Sommarkontor

med fnurra på trå'n

Jag är hemma! Har du försökt att ringa eller mejla till mig de senaste veckorna, men inte fått svar, så försök igen! Jag har ingen aning om varför det strular — kanske ska jag försöka slå en pålstek på telefonsladden istället för den befintliga råbandsknopen.

Varför i all världen övergav vi röksignaler och fjäderpennor?

Både kontor och byrå betyder ursprungligen räkne- eller växelbord. Kontor går tillbaka till latinets computator, av computare (beräkna), varav italienskans contore (räknebord) och franska comptoir (disk). Det franska ordet lånades in i engelskan där det fick formen counter, också med betydelsen disk. Från att sålunda ursprungligen ha avsett bara möbeln, bordet, har ordet redan tidigt kommit att avse också rummet, där räknebordet var centralpunkten. Från norra Frankrike, närmast Picardie, där ordet hade formen contor, kom till nederländskan och trängde på 1400-talet i formen kantoor in i lågtyskan. Härifrån gick det vidare till Norden. I danska, norska och svenska dialekter bevaras ännu uttalet kantor. Ordet har i Norden också antagit betydels skåp, skrubb eller annat förvaringsrum, t.ex. vindskontor.

Samma utveckling från bord till rum har byrå undergått. Det kommer av franska bureau, som är avledning av fornfranska bure (grovt ylletyg, vadmal) av latinets burra med samma betydelse. Den ursprungliga innebörden är därför ett med tyg överklätt bord, använt som skrivpulpet.

Ur “Ord med historia” av Gösta Bergman (1966)

Gulsippa

Eftersom Olgakatt säger att det är ont om gulsippor på bloggarna i år, så får jag väl visa upp en av våra.

Och när jag ändå är i farten så visar jag väl upp en av bollvivorna — de vita, som jag tycker bättre om, har inte slagit ut ännu.

I liusi ok ei i löndum

blommar mina lönnar

Lönndom uppfattar vi numera som en sammansättning av lönn och dom, i verkligheten är det en böjningsform — dativ plural — av det fornsvenska substantivet lönd (hemlighet). Rätteligen borde det alltså stavas löndom. Så skrev man det också under medeltiden. I landskapslagarna finner man uttrycket “i liusi ok ei i löndum” (uppenbart och inte i hemlighet) men också “i lönd”. Löndum är en böjningsform av samma slag som ”i handom” (i händerna) och “i Dalom”, lagom och stundom.

Ur “Ord med historia” av Gösta Bergman

När jag ser mina höga rödlönnar, är det svårt att förstå hur jag kunde få med mig alla fem i handbagaget för 29 år sedan.

lönn subst. ~en ~ar

ORDLED: lönn-en

• typ av lövträd med handflikiga blad, vingade klyvfrukter och sockerhaltig sav: lönnsirap; lönnsläktet; naverlönn; skogslönn; sockerlönn; sykomorlönn; i höstsolen stod ~arna och lyste i sprakande gula och vinröda färger; vem har inte som barn använt delfrukter av ~ som lösnäsor?

BET.NYANS: om trävirket: violinens botten, sarg och hals tillverkas av ~

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. lön; gemens. germ. ord med släktingar i andra indoeur. språk

Förföljd

Att bli förföljd av en gullig katt är en sak, och bli förföljd av icke önskvärda personer, något helt annat.

Jag har hört många historier om personer som blivit utsatta för brott, eller försök till brott, på grund av att de (eller någon annan) varit oförsiktiga med vad de skrivit på bloggen. En del är säkert skrönor, så jag väljer att inte föra dem vidare. De fallen jag skriver om har jag fått från personer jag litar på.

Min personliga uppfattning är att om man är så korkad att man lägger ut bilder av sig själv, sitt hem och sina ägodelar så får man skylla sig själv om man drabbas av oegentligheter. Men tyvärr är det ju ofta tredje person som drabbas.

Kris är psykiater och hade för många år se’n problem med en kvinnlig patient som ville bli kompis med henne — inte bara bekant, utan bästa vän.

Det var ju inget farligt — men jobbigt som sjutton, med en kvinna som när som helst kunde dyka upp och bete sig som en nära vän. Nu löste sig allt av sig själv eftersom Kris flyttade, och flyttade så långt bort att patienten inte hade en chans att följa med.

Men efter många år flyttade Kris tillbaka till trakten där den efterhängsna patienten fortfarande bor. Eftersom patienten inte visste att Kris hade flyttat tillbaka, flöt livet på utan problem. Ända till en bekant lägger ut foton på sin blogg från en utflykt som hon hade på sin födelsedag. Hon frågar inte sina vänner om hon får lägga ut bilderna, och skriver till råga på allt förnamnen under bilderna.

Så nu är Chris återigen förföljd av sin gamla patient.

