om att idka föreningsliv

 

Och vad innefattas i begreppet förening undrar jag som växt upp med föreningsliv — för jag inser ju att mina erfarenheter av  folkrörelsen med sitt folkbildningsideal och internationella sidospår, bara utgör en bråkdel av allt föreningsliv.  

Wikipedias definition bekräftar att det finns det många sorts sammanslutningar att välja på:

”En förening är en sammanslutning av personer eller andra typer av intressenter, det vill säga en organiserad grupp medlemmar som ägnar sig åt en avgränsad verksamhet.”

I min värld utgör studiecirkeln en väsentlig del av föreningslivet.

 The Reading 

Theo van Rysselberghe



Studiecirkeln

Det var blott några stycken, ett dussin knappt.

Det var långt mellan byarnas tjäll — 

men på halkiga vägar de kommo ändå 

till ett möte var torsdagskväll.

Det var muntra ord och betänksamma ord 

på bygdens sävliga mål 

kring ett bord, där aprildagens blåsippskörd 

stod och glimmade blygt i sin skål.

Det var ovana grepp kring penna och bok — 

det var blickar med längtan och dröm, 

som förstummats och stängts vid dagens tramp 

vid spis, vid spade och töm.

Det var riksdagsmannens pojkar och statarns Karl, 

det var Sörgårds och så några fler. 

Den som ingenting visste, fick stöd och hjälp 

av den, som fått lära sig mer.

Det var kanske ej kunskap av stora mått, 

men den lyfte dock tanken på färd 

och skänkte en glimt av vår tid och dess liv, 

av vår stora, härliga värld.

Det var ingenting som gav ära och guld — 

men de unga, de sågo ändå, 

hur rymden vidgades, mer och mer, 

över vägen, de hade att gå.

Och det var, som om hela rummet blev fyllt 

av en hög, förunderlig makt — 

det var ungdomens heliga allvar, som än 

ej bränts till cynism och förakt.

Det var som en kväll, när dimman är tät 

kring ensliga planer och hus, 

och man tänder en lampa — så stod det kring dem 

som en brinnande cirkel av ljus!

Med dagens mått, omodern diktning, och förmodligen en av anledningarna till att Hilda Olsson i dag är tämligen bortglömd. Än sjungs väl Spel-Olles gånglåt — men hur många vet att det är en dikt av Hilda Olsson?

Ändå gav hon ut 17 diktsamlingar och två prosa-böcker, mottog Illis Quorum 1955 och föreläste en hel del under sitt liv. Min far hörde henne på Wendelsbergs folkhögskola på 40-talet och var mycket imponerad av henne.

Även jag är imponerad av denna kvinna som skötte alla sysslor som hörde till på en bondgård under förra seklets första hälft, och skrev sina dikter, på kvällarna, efter avslutat arbete.

Hon tillhörde vad som kallades Hedemorapar-nassen, som bestod av Martin Koch, Kerstin Hed, Nils Bolander och Paul Lundh, och ofta besöktes av andra författare och konstnärer.

Inte minns jag så värst mycket av handlingen i ”De rödhårigas förening”, annat än att jag gillade den.  Men det är ju några år sedan, för jag hade nog betat av alla Doyles böcker om Sherlock Holmes, i tonåren. Nu när jag läser om en del av berättelserna roas jag — men jag skulle inte orka mer än en eller två berättelser åt gången.

Vill du hellre läsa originalet finns den här.

 

En bok vars titel inte avslöjar att det rör sig om en förening är ”The Posthumous Papers of the Pickwick Club” 

(Pickwickklubbens efterlämnade papper). Men faktum är att idén till den här burleska skrönan  är inte Dickens egen — han fick i uppdrag av sitt förlag att skriva om fyra män, som mitt i livet bildar en förening för att utöva sport, och göra utflykter — och dokumentera allt de gjorde.

