Genom ond diæt aff frås och dryck, råkar man offta Läkiaren i händer.
gammalt ordspråk
Om Pehr Gustaf Broman hittar jag inte många uppgifter. Han levde mellan 1811 och 1867, och tycks vara mest känd för att ha skrivit om jakt.
Nimrod var en biblisk karlakarl, barnbarnsbarn till Noha, (gubben med arken) och beskrivs som en "mäktig krigare" och en "mäktig jägare" vilket, förmodar jag, var anledningen till att Pehr skrev Nimrod-harpan — en milslång dikt som handlar om jakt och mat.
Eftersom jakt inte intresserar mig — i synnerhet inte när den omtalas som vacker och skön, så skippar jag alla försköningar av jakten och intresserar mig för maten, ändå blir det alldeles för mycket mat kvar för att presenteras i ett inlägg.
Vad som först fångade mitt intresse i denna skådedikt var strofen:
Gömd bland skålar och fat en stor filbunke på bordet,
Silad upp i snyggaste kärl, väl skuradt med tätgräs,
Gaf en kylande angenäm smak, och läskade gommen,
Bättre än konstgjordt slisk af blancmangéer och glacer.
Sjelf i högbänk vid bordet ock satt den språksamma värden,
Talande om sitt lyckliga lif och Tomtebo lycka;
Likväl glömde han ej den brukliga halfvan på fisken;
Glömde ej heller bort förtälja legenden om ålen,
Passande nu; anledning den gaf till skratt och till löje.
Det är en sanslös mängd mat och dryck, som intages under diktens gång.
En del skyttar stoltade och med virkade taskor,
På hvars lock broderadt, man såg, af älskande handen,
Skiftande grönt och grått, förträfflige jägarestycken.
Kistor, fylda med mat, och smorda läderkantiner,
Proppade väl med jägarekost och eldiga drycker.
Brödet godt — en blandning det var af råg och af kornmjöl,
Knådadt samman af husmodrens hand, väl nackadt och gräddadt;
Dertill askar med tjärnfärskt smör, båd’ sockradt och saltadt,
Trängdes samman med lådor af bleck med läckra sardeller, Och med ostron deri, hermetiskt slutna för luften.
Rökt och spicket ymnigt der fanns af skinkor och medwurst,
Allt från Lübeck förstås, och feta gåsbröst från Skåne;
Laxen, oljig och fet, en skatt från Elfkarleby elfven,
Låg med ålen från Hjelmare sjö inlindad i papper.
Färsk caviar från ryssarnes land; rökt renkött från Lappland.
Stekar af höns och kalkon, af orre, hjerpe och hare,
Saknades ej, och bihang dertill en flaska med pickles,
Inlagd kommen från britternas land, det rika och sköna.
Sist i flätad korg, man såg rödglödande hummern,
Fångad ur Nordsjöns djup, ett fynd från göthiska skären;
Och derunder ett större förråd af romfulla kräftor,
Lagda på kronor af dill och tagna på närmare kuster.
Det är långt ifrån allt som Pehr och hans polare sätter i sig. Ett frosseri som gott och väl kan räknas in bland de sju dödssynderna, för Pehr låter bordet svikta av allt de medfört.
Här det bullades upp, ur kistor, kantiner och korgar
På ett bord, nyskuradt och hvitt, de kostbara gåfvor,
Dem man medfört till kost för glada jägarefesten.
Bordet svigtade nu af valda delicatesser: Högar med bröd och ost af parmesan- och edamer, Kummin- och sweitzer från Alpernes land, som reta aptiten,
Staplades upp bland skinkor och lax, pastejer och vofflor,
Med all läcker kost af öfriga stora förrådet. Slutlig värdinnan i huset steg in, med fryntliga minen,
Och på stora fatet af tenn, väl blankt och poleradt,
Inbar varma stekar af vildt, af änder och hare,
Samma, som fallit för jägarens hand, visst voro de färska!
Helt visst smakade ock deserten riktigt förträffligt;
Åndock gumman ej lärt af Warg, Nyländer och Björklund,
Knappast »lilla Köksan» hon läst, dock kunde hon laga
Såsen väl; och till skam för mången jungfru som legat
Under kocken i trettio år; hon sparde ej smöret,
Nyss ur tjärnan det kom, det märktes på lukten af steken.
Hvilans timme nu kom, man lemnade hornet och glasen
Och på bäddar af nytröskad halm, kring väggen och spiseln
Hvilade ut, och somnade godt i rökiga stugan.
Morgonen kom, och solen rann upp från randen i, östan
Med sin strålande glans, som purprade glaset på rutan,
Den man öppnade nu, och njöt af herrliga luften,
Svalkande skönt, samt lockade upp de sömniga hjeltar,
Som, med styfnade leder, till slut dock lemnade bädden.
En del smuttade kaffe ur kopp, en annan ur skålar,
Drack en «glöggus» så varm, nyss brinnande slogs den ur pannan;
Någon, plågad af ref, och pröfvade gröna Absinthen.
Tilläggas bör, att Pehr var läkare och borde ha vetat bättre än att hänge sig åt fråsseri och dryckenskap — fast bättre vetande brukar sällan leda till förändrat beteende.