Familjeporträtt

Portrait of a Family, 1800-01

Joseph Marcellin Combette

Familjen A. består av fru A. och herr A. och deras fem barn, de bor i en villa i ett villaområde med välskötta trädgårdar och husen är inredda precis som modet föreskriver — det kan vara svårt att skilja det ena huset från det andra. Precis som det inte är alldeles enkelt att skilja den ena familjen från den andra. Fru A. är hemmafru, herr A. är lite svårare att stoppa i ett fack, men han reser mycket för sitt arbete och måste ibland stanna kvar i den storstad där huvudkontoret ligger.

Fru A. dyrkar sin man, så till den milda grad att en del grannar tycker att det är tröttsamt att höra hans lov sjungas i alla tonarter. Men alla är överens om att barnen är trevliga — dessutom är de alla duktiga i skolan.

Fru A. bloggar, hon hör till de tröttsamma mammor som inte har något annat än sina barn att skriva om. Det har hon gjort så ofta och så mycket att äldsta dottern har förbjudit henne att så mycket antyda hennes existens, och än mindre visa bilder av henne. Fast till jul gav hon med sig och tillät sin mamma att lägga ut familjens julkort — det sedvanliga fotot av familjen i finkläder framför öppna spisen.

I en annan stad rätt långt därifrån bor familjen B, man är nästan frestad att tro att det är en klonad version av familj A. Fast familj B har bara fyra barn, den äldsta, bara en månad yngre än äldsta dottern i familj A, och den yngsta nästan jämngammal med familj A’s yngsta barn.

Fru B. bloggar inte, men naturligtvis iklädde sig även familjen B. sina finkläder och ställde upp sig framför öppna spisen för att få ett sån’t julkort man ska ha, i de kretsarna.

Anne heter en av familjen B’s vänner, som får ett av deras julkort. Hon tittar både en och två gånger på kortet, för visst är det något bekant med det. Hon slår på datorn och kollar, jo, det är märkligt likt kortet på en av bloggarna hon läser — särskilt är husets herrar intill förvillelse lika varandra. Anne som inte är någon beundrare av herr B. är tämligen säker på att det är samma person, såvida de inte är enäggstvillingar. Och eftersom herr B. en gång sagt att han inte har några syskon, så avfärdar hon den teorin.

Ett verkligt dilemma, för Anne har ingen lust att göra två familjer ledsna — och hon vill definitive inte ställa till med något som leder till att media får nys om saken. Men eftersom både Anne och hennes man arbetar inom rättsväsendet, och har de erfroderliga kontakterna för att ta‘ reda på hur det verkligen förhåller sig, så avslöjas snart herr A. & B. som bigamist. I nästan 20 år har han varit den gode familjefadern i två familjer.

Eftersom jag tidigare talat om faran med att vara för öppenhjärtlig på sin blogg, hade jag inte tänkt tjata mer om det, om det inte var för Renée i går skrivit om något som påminde mig om den här historien. Och när jag ändå är i farten kommer jag att ge ännu ett exempel från den farliga bloggvärlden i morgon (tror jag).

Grattis Ella!

Ella Jane Fitzgerald

25 april 1917 – 15 juni 1996

Flätade mattor

Mary höll på att göra en ny matta. Hon hade klippt utslitna yllekläder i remsor, och mamma hade lagt varje färg för sig i olika askar. Mary hade askarna i en viss ordning och visse var varje färg låg. Hon höll på att fläta samman trasremsorna i en lång fläta som föll ned i en hög bredvid hennes stol. När hon kom till slutet av en remsa valde hon den färg hon ville ha och sydde fast den. Då och då kände hon på den växande högen.

— Jag tror nästan jag har gjort tillräckligt nu, sade hon. Jag är nog så färdig att du kan sy mattan i morgon, Laura.

_ _ _

Laura sydde ihop trasflätorna till en rund matta och lade den färdig och tung över Marys knän så att hon skulle kunna se den med fingrarna.

Ur “Den långa vintern” av Laura Ingalls Wilder med illustrationer av Garth Williams.

A Tramp on Christmas Day, 1946

Grandma Moses

Magdalena går på kurs och har lärt sig hur man gör “Scandinavian Loop Rugs”, som ibland kallas “Amish rugs”. Inget av namnen är riktigt träffande, jag har visserligen lärt mig tekniken av mina amishvänner — men det är inget som är speciellt för dem. Vad Skandinavien har med saken att göra är svårare att lista ut, men det tycks vara så att tekniken påminner en aning om nålbindning, som är en skandinavisk företeelse. Men det är inte nålbindning, som ibland påstås!

På håll påminner dessa mattor en aning om de så typiska amerikanska flätade mattorna, så när jag blandade in flätade mattor i samtalet, ville Magdalena veta mer om dem.

