Två tanter på vift — utan Packard och hälsa

Här sitter jag och funderar över om brevet tarvar några förklaringar. Och jag kommer fram till att den som undrar över något får fråga vad jag menar. Brevet är skrivet till en väninna, vid en tidpunkt då ingen av oss var i stånd att resa — så det rör sig om dagdrömmar.
Jag vet fortfarande inte vem som bad mig lägga ut brevet här, men med uppmuntrande tillrop från ett par vänner så kommer det nu i tämligen obearbetat skick.

Jo, så här är det. Jag har köpt böcker. Kunde inte motstå "Charlston a Bloomsbury House & Garden" av Quentin Bell & Virgina Nicholson — en son och sondotter till Vanessa. En härlig bok!
Och som alla bokklubbar så väl vet, kan man (läs jag) ju inte motstå en eller ett par böcker till — frakten är ju densamma även om jag köper 73 böcker. Nåväl, 73 böcker köpte jag inte, men tre till "The Essence of Italian/French/Scandinavian Country". Små söta böcker med lite text och många bilder.

Börjar du ana inspirationen till vår Italienresa? Fast fullt så enkelt är det inte.
Jag har väl talat om Barbros farbror Axel? Axel var, redaktör, författare, spökskrivare och översättare — han skrev mest under pseudonymen Anders Eje. Boken "En flicka får åka med" skrev han under namnet Felix Fedga.
Var inte otålig, snart kommer jag till saken. Den boken skrev han 1939, jag läste om den idag — det är evigheter se'n jag läste den senast. Nu kan man ju läsa om eller läsa om — jag läste den alltså ånyo. Axel skrev för brödfödan och det gick undan — ändå är jag förvånad över att boken inte havererar. Den har den tidens tempo och jargong, jag kommer att tänka på Gunnar Widegren och Blenda Nordström (då närmast Amerikanskt) — men medan de tappar greppet så tycker jag att Axel lyckas behålla det. Kanske för att han inte flyter ut lika mycket som de gjorde (begränsningens konst är uppenbarligen inte genetisk).
Och vad har nu detta med vår Italienresa att göra, frågar sig vän av ordning. För du är väl vän av ordning?

.

Jo, när jag tittar på dessa bilder fick jag en vådlig lust att röra på mig. Kom också att tänka på Axels bok, som handlar om en resa från Florens till Avignon (så får du nytta av din franska också — och jag med, av din alltså).

Jag har blivit så fruktansvärt allmänbildad det senaste dygnet eftersom jag blev tvungen att plocka fram både karta och de flesta delarna av hojen. Han var kunnig och berest, Axel. Redan på sidan 12 besöker de San Gimignano (San Gimignano lär vara förebilden till Monteriano i E. M. Forsters "Where Angels Fear to Tread) och beser freskerna till Dantes Divina Comedia och Pardiset i kyrkan där Savanarola predikade. På sidan 26 nämns Bernhard Berenson och hans utredning om förhållandet mellan arki-tekturens och musikens njutningsirritament. Jag har försökt att få hans böcker via vår bibba — men det är en av de få saker de gått bet på.

I boken färdas de i en röd Packard, tror du vi kan få tag på en dylik? I så fall får du köra, jag har vant mig av med stora bilar, en liten röd Fiat är nog mer min melodi.
Så plocka nu fram en karta så ska du få vår resrutt.
Florens — San Gimignano — Siena — Pisa — Viareggio — Massa — Spezia — Rapallo — Genua. Det var första dagen det. Se'n kommer Genua — San Remo — Ospedaletti — Bordighera — Ventimigla och så gränsen. I Frankrike ta'r de en snabbis på casinot i Monte Carlo, övernattar i Monte, far så vidare, Nissa — Cannes — St Raphael — Hyères — Toulon — Marseille. I Marseille stannar de några da'r innan resan slutar i Avignon. Allt detta på en vecka — vi kan väl åtminstone dra ut på det till två veckor, med alla sevärdheter förefaller även två veckor som en kort tid. I all synnerhet för två damer med vår kapacitet.

