söndag 30 juni 2013

Mormors nothylla

Inte ens ett fint omslag, för att kompensera den banala texten. Och inte har jag mycket att berätta om Bernhard Hamblen som skrivit både text och musik, annat än att han levde mellan 1877 och 1962, och att han skrev den här sången 1919. Jag vet inte ens vad han var för landsman — förmodligen amerikan, även om han stavar grey med e. Varför den brittiska stavningen skiljer sig från den amerikanska har jag inte heller kunnat lista ut — men jag har förstått att det var först på 1900-talet som gray dök upp.
Jag kan inte länka till musiken, men du hittar den på American Jukebox, klicka på "My Playlist" så kan du lyssna till tenoren Lambert Murphy när han sjunger "Smile Through Your Tears". Hans rullande r, fick mig att tro att han var skotte, men han var en amerikansk operasångare.


Dear eyes, downcast, that fill my soul with longing, 
Why are you sad and wet with unshed tears?
Tears are the dew that glistens on Love’s roses,
Bringing new life and fragrance through the weary years.
REFRAIN
Smile through your tears, as sunlight smiles through rain,
Sorrow will pass, and joy will come again; 
Hope on forever, though your eyes are wet,
Smile through your tears, dear heart, I never can forget.

Look up dear eyes, where silver clouds are floating,
Spring buds are sleeping in the snowclad tree,
Dead autumn leaves are bright with crimson glory,
Grey clouds of doubt can never come’twixt you and me.

Förutom att jag, när jag läser den här texten, kommer att tänka på min mormor, som brukade säga "watch out for the girl with downcast eyes", börjar jag fundera över vad som är bra och dålig lyrik, vad kan man enas om, och vad är personliga preferenser — både innehållsmässigt och språkligt. Varför tycker vi så ofta att det banala är dåligt — livet kan ju ofta vara banalt. Eller är livet bara banalt, när vi tillåter det att bli det?


fredag 28 juni 2013

Inflationsskyddade minnen

 Hittade den här lilla roliga valutaomvandlaren i fars skrivbordslåda. Någon större nytta av den, har jag knappast i dag — men det är ju historia, inte kan jag slänga den! 
I Österrike fick man många shilling för en krona. Minns att jag köpte en baddräkt där som kostade flera hundra — det kändes förmöget att ha en så’n exklusiv baddräkt (ful var den också!).

Och visst  minns jag när en US dollar kostade fem kronor. Det var så enkelt och behändig när jag skulle omvandla från kronor. Den kanadensiska dollarn var något billigare, men räknade jag med fem spänn, så var jag på säkra sidan. Det var då, när en klänning absolut inte fick kosta över tio dollar (femtio spänn då, motsvarar drygt fyrahundra i dag) — ett par jeans köpte jag på rea för 99 cent och en sweatshirt (finns det ett svenskt ord för detta plagg?) för en och femtio.
Man behövde inte vara rik för att åka till Schweiz, då när fick betala tolv kronor för tio franken — lite dyrt var väl det mesta, men inte på långa vägar som i dag.
Oj, så många minnen en liten plastkvadrat kan frambringa! Tänk, då var det svenskarna som åkte till norska gränsen och handlade, margarin, mjöl, socker och så garn. Jag vet inte hur många tröjor jag stickat i Peer Gynt garn — på den tiden vi betalade sju svenska kronor för en norsk tia.

torsdag 27 juni 2013

tisdag 25 juni 2013

Ett universalredskap

African Elephant Mother 
Holding its Baby's Trunk
Arthur Morris

Med sin snabel kan elefanten smeka och hålla om sitt barn, plocka blommor och andra småsaker, men också bära, släpa och dra — för att inte tala om att den kan dänga till osympatiska individer. Snabeln fungerar även som sugrör, 10 liter suger den upp, innan den sprutar in vattnet i munnen, duschar sig — eller blöter ned en misshaglig människa.
Jag läser att en snabel har 40000 muskler och senor (hur många av vardera framgår inte av den knapphändiga texten).
Förmodligen är den också bra att vifta bort störande insekter med.

måndag 24 juni 2013

Då och nu,

 eller nu och då.
Tilton
Jag gillar datorer — men jag är inte villig att dumpa de gamla hederliga uppslagsverken, kartböcker, böcker i största allmänhet, och den trevliga snigelposten. Tyvärr försvinner en del av alla dessa saker, i synnerhet breven, nästan omärkligt.  