Även om flätade mattor har sitt ursprung i Europa, kanske England, så är det bland det mest amerikanska jag kan tänka mig — mer amerikanskt än den omhuldade äppelpajen. (Mer om den i ett annat inlägg). För de flesta av våra anmödrar var återvinning en självklarhet — inte slängde man en tygbit om man kunde använda den till ett lapptäcke eller en matta.

I Sverige var de flesta familjer tämligen stationära och kunde ha en vävstol stående, jag misstänker att det är därför den vävda trasmattan är vanligast här. Man kunde sätta upp många meter varp och på ett enkelt sätt få många mattor.

Utan vävstol blev man hänvisad till andra tekniker, och kanske är det därför den flätade mattan blivit så vanlig i ett land där många packade sina ägodelar på en vagn och drog västerut.

Jag har kikat på nätet, det finns flera instruktiva filmer, som visar hur det går till att fläta mattor.

För att slippa fransiga kanter viker man trasorna så att inga råa kanter syns. Tycker man att det är besvärligt att vika på fri hand finns det ett verktyg som gör det åt en — det påminner lite om en så’n där manick man har när man gör sina egna snedremsor. En bild finns här.

Ylle var vanligt i de gamla mattorna — och med tanke på att mattornas funktion var att lindra golvdraget, så var det säkert bra — men naturligtvis kan man använda vad man har. Man får bara tänka på att anpassa vidden på trasorna efter kvaliteten. Omkring 5 cm är en vanlig vidd på trasorna. Se’n gäller det att vara ihärdig och fläta och fläta och fläta…

När man tror att man har tillräckligt formar man mattan, antingen till en cirkel eller en oval* och syr ihop flätorna. Har man inte ett stort bord, är det enklast att göra det på golvet, så att man ser i tid om man drar åt så hårt att mattan inte ligger plant på golvet.

*Det vi i dagligt tal kallar oval — de flesta vill säkert inte ha en äggformad matta, jag menar alltså en elliptisk matta.

Charles Wysocki

Sommarens första ros

Tidsmaskin önskas

Inser att jag förköpt mig på citroner, och bestämmer mig för att göra en “Lemon Pear Pie”. En enkel paj att göra, men det ta’r lite tid att göra citronsåsen, eftersom man ska koka den på svag värme under ständing omrörning. Den sortens sysselsättning som är som gjord för att låta tankarna vandra — och de vandrar iväg till den gången min kompis Maja och hennes dotter Sofia besökte mig. Sofia var fyra eller fem år — den åldern när barn kräver total uppmärksamhet under en stor del av sin vakna tid.

Maja och jag delade stuga när vi plugged, och hade naturligtvis massor att tala om — många minns du, som vi i bästa fall lyckades klämma in när Sofia hämtade andan. Och när Sofia sov middag gjorde vi en “Lemon Pear Pie”.

Efter middagen skrev Maja av receptet, och bad Sofia vara tyst medan hon skrev — och förklarade att annars kunde de inte baka en lika god paj när de kom hem. I samma andetag sa’ hon något om att det enda som var besvärligt var att stå där och röra i grytan. Så när Sofia började gny och muttra om att hon ville vara med, trodde vi att hon var ledsen för att hon inte fått röra i såsen. Men du sov ju sa Maja, när vi kommer hem ska vi göra en likadan, då får du röra hela tiden. Det hjälpte inte, nu ylade Sofia och mellan hulkningarna upprepade hon att hon hade velat vara med.

Så småningom förstod vi att det var inte pajen hon hade velat vara med om att göra, det var vår studietid, många år innan hon föddes, som hon var irriterad över att ha missat.

Ingen mat för en karl!

Något ätbart?

Äsch, vilka trista fåglar!

Grattis Shirley!

Shirley Jane Temple föddes den 23 april 1928. Då hade hennes utbildningen till stjärna redan pågått i nio månader. Hennes förutseende mamma spelade nämligen vacker musik på sin fonograf idkade högläsning och bevistade dansuppvisningar och konserter, allt i avsikt att påverka det ofödda barnet. Utbildningen fortsatte sedan Shirley kommit till världen, med dramatisk högläsning av sagor vilket dottern snabbt tog efter. Mamma Temple insåg att barnet hade absolut gehör, och var snabb att ta efter rörelser och danssteg, så innan Shirley fyllt två år sattes hon i en exklusiv dansskola.

Till den dagliga rutinen hörde att fukta håret med en särskild “lock-vätska” och forma 56 lockar som fästes med hårnålar tills håret torkat och Shirley hade en “Mary Pickford frisyr”.

Kort efter sin tredje födelsedag deltog Shirley i sin första provspelning för en film roll. Visserligen gömde hon sig bakom pianot, men när man lyckades locka fram henne, gjorde hon så bra ifrån sig att hon fick rollen och ett kontrakt på två år skrevs med Educational Pictures.

När Educational Pictures gick i konkurs 1933, tog Fox Films över den unga stjärnan, och i februari 1934 skrevs ett kontrakt med Fox.