Kommer också att tänka på en bok av Fallada (han hette egentligen Rudolph Ditzen, visste du det?)- "Flickan från ingenstans". Tror i alla fall att den heter så — det finns en barnbok med samma titel, men det är inte den jag tänker på. Har inte läst Fallada se'n jag var i tonåren och minns inte om även den är så detaljerad att man kan ha den som resplan. I så fall kan vi ta Tyskland efter Italien. Kommer just nu på ännu en som man nog kan resa efter, en engelsk historia av Denise Robins som heter "Kärleken och livet". Den går från London till Comosjön. Som bok betraktat är det ingen höjdare och översättaren har inte gjort saken bättre.

Så'na bagateller som pengar och hälsa kan vi väl bortse ifrån. Tror knappast att dessa pittoreska städer är särskilt gåvänliga — och restauranterna, vet du om doggie bags accepteras i Italien? Annars får vi väl åka till USA
I boken picknickar man på sniglar i rödvinssås — vi kan ju också picknicka bara jag slipper både sniglar och rödvinssås. Då slipper vi resturangerna menar jag.

HJÄLP!

stod det på ett vykort jag fick i början av oktober för några år se'n. Det var från min väninna A som vet att jag inte är någon Halloweenvän. A ville göra något trevligt tillsammans med familj och vänner på Allhelgonahelgen, men visste inte vad.
A's familj äger en släktgård — den ligger långt bortom ära och redlighet och har varken elektricitet eller vatten och avlopp. Det är familjens privata paradis, dit de far så ofta de kan. Nu funderade hon på om det vore möjligt att tillbringa helgen där. Två saker gjorde henne funder-sam, skulle familjens tonåringar hellre åka långt bort i obygden med mamma och pappa än att leva loppan med kompisarna. Dessutom hade både hon och jag i färskt minnne, en katasrtrofal helg på gården. En helg där allt som kunde gå fel, och lite till, gjorde det.
Vi hade många och långa överläggningar och det slutade med att hon bjöd in några få familjer. Jag sitter här och räknar på fingrarna och försöker minnas hur många vi var och kommer fram till att vi var åtta vuxna och elva barn mellan 8 och 19 år. Tillsammans medförde vi tre hundar och en katt — och första kvällen visade sig att det bodde en kattmamma med tre ungar i det gamla stallet. Vi lyckades aldrig räkna ut varifrån hon kom, hon var mycket social och flyttade raskt in i stugvärmen.

Det blev en helg jag minns med glädje — ändå har jag så här efteråt lite svårt för att peka på vad som gjorde att nitton personer mellan 8 och 73 år hade så roligt tillsammans.
Den 19 åriga sonen hade med sig sin japanska flick-vän, en blyg flicka som ingen hade hört säga mycket mer än ett tyst hej. Hon blommade upp, lärde oss att vika alla möjliga figurer av papper, sjunga japanska sånger och leka japanska lekar. Hon blev så populär bland de yngsta att hon och pojkvännen inte fick en sekund för sig själva.
Vi hade ljusspår längs stranden, bakade bröd åt raclette, sjöng, spelade och läste högt vid brasan. Alla hade blivit ombedda att ta' med sig en favoritbok att läsa ur.
Nu är det en familjetradition även om gästerna och underhållningen varierar en aning är det lika upp-skattat varje år. Tyvärr har jag inte kunnat vara med någon mer gång, men jag får en rapport efter varje helg — och hoppas alltid att jag ska kunna fara nästa år.

Pausmusik

Five Members of an Orchestra

Gaetano Bellei, 1857-1922

På tal om resor

Travellers on the Way

Jan Brueghel d.ä.