Jag tänkte på det i går, när jag snavade över en barnbok hos Gutenberg, som jag läste för några år sedan, ”Clematis” av Bertha B. Cobb och Ernest Cobb. Den utspelar sig delvis i Tilton, N.H. (3567 själar 2010), så fram kom den stora kartboken — och jo, platsen finns. Då först kom jag på att det den lilla staden kanske har en hemsida. Det hade den, men inte särskilt upplysande — det var då jag kom att tänka på hur det var innan minsta lilla ort visade upp sig på nätet. Ville jag då veta mer om en plats fick jag skriva till ortens handelskammare. Lite mer tidsödande än dagens surfande — men så roligt det var när det efter en dryg vecka damp ned ett tjockt kuvert i brevlådan. Ofta var det så många brochyrer och kartor att det fyllde hela köksbordet — och hela familjen blev sysselsatta i flera da’r, med att läsa allt (och ofta mycket bättre information än vad nätet har att komma med).

söndag 23 juni 2013

Katastrofstäda aldrig!

Hör ni det — katastrofstäda aldrig! I alla fall inte om ni använder samma förkastliga metod som jag.  

Första delen av städningen går i regel bra, då känner jag mig till och med husmoderligt nöjd, när jag lägger saker där de hör hemma och plockar upp de värsta dammråttorna. Men se’n, se’n smyger sig desperationen på. Där finns artiklar som jag vill läsa, vykort från vänner på vift, ett par små skruvar, en fingerborg, några säkerhetsnålar och andra bra-att-ha-prylar. Efter att betraktat dessa prylar en stund, brukar jag raskt svepa ned dem i en låda, påse eller vad jag nu råkar ha till hands. Varenda gång jag gör den där svepande rörelsen med armen, tänker jag att det där ta’r jag reda på i morgon — fast jag redan då vet att den morgondagen aldrig kommer!
Det vill säga att jag tittar ned i lådorna och påsarna med jämna mellanrum, gör några tafatta försök att slänga, eller hitta ett lämpligt ställe för det jag inte kan tänka mig att slänga — men när det inte ens märks att jag slängt två gamla tidningar och fyra vykort, och lagt ett par pennor på ett lämpligt ställe (ett ställe som gör att de ryker med i nästa katastrofstädning, då vänder jag, går till en annan del av huset och gör något trevligare.
Vill jag återta’ mitt gamla sovrum måste jag övervinna min slängfobi — och jag måste göra det nu.
Kanske skulle jag grunda ett bra-att-ha-saker-museum för icke slängda prylar. 
 Minns ni de här muggarna?
Ville man ha något med av
drycken, gällde det att vara
snabb. Annars stod man där 
med våta händer och kläder.


muse`um subst. museet museer 
ORDLED: muse-et
• (lokal med) allmänt tillgänglig samling föremål som belyser ngt avsnitt av verkligheten ofta om samling av gamla föremål, vetenskapl. el. pedag. systematiserade: museiintendent; museikatalog; museisal; hembygdsmuseum; konstmuseum; stadsmuseum; gå på ~; en konsert i museets stora sal; olika museers konstskatter; slottets kulturhistoriska ~; tekniska museet; naturhistoriska museet
BET.NYANS: bildligt, i uttr. för ålderdomlighet: den teorin är snart mogen för ~
HIST.: sedan 1728; av grek. moseion 'åt muserna helgad plats'; jfr musa

Men jag frågar mig, vilken musa, med självaktningen i behåll, skulle vilja flytta in och beskydda mitt museum? Melpomene?
Har du glömt bort vilka muserna voro?
Kalliope (episk diktning), Klio (historieskrivning), Melpomene (tragedi och sorgediktning), Erato (sång till lyra), Euterpe (flöjtmusik), Thalia (komedi), Terpsichore (körlyrik och dans), Polyhymnia (dans och pantomim) samt Urania (astronomi)j