Så fortsatte hennes karriär rakt uppåt ända tills hon var tolv år och hon efter flera misslyckade filmer ägnade sig åt sitt skolarbete. Naturligtvis i en exklusiv flickskola. Men redan efter ett år ville MGM återföra kassakon till sitt bås — men ingen av de filmer som hon spelade med blev någon succé, och Shirly kunde ägna ytterligare några år åt studier och normalt tonårsliv innan man ånyo försökte klämma mer pengar ur henne. Men även om filmerna nu inte gick med förlust gav de inga större intäkter.

Shirley återkom som gästartist i diverse shower och TV program, och gjorde några sagoprogram för TV, men hennes storhetstid var definitivt över.

I slutet på 60-talet engagerade hon sig politiskt för rebublikanerna.

Under Nixons era blev hon ambassadör Gahna (1974-76), och under Bushs tid utsågs hon till ambassadör i Tjeckoslovakien (1989-1992)

Shirley Temple Black, 1990

Ute och cyklade

kan man nog säga att Tom var.

I dag för 127 år sedan started han sin jordenruntresa, på cykel.

Thomas Stevens (1854-1935) föddes i England men emigrerade till U.S.A. när han var 17 år. Så småningom hamnade han i San Francisco där han lärde sig att cykla.

1884 köpta hen sig en svartlackerad cykel — den typen av cykel som kallades farthing-penny cykel, därför att den hade ett stort hjul fram, som en farthing, och ett litet hjul bak, pennyslanten. I cykelväskan, fäst på styret, packade han ner några strumpor, en extra skjorta, ett liggunderlag, en regnrock som också fick tjänstgöra som tält, och en pistol. Så gav han sig iväg från San Francisco klockan åtta på morgonen den 22 april 1884. Resan Sacramento, Sierra Nevada Mountains, Utah, Wyoming. Slutligen nådde han Boston den 4 augusti 1884 efter att ha cyklat 595 mil (3700miles).

Resan var strapatsrik och bitvis fick han leda cykeln. Av de 103 dagarna, var den effektiva restiden 83 dagar.

En så'n här cykel hade Tom. Jag tror knappast

att jag skulle kunna cykla fram och tillbaka till

byn härhemma, på en dylik tingest!

Tom tillbringade vintern i New York, där han skrev för tidskriften “Outing”. Samma tidskrift som sista maj nästkommande år bekostade hans resa till England, som deras särskilda resekorrespondent.

April månad tillbringade han i England för att organisera återstoden av resan.

Från Liverpool begav han sig till Newhaven, där han tog färjan till Dieppe varifrån han fortsatte genom Tyskland, Österrike, Ungern, Slavonien, Serbien, Bulgarien, Rumelia och Turkiet.

I Konstantinopel vilade han ut hos människor som läst om hans resa, såg över sin utrustning och väntade på att oroligheter på hans planerade väg skulle lägga sig. Så småningom kunde han fortsätta genom Anatolien, Armenien, Kurdistan, Irak oc Iran. Vintern tillbringade han som Shaens gäst i Teheran.

Tom fick inte tillstånd att resa genom Sibirien, så den 10 mars lämnade han Teheran och cyklade istället igenom Afganistan till Kapiska havet, som han korsade ombord på en ångare. Från Baku till Batumi åkte han tåg, se’n blev det återigen en ångare till Konstantinopel and India. (Fråga mig inte varför han gjorde denna märkliga rundresa och återvände till Konstantinopel).

Han fortsatte genom det alltid heta Indien till Calcutta där han bordade ännu en ångare, som tog honom till södra Kina. Han tramped vidare genom östra Kina, där han han hade stora problem med att hitta rätt eftersom han inte talade kinesiska —och den lilla kinesiska han lärt sig, uttalade han så galet att ingen förstod honom.

Efter en båtfärd till Japan gladde han sig åt att resa genom det fridfulla Japan.

Så slutade resan I Yokohama den 17 December 1886. Då hade han cyklat I det närmaste 2200 mil (13500 miles).

Från Yokohama återvände Tom med båt till San Francisco i januari 1887.

Tom Stevens dagböcker från den här resan finns på Gutenberg, för den som vill läsa om alla hans strapatser.

Vårvila

Ledsen att jag missade alla mina vänner på Blåkulla i går, men varken Åskar eller jag kände för att kvasta iväg.

Här har inga tulpaner vågat sticka upp knoppen än, men mor nynnade den här melodin häromda'n, och eftersom jag hittade den på nätet tänkte jag att vi kanske kan locka upp dem om vi alla stämmer in i sången — och dansar.

Jag återkommer med både svar, inlägg och mejl när vi är utvilade.

Karaffminne

I dagarna kom det en pytteliten IKEA katalog, med sommarinspiration. När jag såg bilden av den här tillbringaren minns jag hur jag för länge se’n blev lätt förälskad i en liknande karaff.