.
Det ser ju pittoreskt ut, men att resa på 1600-talet var säkert inget för veklingar. Den bussresa som jag minns som förfärlig var säkert ingenting emot hur det var då.
Min väninna Lynn körde mig till flygplatsen i Atlanta varifrån jag flög till Washington DC. Så långt var det inga problem — inte ens att ta' sig från flygplatsen till bussterminalen var särskilt besvärligt. Och första delen av bussresan gick utan problem, minns jag rätt slumrade jag större delen av tiden. Jag var på väg till min väninna Naomi som då bodde strax utanför Lancaster i Pennsylavania. Problemen började när jag skulle byta buss i York. Vi var fler som klev av och skulle vidare med samma buss — kruxet var att bussen inte kom. Vi väntade en timme och vi väntade två timmar — på busstationen visste de inget annat än att bussen var försenad. Det känns ju försmädligt att vara flera timmar försenad när man ska hälsa på en människa första gången — en väninna som ska möta vid bussen med häst och vagn. Inte kunde jag ringa heller eftersom Amishfolket inte har telefon. Så det var bara att vänta — jag tror att bussen kom efter närmare tre timmar. Det hade småregnat i York, men bussen hade kört igenom flera oväder — och taket läckte. För att suga upp allt vatten hade man vräkt på prol. (Minns ni när man städade med prol, jag tror att det stavades så, sågspån indränkt med en petrolium produkt). Den starka lukten som framkallade både huvudvärk och astma var nästan outhärdlig. Och nu började det regna igen, och vi passagerare fick flytta på oss för att inte bli våta. Nu talar jag om skyfall — den sortens skyfall som jag aldrig upplevt i Sverige. Visserligen körde vi på motorvägen, men regnet och mörkret gjorde att det gick långsamt — ända tills det stod helt stilla. En trafikolycka gjorde att vi stod där vi stod, efter en halvtimme suckade chauffören och sa' att hade han vetat hur dagen skulle bli skulle han inte ha lämnat sin säng på morgonen. Vi stod rätt nära en avfart, så med lite trixande körde chauffören av motorvägen för att leta sig fram på småvägar. Det var nu han körde vilse.
Jag minns inte längre hur många timmar försenade vi var, men vi kom ju fram så småningom.

Och när jag berättar det här så minns jag ännu en bok "The wayward bus" av John Steinbeck — som jag inte läst på så länge att det kanske är dags för en omläsning. Den boken var min reselektyr på en resa i Polen — men det är en annan historia.
På tal om böcker som handlar om resor, så bad någon mig att lägga ut en text, egentligen ett brev, jag skrivit för länge se'n. En text om boken "En flicka får åka med". Nu har jag hittat brevet på en diskett och undrar vem som ville läsa den. Hör av dig och jag kan mejla det direkt till dig.

Tidigare inlägg om resor med Greyhoundbuss:
Konsten att ta' sig in i U.S.A. utan visum
Hands up!
Minnen från en bussresa
Ressällskap

Fler som fått problem med att klistra in text? Nu måste jag ändra till "Redigera HTML" för att göra det.

Pausmusik

A Man Playing A Mandolin

Jean-Baptiste Le Prince

1734-1781

Pausmusik

The Violinist

Lovis Corinth

1858-1925

Den som gör en resa

Världen är en bok, och de som inte reser läser bara en sida. .................................................Saint Augustine (354-430)

Att läsa bloggar sätter alltid sprätt på tankeverk-samheten – jag börjar alltid associera och så ger det ena minnet det andra. Det är som att slå upp något i en uppslagsbok, efter fem minuter minns man inte varför man tog fram boken, men man hittar ideligen nya saker att läsa om.
Christina gav oss häromdagen en glimt från sin vistelse på Tobago. Och när jag läser kommentarerna märks det tydligt att läsningen får många att minnas sina egna resor.
En av mina kompisar påstod en gång att vi tillhörde den första generationen som for ut i världen. Det tror jag inte ett ögonblick på. Att resa har man alltid gjort, och många har skrivit böcker om det.

När min älskling hade väckt mig i natt började jag i minnet gå igenom de böcker om resor jag kunde komma på. Det blev inte så många innan jag somnade – kanske kan ni hjälpa mig att fylla på listan.

"Gullivers resor" 1726 av Jonathan Swift.

