Jag kan inte länka till musiken, men du hittar den på American Jukebox, klicka på "My Playlist" så kan du lyssna till tenoren Lambert Murphy när han sjunger "Smile Through Your Tears". Hans rullande r, fick mig att tro att han var skotte, men han var en amerikansk operasångare.
Dear eyes, downcast, that fill my soul with longing,
Why are you sad and wet with unshed tears?
Tears are the dew that glistens on Love’s roses,
Bringing new life and fragrance through the weary years.
REFRAIN
Smile through your tears, as sunlight smiles through rain,
Sorrow will pass, and joy will come again;
Hope on forever, though your eyes are wet,
Smile through your tears, dear heart, I never can forget.
Look up dear eyes, where silver clouds are floating,
Spring buds are sleeping in the snowclad tree,
Dead autumn leaves are bright with crimson glory,
Grey clouds of doubt can never come’twixt you and me.
Förutom att jag, när jag läser den här texten, kommer att tänka på min mormor, som brukade säga "watch out for the girl with downcast eyes", börjar jag fundera över vad som är bra och dålig lyrik, vad kan man enas om, och vad är personliga preferenser — både innehållsmässigt och språkligt. Varför tycker vi så ofta att det banala är dåligt — livet kan ju ofta vara banalt. Eller är livet bara banalt, när vi tillåter det att bli det?
Livet är förvånansvärt banalt, överraskande ofta. Och klyschor och schabloner är klyschor och schabloner för att det finns en anledning till att de blivit det. Vi är inte så originella som vi emellanåt gärna vill tro att vi eventuellt är. Se där populärkulturens hemlighet och oöverträffade rekryteringsbas!
SvaraRaderaJag minns beskrivningarna av kärlekens banalitet och på ett ungefär en mening ur en av Perl Bucks romaner om hur huvudpersonen insåg att även "den andra" hade varit med om samma halsbrytande kärleksupplevelser (med samma karl) som hon. "Tråd för tråd drogs ur den exklusivitetens mantel, som hon trodde sig insvept i..." Nyttig läsning för en tonåring!
Karin,
RaderaPearl B. hade nog en hel del erfarenhet av olycklig kärlek - och annat elände.
Minst hälften av alla klyschor skulle vi kunna rensa bort om vi alla tänkte på vad vi egentligen säger - då skulle vi slippa nära och kära, meningslösa utfyllnadsord och liknande irritationsmoment.
Fast det är väl enklast och säkrast att hålla sig på den banala banan. (Tillbaka på banan, och på den vägen är det...) Så tyst och skönt det skulle bli om vi bara höll oss till väsentligheter!
Margaretha
Helt överens! Och det är därför jag tycker det är så viktigt att barn och ungdomar får lite äkta vara så att de i alla fall vet att det finns. Där kanske till och med det banala fått ett äkta uttryck. Eller som Kristina Lugn säger: "Författarnas och konstnärernas viktigaste uppgift är att hjälpa oss att tillvarata våra starkaste känslor, dem som vi tillåter populärkulturen att förlöjliga, dem som vi tillåter massmedierna att förminska. Om vi lärde oss att längta hem till oss själva i stället för till Hollywood skulle vi inte acceptera Distraktionen som regissör i den pjäs vi förväntas spela med i."
RaderaKarin,
RaderaSå bra sagt!
Men det är inte lätt att få, varken barn eller vuxna, att förstå att tryggheten hittar man bara hos sig själv.
I vårt lokala blad diskuteras just nu, hur barn gör nästan vad som helst för att bli populära. Det finns en sajt där tolv och trettonåriga tjejer skickar in bilder på sig själva - så röstar folk och utser dagens snyggaste, vilket är synonymt med populärast.
Margaretha
nåt hände med uppkopplingen mitt i min kommentar (om tilton), jag trodde jag förlorade vad jag skrivit men hälften kom med.
SvaraRaderasvårt det där med vad som är bra och vad som är dålig litteratur. man blir lätt osams med folk när man börjar diskutera det.
Debbie,
RaderaJag försöker att lyssna mig till vad folk tycker om olika läsupplevelser, innan jag klampar in och säger vad jag tycker. I alla fall när jag inte känner folk - med vänner kan ju debatterna bli mer än livliga om man har olika uppfattning.
Den verkar inte halv, kommentaren alltså.
Margaretha