I min ungdom hade jag en lägenhet på Rödabergsgatan. Köket vätte mot Torsgatan, medan de andra rummen låg mot den söta lilla parken på Rödabergsgatan.

Inte långt hemifrån fanns en husgerådsbutik, i vars fönster jag fick syn på en tillbringare som jag blev förtjust i. Exakt hur den såg ut minns jag inte längre, men jag kommer ihåg att den inte hade någon hänkel — och den kostade 40:-. I dagens penningvärde blir det omkring 250:-, vilket var mycket pengar för mig. Men jag räknade ut att om jag i övrigt var sparsam, skulle jag nog klara av den utgiften.

I samma veva bestämde jag mig för att hämta min ena vävstol, från föräldrarnas hus. Så jag lånade mors bil och fick med mig den minsta vävstolen med diverse tillbehör. Till min stora lycka fanns en parkeringsplats precis utanför porten. Jag hade ju sett att det stod bilar parkerade där varje natt, så jag lät bilen stå kvar över natten, för att kunna lämna tillbaka den påföljande dag. Nästa morgon möts jag av en parkeringsbot på framrutan. En natt i veckan fick man inte parkera där — och det var just den natten jag lyckades pricka in. Boten var på 40:-, så det blev ingen tillbringare.

En litten låt ôm vårn

Ja vårn, ja,

ja vårn, ja,

tjong fadeladeli,

dä ä e fina ti!

Da stecker sä ur jola,

å guschelôv för sola,

ho ä så gla å bli!

I talla smacker ickern,

för talltôppmat dä licker´n

å kongler smaker´n bra.

I vika sprätter abbern

å gädda går å habber´n

å sier: "Tack ska´n ha!"

Å gôbban står i dôra

å sier: "Se gumôra

å tack för sist, fru Sol!"

Å kärngan går å môrker

å planter skôt i bôrker

å kackler ôm "i fjol".

Å bia kommer flygnass

å mörer kommer smygnass,

dä lôfter gôtt tå hägg.

Å kråkan kommer kraxnass

å svalan kommer flaxnass

å ännra lägger ägg.

Å göken gal i björka

å jäntan går te körka

å gôsan går på domp.

Å sjôl går ja i fjälla

å sjonger alltimälla

en litten stôlli stomp.

Å stompen ä ôm jänter

å are instrumänter

i löckas salmodi.

Å stompen ä ôm sola

å gläja här på jola,

ja vårn, ja,

ja vårn, ja,

tjong fadeladeli,

dä ä e fina ti.

Gustav Fröding

Min första bok

Med jämna mellanrum kommer jag att tänka på den bok som jag minns som min första bok — möjligtvis var den det, men helt säker är jag inte. Som riktigt liten bör jag ha haft mer utbyte av de bilderböcker jag fortfarande har, och som bär spår av mycket handgripliga läsupplevelser. Ibland har jag undrat, i vilken hylla jag kan ha ställt “Sagan om kattungen som kom bort” av Annie Bergman. Så plötsligt dök den upp, när jag var på jakt efter något helt annat, häromdagen. På titelbladet ser jag att min mor köpte boken -43, det var innan hon gifte sig, så det är mycket möjligt att det verkligen var min första bok.

Det är en klassisk saga, där pojken frågar det ena djuret efter det andra om de sett hans kattunge, och varje djur skickar honom vidare till ett annat djur. Nu när jag läser boken, inser jag att det är bilderna jag minns bäst — enkla bilder med lagom många detaljer för ett relativt litet barn.

Om Annie Bergman finns inte många uppgifter, hon var konstnär — och även om det inte står någonstans i boken, är jag säker på att hon illustrerat boken, eftersom det står ett AB i nederkanten av varje bild.

Det är skönt

att sova utomhus

även om ljuset är skarpt

På tal om vegetarisk mat

okänd tysk stad på 60-talet, det är

jag som står längst till vänster i bild

I min barndom och under mina tonår, bilade familjen varje sommar till Schweiz och Österrike. Vi hade aldrig ett speciellt mål, eller en planerad rutt, utan tog dagen som den kom. Gillade vi en plats, stannade vi där, ibland rekommenderade någon ett ställe och vi for dit för att se om vi gillade orten. Vi återvände så gott som aldrig till en plats, utan valde att leta efter nya smultronställen. Det betydde naturligtvis att vi ibland villade bort oss, men hur vi löste det problemet, skrev jag om för ett år sedan.

En gång tänkte vi passa på att äta när vi var i en relativt stor stad, minns inte vilken, men har för mig att det var i Sydtyskland. Vi hade hört att det skulle finnas en bra vegetarisk restaurang i staden, men var visste vi inte. Så när vi såg en polisstation, stegade mor och jag in där och frågade om de kände till var den var belägen. Det satt fyra eller fem poliser i rummet — killar av det maffiga grabbiga slaget — en av dem tittade på mig, som av en knubbig tös, och sa’: "kan man bli så välfödd på grönsaker”? Alla utom mor och jag skrattade. En vegetarisk restaurang hade de aldrig hört talas om.