lördag 22 juni 2013

Ha en bra kväll,

vår midsommarkaktus blommar alltid så här års


trevlig helg, god jul, glad påsk, ha en bra dag, trevlig midsommar...
För det mesta låter jag den här sortens irritationsmoment rinna av mig — men så finns det dagar när bagateller får mig att krevera. Den sjätte juni var en sådan dag. Det fanns inte ett radioprogram där man inte talade om vad det var för en dag, knappast en blogg som inte kände sig tvungen att påpeka det — för att inte tala om tidningsartiklar som försökte att få oss att bli mer norska eller amerikanska, och FIRA! Jag har  nog ondgjort mig över dagen ifråga tidigare, så det låter jag vara (just nu i alla fall). Men så kommer ett intressant fenomen in i bilden — ett antal personer vill göra midsommar till nationaldag, istället för den något obskyra dag som valts ut åt oss. Dessa personer påstår att alla svenskar äter sill och potäter den da’n, förutom allt annat som hör till. Och jag kommer genast att tänka på Kajsa vars stora släkt träffas på en släktgård (där de för övrigt träffas så ofta de bara kan — inte bara på midsommar) — tre personer (olika varje år) har i uppdrag att organisera ett program med internationellt tema. Det är föredrag, lekar och tävlingar, och ofta har man gäster från den delen av världen det rör sig om. Maten är enkel, naturligtvis från landet eller världsdelen i fråga och varje år samlar man in pengar till ett projekt med anknytning till årets tema. 
En annan kvinna, åker alltid norrut under midsommar, tillbringar helgen ensam i hyrd stuga, njuter av midnattsolen, läser och tänker mycket men äter minimalt.
Jag tror faktiskt att vi människor är ”olikare” än vad många vill göra gällande — kanske är det därför som svenskarna ännu inte lyckats uppbåda någon nationell yra på svenska flaggans dag.
Och så kommer jag tillbaka till det jag började med — det tanklösa ha-det-bra-fraserna. Minst fyra gånger om dagen drabbas jag av folk som utan att tänka häver ur sig, en för årstiden lämplig uppmaning att ha det bra. Sedan i fredags har alltså två personer, fyra gånger om dagen önskat mig en trevlig midsommar, vid det här laget är det snudd på 20 trevlig-midsommar-hälsningar. Till det kommer radio och nätet, och jag får tillstå att jag är kolossalt less på hälsningar utan innebörd.

Ordning och reda

  
har jag på ett enda ställe i huset — och det, tack vare en gammelmoster.
Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska kalla den här organisatören, som hänger på insidan av dörren till handkammaren. Jag gissar att den syddes för 70, kanske 75 år sedan — och den har nog varit använd hela tiden. Knappast bortkastad kvinnokraft! Tvärtom, dessa mostrar (jag vet inte vem av de fyra systrarna som sydde den) var alla oerhört kreativa och det fanns inte mycket i textil väg som de inte kunde — jag är säker på att det skänkte dem en stor tillfredsställelse att tillverka användbara saker för hemmet.


Men jag grunnar allt på hur p blev till q (mind your p’s and q’s!) var förlagan felaktig, tänkte den sömmande mostern fel — eller tänkte hon inte alls.

fredag 21 juni 2013

I dag för hundra år sedan



tog Tiny Broadwick språnget från en flygmaskin, och blev på så sätt den första kvinnliga fallskärmshopparen att hoppa från ett flygplan.
Men redan 1799 hoppade Jeanne Labrosse från 900 meters höjd, från en luftbalong.
Tiny hette egentligen Georgia Ann, men kallades från födseln, då hon bara vägde 3 pund, för Tiny.

torsdag 20 juni 2013

Något i hästväg

Mustang/Wild Horse Mare and 
Stallion Bothered by Flies in Summer, 
Montana, USA 
Carol Walker

Med en häcksax och dagens tidning i ena handen, och så mycket sly jag kan släpa med mig, i den andra, återstår bara att slänga med huvudet när myggen blir för närgågna. Förmodligen ser jag ut som en irriterad häst — fast inte lika vacker.

Det får mig tänka på hur vi ta'r kroppens funktioner för givna. Inte förrän vi gör illa en hand eller tå, inser vi hur beroende vi är av varenda kroppsdel.
För förfärligt många år sedan, såg jag ett TV-program om en skotsk kvinna som var född utan armar, och imponerades storligen av hennes sätt att klara av vardagen — såväl praktiskt som mentalt.