Jules Verne skrev massor av böcker, många, kanske de flesta, hade något med resor att göra. Just nu kommer jag bara på: "Fem veckor i en ballong"
"Jorden runt på 80 dagar"
"Till jordens medelpunkt"
"En världsomsegling under havet"

På 60-talet skrev John Steinbeck sin "Travels with Charley: In Search of America".

"Caroline — ett kvinnoöde från romantikens dagar" av Beatrice Zade har jag nämnt tidigare, liksom om "Vivis resa" av Vivi Täckholm Laurant och "Amerikanskt" av Ester Blenda Nordström.

Mozart auf der reise nach Prag av Eduard Mörike, en av dessa små böcker som har kommit från ingenstans, ligger i högen med olästa böcker.

Förmodligen hörde vi, och kanske generationen före oss, till dem som reste relativt bekvämt. Tågluffa och flyga kan vara tröttsamt, men jag tror inte att vi kan föreställa oss hur det var på hästskjutsarnas tid. Ändå for folk land och rike omkring. Tror för den delen inte att det var alldeles enkelt i tågens barndom heller, sotigt och tröttsamt — om man inte hade råd att resa i första klass och ta' in på förstklassiga hotell efter vägen.
Så finns det ju böcker där resandet finns med, utan att det rör sig om reseskildringar.
För drygt hundra år se'n tillbringade skandinaver gärna vintern i Italien, och många romaner skrevs i den miljön. Så här rakt av kan jag bara komma på Sigrid Undsets Jenny. (Om det är den enda av Undsets böcker man läst, undrar man nog hur hon kunde få nobelpriset — ända var det med den boken hon fick sitt genombrott 1911.) Och så har vi Marie Correllis (miss)romaner, jag har bara läst några få men tycker mig minnas att även de utspelar sig i Italien. Och jag häpnar när jag läser om hur mycket och långt man reste i början av förra seklet. Selma Lagerlöf med vänner flängde omkring i Europa och hann med att skriva många och långa brev till dem som var kvar här hemma. Hur bar de sig åt?

Pausmusik

The Flute Player, 1615 - 1620

Cecco Del Caravaggio

På tal om musik

MOZART'S CONCERT GRAND PIANO.
[Now in the Mozart Museum at Salzburg. Its compass is five octaves.]

.

En av familjens bekanta har nyligen slutat ett långt liv – han blev i det närmaste 102 år.
Som alltid i en sådan situation, kommer minnen farande.

När familjen flyttade till ett villaområde, visade det sig att deras närmaste granne var en välkänd pianist, då i vardande. Tonårsflickorna blev förtjusta och varje gång de hörde pianomusik från grannen så ropade de:
"Han övar, öppna fönstren!"
Vilket så småningom utbyttes mot:

"Han övar, stäng fönstren!"

Pausmusik

The Music Lesson, 1917

Henri Matisse, 1869 – 1954

Lättnad

Vilken lättnad det är att fatta ett beslut istället för att avvakta och vela fram och tillbaka.
Efter alla våndor med min dator mejlade jag Per, min dator guru, och sa' att jag skulle lämpa över allt på honom när jag måste åka till sta'n om några veckor. Så nu behöver jag inte ha dåligt samvete för att jag inte orkar ta' itu med problemen.
Jag mår inte ett dugg bättre – men det känns 17 så mycket bättre.

Det känns också bra att ha fått lite rätsida på min vårdsituation – även om det bara är en tillfällig lösning. Jag tillhör nämligen ett landsting med fritt vårdval. Vilket inte, som jag trodde, att vi patienter väljer den läkare vi vill ha. Nej, läkarna väljer de friskaste och mest lönsamma patienterna.

.

Så sägs det att solen kommer på ett tillfälligt besök i morgon, vilket också gör livet lättare att leva.