Skuggbantning

Åskars patenterade snabb-banning.

Allt som behövs är en sol — men inte i zenit. Sen eftermiddag är bästa tidpunkten.

Metoden är enkel, sätt dig i solen och resultatet infinner sig omgående.

Åskar delar med sig av sin metod av ren och skär godhet, men den som är nöjd med resultatet får gärna, som bevis på sin tacksamhet, skicka några feta mullsorkar till honom.

I dag för 47 år sedan

Visades den första Ford Mustangen på New York World’s Fair. Innan dagen var slut hade det sålts 22000 Mustanger!

Bilar är inte mitt specialintresse, men jag har sett mycket av dem genom åren, eftersom min far testkörde de flesta nya modeller som kom ut på marknaden. Vilket även betydde att jag fick prova på att köra dem. (Ett enkelt sätt att bli popular bland pojkar!) Fast 1964 var jag inte tillräckligt gammal för att sitta vid ratten, men jag minns mycket väl när vi var ute och åkte Mustang, den var ju mytomspunnen redan från början.

Flera år senare, kom jag att åka mycket Mustang eftersom Ken, min kanadensiska väninnas pojkvän hade en. Och på amerikanskt vis, körde vi runt med öppna fönster med radion på vrålläge. Det jag minns mest av dessa turer är hur jädrans obekvämt det var — för bilen hade två stolar i framsätet, inte ett säte, så vi satt tre fram och tre bak. Eftersom Ken var Joanies kille, hade hon den obekvämaste platsen i mitten — men det var inte särskilt bekvämt att sitta ytterst heller.

mustang´ subst. ~en ~er

ORDLED: must-ang-en

• förvildad tamhäst i Nordamerika som har ganska låg mankhöjd och är stark och uthållig: indianerna anföll över prärien på sina eldiga ~er

BET.NYANSER: a) en modern, bekväm typ av spårvagn b) ett tvåsitsigt jaktflygplan

HIST.: sedan 1861; av eng. mustang, spa. mesteño med samma bet.; urspr. till lat. (animalia) mixta 'blandade (djur)

you big time, so wrong it can be

när man använder sig av Googles översättningsfunktion!

Sens moral, skriv pussycat om du avser en kissekatt, och tänker låta Google översätta din text!

Redan innan Julie lämnade sin kommentar, hade jag funderat på om jag skulle berätta om henne, och några av hennes medsystrar som betydde mycket för mig under en period av mitt liv. Men så blev det plötsligt väldigt aktuellt, inte bara därför att hon skrev kommentaren, utan också därför att hon ringde för en tid sedan.

Det är flera evigheter se’n vi hade någon kontakt med varandra, till och med julkortskontakten upphörde för säkert tio år se’n när Julie flyttade och mitt julkort till henne kom i retur, och hon tappade bort min adress. Så glädjen var stor när hon ringde och frågade om vi kunde träffas på sta’n och fika. Visserligen grumlades glädjen av att Julie var i Stockholm och trodde att jag bodde strax utanför sta’n — så någon träff blev det inte, men ett mammut samtal med många minns du.

När jag var i tjugoårsåldern vistades jag i Kalifornien — visserligen bara ett par mil ifrån min tant, men långt ifrån mina kusiner, vilket gjorde att jag inte hade några bekanta i närheten.

En morgon när jag funderade på hur jag skulle tillbringa da’n, står två damer på tröskeln och frågar om de får komma in. Det var Julie och Grace, som bodde i närheten. De frågade om jag ville äta lunch tillsammans med “flickorna” senare i veckan. De var sex kvinnor, som alla hade familjemedlemmar som arbetade på samma ställe, och som brukade luncha tillsammans varannan vecka. Ibland hemma hos någon, ibland på restaurant och ibland tog vi med matsäck och åkte till en vacker plats — som den ovan.

Grace var äldst av damerna och Julie yngst, ända till jag kom med och drog ned medelåldern rejält. Och det var dessa två som kom att stå mig närmast — de andra fyra var rara, men ett par av den olidligt snobbiga och våra diskussioner blev stundom rätt livliga. Jag kunde reta mig på att de två snobbiga damerna betraktade mig milt överseende — man kunde ju inte vänta sig bättre av en så ung flicka från ett kommunistiskt land (sic). Dessutom vegetarian, vilket krånglade till det, när de skulle fixa käket.

Men jag blev väl omhändertagen, och fick fler erbjudanden att följa med på olika begivenheter än jag kunde pressa in på dygnets timmar.

Så tog det här inlägget saken i egna händer, det var ju min avsikt att skriva om roliga översättningar — men det får bli en annan gång.