Boken finns att läsa på nätet, både på svenska och engelska.

tågtankar

Lady in Train 

okänd tysk konstnär  

Det händer mig flera gånger varje dag, att något jag läser väcker gamla minnen till liv. I dag ur en novell av Farnol:

 ”but he saw a small hand, in its worn glove, reach forth a little diffidently and essay quite vainly to pull up and close the heavy window; therefore, after a momentary hesitation, John touched the brim of his second-best (or business) hat and, seizing the strap, jerked up the window.”

Minns ni tågfönstren med en läderem som man skulle dra i, och dra hårt, för att öppna och stänga fönstret? 

Det är flera evigheter sedan jag åkte tåg, men redan då hade tågfönstren med läderremmar försvunnit.

Därifrån vandrar tankarna vidare till Frances Darwin Cornfords dikt 

”To a Lady Seen From the Train”.

O why do you walk through the fields in gloves,

    Missing so much and so much?

O fat white woman whom nobody loves,

Why do you walk through the fields in gloves,

When the grass is soft as the breast of doves

    And shivering sweet to the touch?

O why do you walk through the fields in gloves,

    Missing so much and so much?

Litterära tåg vimlar de av, men inte alla lägger tyngdpunkten just vid fönstret och vad man ser från tåget, som i Agatha Christies ”The 4.50 From Paddington”.

två meningar i dag

 



The Letter 

Janez Šubic

Mina lördagsmeningar — ja, de är två meningar i dag — bekräftar den gamla sanningen att ”inget är nytt under solen”.*

”Söndag-aftonen d. 14 Nov, 1841” diskuterar Atterbom, i ett brev, till Bernhard von Beskow, skrifter och föreläsningar av kollegor, och skriver:

”Det är numera endast charlatanism och sqvadroneri, som samlar åhörare. På någonting genomtänkt och sammanhängande orka ej många höra.”

Uppenbarligen hade många redan för 184 år sedan svårt att stilla sig tillräckligt för att läsa eller lyssna till kloka ord. (Jag förutsätter att det här avses kloka ord).

* Jag läser att uttrycket ”intet nytt under solen” kommer från Predikaren 1:9, i 1917 års översättning (som jag föredrar) står:

Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.

Men läs gärna hela kapitlet, där sägs många kloka saker.

Skriv-Robert uppmanar oss att dela med oss av en mening, som drabbat oss under veckan.

om städning och matlagning

 

Risken med att försöka decimera innehållet i högar med intressanta artiklar och ”att-läsa-sen-papper”, är att det mesta är intressant — och ofta oslängbart. Ibland uppstår glada återupptäckter, som när jag hittade ett tunt litet recepthäfte, ett häfte jag fick för oändligt länge sedan. Jag har läst det, men inte provat något av recepten eftersom de inte sammanfaller med min smak och diet.

När jag läst den inledande meningen för ”Boiled partridge” ”Gut bird and remove crew immediately after killing”, inser jag att det inte är något för mig.

Inte heller ”Roasted rabbit with bacon”, ”Baked skunk”, ”Mallard Duck soup”, eller ”Bear fat pastry” får det att vattnas i munnen, och jag letar aktivt efter något som ska passa mig bättre.

”Moss berry relish” kanske är något för mig. Visserligen får jag ett antal olika förslag på vad det egentligen är för slags bär: ”european cranberry” säger Merriam-Webster, ” the small cranberry (Vaccinium oxycoccus) säger The Free Dictionary” medan ai försöker slå i mig att det är hjortron. Det finns många fler förslag på nätet men jag nöjer mig med att jag förmodligen kan använda lingon här på mina breddgrader. 

Läser vidare och fundera på om ”Acorn soup” skulle kunna vara något för mig. 

Jag gick genast ut till min ek för att förhandla om en skörd — det visar sig att i eken, som brukar vara översållad med ollon, hittade jag bara fyra ollon. Dessutom verkar metoden att framställa denna soppa, vara arbetsam:

”Make in the Fall when acorns are ripe. Grind the acorns between rocks. Fan the acorns with a fanning basket. The fine parts will stick to the basket. Put the fine meal in a wooden bin. Pour warm water over ut three or four times to take out the bitter taste. Put acorn meal and water in a cooking basket (made with roots). Drop in a very hot rock. Keep turning the rock with a wooden spoon. Sometimes inte rock will cook the soup.”