Måttfullt fylleri

Hittade det här decilitermåttet i garaget i dag. Det har blivit degraderat till att mäta upp kemikalier i.
Förunderligt hur ett så litet ting kan förflytta mig i tid och rum – plötsligt befann jag mig i korridoren utan-för mitt klassrum när jag gick i första klass.
Vår pedagogiska lärare hade samlat halva klassen vid ett handfat. Hon hade ett decilitermått och ett liter-mått. Hon fyllde det lilla måttet och hällde det i det stora måttet – och vi elever stod runt omkring och räknade högt. Tio gånger fyllde hon decilitermåttet, och så frågade hon hur många deciliter det gick på en liter. Drygt hälften av barnen hade förstått att det går tio deciliter på en liter – men dit hörde inte jag. Barnen som förstått fick gå in i klassrummet, vi andra stod kvar och hällde vatten och räknade högt. Allt eftersom eleverna fattat galoppen fick de återvända till klassrummet. Till slut stod bara fröken och jag där och hällde och räknade.
Skoldagen tog slut och jag fick gå därifrån – men att det gick tio deciliter på en liter hade jag fortfarande inte begripit.
Jag var nog inte skolmogen förrän jag slutade skolan tolv år senare.

Pausmusik

A Moment Of Comfort

Wenceslas Vácslav Brozik

1851-1901

En raskatt

Det tycks vara gott om katter i bloggvärlden, och i dag när jag tittade på Lilla Ekens vackra kattbilder kom jag plötsligt ihåg en episod i bekantskapskretsen.

Erik kom hem från skolan och frågade om han fick köpa en kattunge av en klasskamrat.
"Hur mycket kostar den" frågade hans mamma.
"Tjugofem kronor".
"Det var det värsta, då måste vara en raskatt". (Det här var länge se'n – och på landet).
"O ja," sa Erik, " du ska se hur den rasar och leker."

Pausmusik

La Maison de Musique

Pierre Carrier-Belleuse

1851-1932

I stället för tepåse

Hos Lisette har vi kommit att tala om origami. Jag kom då ihåg att jag hittade den här fantastiska tekannan på en japansk sida om origami. Det finns en ritning som visar hur man ska göra – men jag tror mig inte om att klara mycket annat än tranor, små askar och kuber.
En del mönster ser väldigt invecklade ut – men man skulle ju kunna använda det som mönster till ett lapptäcke om man inte klarar av att vika efter det.
.

Jag är full av beundran, inte bara över hantverksskickligheten, utan också över den gränslösa fantasin.

Jag tror att det här är mönstret till koppen och tekannan. Skulle kanske kunna bli ett annat lapptäcke eller broderi – för en kopp och tekanna skulle jag inte kunna prestera efter det, om det så gällde livet.

Pausmusik

The Piano Builder

Albert Marie Adolphe Dagnaux

1861-1933

Pausmusik

Woman with Guitar

James Carroll Beckwith

1852-1917

I januari

kommer våra önskningar att sändas.
.

Vi börjar att spela era önskningar redan måndagen 11 januari för att sedan fortsätta ta upp något av era valda stycken varje dag under veckan. Som en final blir hela fredagstimmen, 15 januari, "ert" program.

Det betyder att vår lista får stort utrymme. Kul!

På jakt efter den färg som flytt

Beslöt mig för att leta färger på min vandring till och från brevlådan. För att vara säker på att få någon bild med lite färg i, började jag med att föreviga mina fula brevlådeskor.

Häggmispeln brukar vara grannare än så här – men den försöker ändå.

Kaprifolen har fortfarande några enstaka blommor i toppen. För att komma åt dem blev jag tvungen att hämta en trappstege – ändå nådde jag bara upp till en av dem.

Visst känns det fint att det finns blommor som först nu börjar sin blomning. Höstgentianan piggade upp mig – både för att den är vacker och för att det känns som en hälsning från min far som älskade gentiana.
Hoppas att det piggade upp dig också, Mira!

Pausmusik

Woman Playing a Lute

Bartolomeo Veneto

1502-1555

Höst var är din färg?

Minnet banar sig väg genom diset
och känner de våta klädernas lukt.
Vi går i skog genom blåbärsriset
under nakna grenar som dryper av fukt.
Harry Martinson talar om dunklet därinne
med sin tankfulla röst från vår ungdoms år:
"Finge folk välja väder efter sinne
så bleve de aldrig vår."
................................ Alf Henrikson