Gammalt och nytt

Vi vilar

Det är ljuvligt i vårtiden skalkas

innan hösten och gråhåren nalkas.

Erik Axel Karlfeldt

Snobbigt värre

En berättelse om Stina Berg som för länge se’n var förlovad med en stormrik läkare.

Stina som varken var fattig eller rik, tänkte inte så mycket på titlar och pengar men blev snart varse att en del personer i hennes omgivning gjorde det. Särskilt Lisa, en tjej som hon tidigare bara varit ytligt bekant med, blev plötsligt väldigt vänlig och, rent av efterhängsen. Det var bitvis jobbigt men Stina försökte skratta bort det, och undvek Lisa, så gott det gick.

Nu går det inte alltid som man tänkt sig, det blev inget bröllop eftersom fästmannen dog. Stina flyttade från orten, men innan hon gjorde det hann Lisa med att fråga rent ut om Stina skulle få någon del av familjeförmögenheten!

Åren gick och Stina kunde så småningom tänka på Lisa utan att minnena gjorde alltför ont, och med åren försvann minnet av henne helt.

Döm om Stinas förvåning när Karin, en annan bekant, nyligen ringer upp och talar om att Lisa är på besök hos henne — kan vi hälsa på dig i nästa vecka? Stina har som så många av oss en gammeldags fostran, som inkluderar gästfrihet — även gentemot mindre önskvärda gäster. För i sanningens namn var varken Karin eller Lisa några efterlängtade gäster. Förutom att Karin, liksom Lisa, är fixerad vid andra människors inkomster, är hon en intelektuell snobb som lyckas dra in sina akademiska examina i snart sagt varje samtal. Vetskapen om vännernas inställning gjorde att Stina var en aning förvånad över att de behagade besöka henne, men hon räknade med att det skulle vara över på en eftermiddag, och se’n skulle de aldrig mer träffas.

De forna flickorna, nu något till åren komna tanter, anländer, man fikar tillsammans, och för en något ansträngd konversation. Den gemensamma nämnaren ligger ju många år tillbaka i tiden, och det finns inte så värst mycket att tala om.

Så snart teet är urdrucket reser sig Karin och säger till Lisa, kom ska du få se på tavlorna jag talade om. Karin har hälsat på Stina en enda gång och vet var tavlorna av släkten hänger! Stina råkar nämligen ha halva adelskalendern i sin stamtavla — men såpass långt tillbaka att hon praktiskt taget aldrig tänker på det.

Så följer en halvtimmes korsförhör, om vem som är gift med vem och gör vad.

Innan de så kallade vännerna avlägsnar sig, blir Stina inbjuden till en middag av det formella slaget, hon beslutar sig för att tala klarspråk och talar om att hon tycker dylika tillställningar är bland det värsta man kan råka ut för.

Efter ett något kyligt avsked far vännerna — och har ännu, efter en månad, inte tackat för senast.

Nyttiga nötter

Valnöt

Valnöten hette också på medeltidens svenska valnöt eller valnot. “Tak swa mykyt som en walnoth är stoor”, står det t.ex. i ett medeltida recept. Ordet är — liksom saken — naturligtvis inte inhemskt. Det är lånat från lågtyskan, där det under medeltiden hette walnut och walnot, vilket i modern tyska blivit Walnuss. Valnötsträdet ((Juglans regia) har kommit till Tyskland söderifrån. Det är inhemskt i Medelhavsområdet och bör ha odlats i det gamla Gallien, det nuvarande Frankrike. Därom vittnar dess senlatinska namn, nux gallica (den galliska nöten). Detta namn återfinner man i medeltidens högtryska i formen wälhisch nuz, i den äldsta engelskan wealh-hnutu, i gammalisländskan valhnot, dvs. välsk nöt. I förleden walh döljer sig det keltiska namnet på folkstammen Volcaæ, känd bland annat från Cæsars bok om “Galliska kriget”. Vid mötet mellan keltiskt och germanskt språk har o och k förskjutits till a och h. Val som förled, liksom det därav bildade adjektivet välsk, kom tidigt att användas om alla kälter, därefter om alla romanska folk, fransmän som italienare. Välska seder är sydländska seder. Av samma ord kommer också vallon som namn på en person från den fransktalande delen av av Belgien i motsats till flamländare. Också släktnamnet de Wahl hör hit, kan översättas med vallonen, den välske.

Detta står att läsa i Gösta Bermans “Ord med historia“, att jag kom att tänka på hans förklaring av ordet, beror på att jag just läste hur nyttiga nötter, i synnerhet valnötter, är. De innehåller mer antioxidant och E-vitamin än andra andra nötter. Och det gäller både engelska (persiska)- och svarta valnötter. Här i Sverige går det nog inte att få tag på den i Amerika inhemska svarta valnöten (Juglans niger), den goda men otroligt svårknäckta nöten, som har kraftigare smak än den vi kan köpa här.