onsdag 19 juni 2013

Så kan det gå


när man är ordentlig. Jag skulle bara ställa in några barnböcker, på rätt plats i hyllan med barnböcker. Där bredvid glipan där Gunhild Hestings bok skulle in, där står ”Hemliga klubben och S:t Johannes” av Lizzie Holmberg. Naturligtvis kan jag inte avhålla mig från att kika i den. Jag minns lite vagt vad den handlar om, men den hör inte till de böcker jag läst om tills jag nästan kan dem utantill. Men jag minns att boken utspelar sig i Stockholm kring Johannes kyrka — kanske är det roligare för oss som känner oss hemma i Stockholm, och minns hur det såg ut på spårvagnarnas tid, att läsa den här boken som är tryckt 1958. Och förmodligen skriven några år dessförinnan — för inte fanns väl Hamngatsbacken kvar 1958? 
Funderar på om dagens barn skulle uppskatta mysteriet som Hemliga klubben löser — eller skulle det betraktas som alltför tamt. Om ett barn av i dag överhuvudtaget skulle ha tålamod med språket och somliga beskrivningar:
Om man höjde blicken lite grand såg man mest hela Stockholm ligga framför sig. Rakt fram Riddarholmen med vackert patinerade koppartak och guld i kyrkspirorna, diamantglitter i neonljus och glödlampsband. Aalltsammans såg dubbelt så fint ut för det speglades i vattnet. Till vänster Kungsholmen med Norr Mälarstrands prydliga, upplysta husrader och till höger Södermalms mörka kompakta husmassor med Högalidskyrkans tvillingtorn sträckandes sig mot vinterhimlen från sitt berg högt över hustaken. Och som en djärvt spänd båge tvärs över den väldiga scenen, Västerbron, med sina röda bussar, blå spårvagnar och ljusband.

Helt övertygad om att den skulle gå hem hos ett barn av i dag, är jag inte. Men jag läser den med glädje — hade jag möjlighet, skulle jag bege mig ut i Stockholm, med boken i näven, för att gå samma vägar som barnen i boken går. 
Någon som minns ”Vips” glassbar på Birger Jarlsgatan? Jag har inte ens hört talas om den, kanske fanns den bara i författarens fantasi. Däremot känner jag igen namnet ”Mors Hörna”, men tror inte att jag har varit där. 
”Inne på ”Mors Hörna” stod ett stort, runt bord dukat mitt på golvet med ett puttrande, blankt tekök och fullt med gula tekoppar i en ring runt om. En lampa med nedhängande rödblommig tygskärm spred ett milt sken över bordet. Barnen slog sig ned vid bordet framför hörnsoffan, hämtade te vid teköket och beställde varsin lussekatt med russinögon av en fröken. En julgran stod och brann med tända ljus i ett hörn.”

Hemliga klubben samlas rätt ofta på kondis och diskuterar situationen, och jag funderar, som så ofta förr, varför jag kan bli sugen på sådant som jag egentligen inte tycker om, när jag läser om det:
"Alla beställde pariserbullar med socker på och stora kringlor med skär glasyr till teet."
Samma mekanism som gör att vi går på reklam?

Läsningen av den här boken fick mig att minnas en annan barnbok, från ungefär samma tid — också den utspelar sig i stadsmiljö. Den får jag återkomma till.

Säger någon vajert, nu för tiden?

tisdag 18 juni 2013

Utvandrad


 Ser ni den lilla blå pricken, lite till vänster och rätt högt upp?

Det är Iris som övergav det ordnade livet bredvid en pion, och vandrade ut i moraset. Där har hon och hennes systrar levt ett tillbakadraget liv, i många år nu.

lördag 15 juni 2013

En kommentar

om kommentarer.

Naturligtvis skulle jag kunna stå ut med de anonyma kommentarerna, som talar om vilken fantastiskt intressant blogg jag har. Men de irriterar mig, och vetskapen om att de går ut till dem som prenumererar på kommentarerna har fått mig att prova olika inställningar.
Att inte tillåta anonyma kommentarer är ju det enklaste, men då utesluter jag en hel del av mina läsare.
Att tvinga hugade kommentatörer att försöka lista ut vilka bokstäver man ska skriva in om jag väljer ordverifiering, tycker jag är trist.


Att välja kommentargranskning ibland, har jag inte fattat vitsen med — inte förrän häromdagen. Då insåg jag plötsligt att alla dessa kommentarer nästan alltid drabbar samma inlägg, och det nästan bara är gamla inlägg som kommenteras av dessa anonyma personer som bifogar en länk till spelsidor, hemorrojdreklam  eller liknande ointressanta sidor. Så nu har jag har kryssat i att om man vill kommentera ett inlägg som är äldre än tre veckor, så fastnar kommentaren i ett "väntrum", och jag kan radera de icke önskvärda innan de hamnar på bloggen och i andras brevlådor.
Så värst länge har jag inte haft den inställningen, men jag har redan fångat några oönskade kommentarer, så det tycks fungera.

