll? Randningen är vacker, och skulle kunna används i många tekniker.

Och skulle det nu råka vara en fnöskticka så är den användbar. För så här läser jag på nätet:

”Du kan hålla myggen borta med hjälp av fnöskticka! Lägg tickan i elden, tills den börjar glöda. Tag sedan bort den ur elden och sätt den på en pinne — röken kommer då hålla myggen borta i flera timmar.”

Somliga svampar tycks ha tröttnat på livet, lägger sig ned och vänder ut och in på sig — inte utan att även jag känner för att göra så ibland.

I litteraturen förekommer det en del svampar, som i Dorothy Sayers ”The Documents in the Case”. Den enda av Dorothy Sayers kriminalromaner (så tror jag den kallas på engelska), men där Lord Peter inte är med.

Men vill du inte ta dig tid att läsa en normallång roman — så kan jag rekommendera en stunds nöjsam läsning med Gustaf Frödings korta novell ”Svampinjoner”.

Nu när jag inte längre sitter ute på kvällarna ser jag sällan räven, men han kommer fortfarande ofta på besök, och lämnar en hälsning. För 

har jag glömt att plocka in allt löst från trappen, flyttar han ned det, och lämnar det ett par meter från trappen.

Det är Åke som som sköter söndagsbloggandet, där alla som känner sig manade ska presentera sin gångna vecka med fem fotografier.