En nötknäppare för de hårdknäckta svarta valnötterna

1nöt subst. ~en nötter [nöt´-]

ORDLED: nöt-en

• (ofta plur.) frukt som i moget tillstånd består av ett (ofta brunt) hårt, torrt skal och en (oftast) ätlig fet kärna med mild smak och som faller av träd el. buske oöppnad; äv. om likn. stenfrukter, baljor e.d. {SYN. nötfrukt}: nötbrun; nötchoklad; nötkaka; nötknäckare; nötknäppare; nötkola; nötkärna; hasselnöt; jordnöt; kokosnöt; valnöt

BET.NYANSER: a) särsk. om vissa välsmakande sorter (hasselnötter, valnötter m.fl.) som bl.a. utgör traditionella inslag i det svenska julfirandet: en skål med ~ter, russin och fikon; knäcka/knäppa ~ter b) om nötliknande frö el. fruktdel: jordnöt; muskotnöt

IDIOM: en hård ~ att knäcka ett svårt problem att lösa; få på ~en få stryk el. ovett vard.

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. nyt, not, nut; gemens. germ. ord, ev. besl. med lat. nux 'nöt'

nöt subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en

ORDLED: nöt-et

• tamt oxdjur {SYN. nötkreatur}: nötboskap; nötkött; ungnöt; biff av ~

BET.NYANS: överfört om person som anses dum, naiv e.d.: ditt ~!; han kallade henne ett godtroget ~

HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. nöt; gemens. germ. ord, med grundbet. 'egendom'; besl. med njuta; idiomet få på nöten (ca 1910) till sjömansslang nöt i bet. 'mun'

Kan naturligtvis inte låta bli att fundera över ordets andra betydelser. Jag har förstått att unga människor tror att en korkad person är EN nöt, precis som i engelskan, ordet nötkreatur är kanske inte så vanligt förekommande i dag.

Men varför man är “nutty” på engelska har jag inte lyckats ta’ reda på - någon som vet eller har några teorier? Ordet har förövrigt ännu fler betydelser på engelska än svenska:

1.

* An indehiscent, hard-shelled, one-loculated, one-seeded fruit, such as an acorn or hazelnut.

* A seed borne within a fruit having a hard shell, as in the peanut, almond, or walnut.

* The kernel of any of these.

2. Slang

* A crazy or eccentric person.

* An enthusiast; a buff: a movie nut.

* Informal A difficult endeavor or problem: Painting the closet was a tough nut to crack.

*The human head.

*The cost of launching a business venture.

* The operating expenses of a theater, theatrical production, or similar enterprise: "The [theater] has simply failed to attract enough paying customers per week to meet its nut".

* Vulgar Slang A testicle.

* do one's nut Brit slang to be extremely angry; go into a rage

* (Engineering / Mechanical Engineering) a small square or hexagonal block, usu. metal, with a threaded hole through the middle for screwing on the end of a bolt

10. (Individual Sports & Recreations / Mountaineering) Mountaineering a variously shaped small metal block, usually a wedge or hexagonal prism (originally an ordinary engineer's nut) with a wire or rope loop attached, for jamming into a crack to provide security Also called chock

* (Cookery) a small usually gingery biscuit

* Brit a small piece of coal

vb nuts, nutting, nutted

1. (intr) to gather nuts

2. (tr) Slang to butt (someone) with the head

*nuts and bolts essentials, basics, fundamentals, nitty-gritty (informal), practicalities, ins and outs, details Social skills are the nuts and bolts of social interaction.

Drivorna svunnit och flytt, ren vänder vallarna gräset,

träden lövas igen.

Marken ändrar på nytt sin fläkt och steniga bräddar

åarna drar sig tillbaks.

Vårens nakna gestalt med behag i kvällningen anför

nymfer och gratier i dans.

Se oss, sjunger de, hoppas ej tomt odödlighet! Året

rinner som timme och stund.

Västanvindarna mildrar nu köld, snart vår går i sommar,

sommaren virvlar till höst,

hösten randas med frukt och knappt är den plockad, så hitför

dimmorna kylan igen.

Horatius

tolkad av Ebbe Linde

Vårlig visdom

Orkar du inte stå och blomma — så blomma där du ligger!

April

Vi gör oss så mycket bekymmer

och förvisso är tillvaron vrång.

Solen svalnar, det skymmer,

allt går åt pipan en gång.

Men än hör jag bofinken spela,

så trivsam att lyssna på.

Det är knappast i dag som det hela

går som det måste gå.

.... Alf Henrikson

Här väntar vi fortfarande på bofinkens ankomst — men inte på att det ska gå åt pipan.

Skåda, skåda hur det våras.

Snön har smultit, se och märk.

Än en gång skall vi bedåras

av de gamla underverk.

Harriet Löwenhjelm