Välkommen

till vår kulle, och en tur kring stôga - medsols.

















fredag 14 juni 2013

Vad gör du egentligen Åskar?


li`pa verb ~de ~t 
ORDLED: lip-ar 
SUBST.: lipande; lip
• gråta ofta ljudligt och av relativt obetydlig anledning ?vard.?: de minsta barnen ~de när de fick sprutan
KONSTR.: ~
HIST.: sedan 1649; av lågty. lipen med samma bet., till lipe 'läpp'

 När jag såg den här bilden av älsklingen, kom jag att tänka på ordet lipa. Jag använder det nog enbart i betydelsen gråta — lipsill — ( om jag överhuvudtaget nyttjar det) men är medveten om att många använder det om att räcka ut tungan. NE har bara en betydelse, men att räcka ut tungan involverar ju läpparna, så jag anta’r att det har samma ursprung. 
Så här säger Elof Hellquist:
lipa, t. ex. Stiernhielm ==. sv. dial. lipa i betyd, ’göra grimaser’; jämte sbst. l i p, i ta till lipen, i uttr. hänga lipen 1610, jfr ä. sv. (t. ex. Bellman) o. sv. dial. lip, (under)läpp. Orden uppfattas väl vanl. som med grundbetyd, ’hänga läpp’ hörande till en germ. stam /fp-, läpp, rotvariant till den i läpp. Emellertid är verbets äldst uppvisade betydelse ’gråta, tjuta’, o. lip kan vara ett deverbativum härav med anslutning till likljudande ord för ’läpp’ (jfr sv. dial. slip, flip m. fl.); förbindelsen med ord för ’läpp’ är alltså oviss; knappast ej heller till lat. llbare, utgjuta, offra. Jfr Lindroth Festskr. t. Sdw. s. 139. - Lip-sill, pip si 11, av Hjelmqvist Förn. o. familjen, s. 16 f. betraktat som en efterbildning av Ity. en piepen sielk, lipsill, om en flicka, el. möjl. som en självständig bildning till Silla, kortform till Cecilia, jfr lipsissa, piplisa, pipsiri osv., el. som en folketymologisk anslutning till sill av de även förekommande lipsil o. pipsil; jfr även Munthe Spr. o. st. 4: 120. 

Nu uppstår nästa fråga, varför heter det gråta?
grå`ta verb grät gråtit, pres. gråter 
ORDLED: gråt-er SUBST.: gråtande; gråt
• fälla tårar
 särsk. p.g.a. sorg el. smärta e.d. men äv. av andra orsaker, t.ex. av glädje{→hulkaskrattasnyfta}: storgråtarösten bröts och han var nära att börja ~;~ sig till sömnshon hade gråtit så att ögonen var rödaförst när hon blev ensam kunde hon ~ ut ordentligthon skrattade så att hon grät~ av glädje
BET.NYANS: mer el. mindre bildligtde lyckades ~ sig till en daghemsplats för lillanen knapp förlust på bortaplan är inget att ~ över
IDIOM: (det är inte lönt att) ~ över spilld mjölk (det är inte lönt att) hålla på och beklaga det som redan hänt och inte kan ändrasKONSTR.: ~ (av el. för el. över ngt), ~ ut
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. grata; gemens. germ. ord; trol. urspr. ljudhärmande

Och varför i all världen betyder grina, både skratta och gråta?


gri`na verb ~de ~t 
ORDLED: grin-ar SUBST.: grinande; grin
1 gråta ⟨vard.⟩: lillan har ~t hela morgonen
KONSTR.: ~
HIST.: sedan 1639; jfr isl. grína, no. grine 'gråta', da. grine 'skratta'; gemens. germ. ord med grundbet. 'gapa'; jfr gren

2 skratta ⟨vard.⟩: de kunde inte låta bli att ~ åt barnen när de hade klätt ut sig
BET.NYANS: refl. (med partikeln upp) försöka se glad ut ofta trots att man inte är det:han ~de upp sig framför spegeln innan han gick in till chefen
KONSTR.: ~ (åt ngn el. ngt), ~ upp sig
HIST.: sedan ca 1655; se grina 1

3 förvrida ansiktet (särskilt munnen) särsk. som tecken på avsmak e.d.{→grimasera}: hon ~de illa åt den sura mjölken
BET.NYANS: utvidgat och bildligten ~nde dödskalleoturen ~de dem i ansiktet
KONSTR.: ~ (åt ngn el. ngt)HIST.: sedan 1614; se grina 1
Får kanske sluta nu, innan jag har kopierat hela NE.