Den sortens mathållning kräver en framförhållning som jag inte tror mig om att besitta.

Det sägs att det ska ha varit gott om blåbär i år, inget jag märkt, och det är lika illa med lingon, äpplen och päron — och nu talar jag om mitt omedelbara närområde. Jag har fått äpplen av en granne, så jag vet att det finns träd som bär rikligt.

Rikligt förekommande är däremot ekollonet i litterära texter av varjehanda slag.

Frans G. Bengtsson har i sin essäsamling ”För nöjes skull” en essä som kort och gott heter ”En gammal ek”.

   

Jag ser rött

 Det är, som alltid, Robert som gett oss dagen tema: ”Rött omslag”

Upptäcker snart att röda bokryggar inte alltid betyder att bokens framsida är röd.

Men helröda böckerna räcker ändå, tack och lov, och blir över, till några trior — här blev jag tvungen att kolla vad trio heter pluralis.

Hugo Montgomery Cederhjelm tunna bok ”Dikter”, (hans enda bok) har funnits med i hela mitt liv, fast det var nog först i de sena tonåren jag upptäckte den. Då, när bara de vanliga uppslagsverken fanns att tillgå, hittade jag inga uppgifter om honom, bara några rader om ätten Montgomery-Cederhjelm, men dikterna fascinerande mig. Bortsett från gammalstavningen, kändes de enkla och lättbegripliga. Som den 10 verser långa dikten ”Om hundra år”, där han prickat in en hel del som stämmer, en del stämmer nästan, och annat inte alls:

”Om hundra år har man varmt och godt,

 Med solglas eldar man gratis;”

”Då bråkar ingen med poesi,

Maskiner rim producera. ”

”Om hundra år ser man ingen rack , 

Ej åkarkampar i rader;”

(visst slags vanl. tämligen stor (ofta fyrsitsig) släde (med kuskbock); särsk. om sådan släde bestående av en slädkorg l. skrinda vilande på två efter varandra placerade kälkar.)

Du kan läsa hela dikten hos Litteraturbanken, så får du veta vad han trodde om krig och kungafamiljen, bland mycket annat. Men här en av verserna där förutsägelserna slagit in:

Om hundra år är det frun, som stör 

Det lugna ståndet, det äkta. 

Hon tär sin toddy och sin likör 

Och röker mörk Predilecta. 

Kastruller mannen ser om och fat, 

Får vagga barnen och laga mat 

Och undergifvet sig finna i 

Att fruns affärer klarera.

Nu med hela nätet i knäet: finns det mer att läsa om Hugos korta liv.

Ett liv som fascinerat mig — vad hade blivit av Hugo, om han inte råkar trilla utför ett stup blott 25 år gammal. Och hur väl kände han egentligen min morfarsfar, som han låg samtidigt med, i Uppsala, att boken har en dedikation från författaren betyder ju inte att de kände varandra väl.

rödare bok än mitt vällästa exemplar av”Berömda och glömda stockholmskvinnor”, av Lisbet Scheutz, går inte att skaka fram. (att det är Paulin Brunius som anas bakom texten, är svårt att se, det fick jag läsa mig till). 

Här kan jag få reda på mer om en del kvinnor jag inte känner till så mycket om, som ”Vackra dalkullan” som finns på Erik Wahlbergsons målning 

”Vackra Dalkullan (Daniel Ols Carin Ersdotter) säljer mjölk på Stortorget”, men också om Selma Lagerlöf och Ellen Key. 155 kvinnor finns med, så här finns naturligtvis en mängd kvinnor jag aldrig tidigare hört talas om. En bok som får mig att glömma tid och rum.

Sist en av Knut Warmlands många böcker om Gustaf Fröding.

”Gustaf Fröding — Mannen från månen”, en bok som ger en utmärkt och överskådlig bild av Gustaf.

Knut Wermland var en mångkunnig man som har skrivit både om Gustaf, andra värmländska författare och inte minst om devärmländska dialekterna. Föreningen Värmlandslitteratur har en utmärkt artikel om honom.