Nu har jag hunnit till R

Mathilda Roos

1852-1908

  

Öfver träden i Linnéparken låg majkvällens skymning likt en lätt, blåaktig slöja. Solen hade gått ned, och genom den luftiga vårgrönskan framträngde soldnedgångens dagrar matta och dämpade. Den lifliga rörelse, som under dagen härskade i denna trakt av hufvudstaden, hade upphört, men ännu såg man eleganta ekipager, som rullade utför Sturegatan, och ännu voro Linnéparkens alléer fyllda af promenerande, hvilka hade gått ut för att njuta av våraftonens skönhet.

På en balkong till ett af husen strax söder om Karlavägen stod en elegant klädd flicka, inbegripen i ett samtal med en några år äldre herre.

Så börjar Mathilda Roos bok "Genom skuggor", från 1891. Tydligen hette Humlan Linnéparken på den tiden — rätt logiskt, med tanke på den maffiga statyn av Linné, som finns i parken.

Jag försöker att inte dyka alltför djupt i intressanta böcker, allteftersom jag katalogiserar dem — ibland lyckas jag. Men när jag kom till Mathilda Roos, blev jag tvungen att se efter om vi inte har fler av hennes böcker — någonstans i bakhuvudet fanns några ytterst diffusa minnen av fler Roos-böcker. 

Jo, visst hittade jag fler böcker av hennes hand, och begav mig ut på nätet för att läsa om henne. Upptäcker att hon var en väletablerad och mycket läst författarinna, vid förra sekelskiftet. Det finns en hel del att läsa om henne, och en del av  hennes böcker kan man läsa på nätet. Tydligen var hon lika populär i Finland, som här i Sverige, för Gutenberg har flera av hennes böcker på finska — men inte en endaste på svenska. Däremot har Runeberg hennes sista roman "Maj: en familjeberättelse", prisbelönad i Iduns stora romapristävling 1907.

Jag blir lätt vemodig, när jag tänker på alla dessa engagerade människor, som försvinner ur vårt medvetande så snart efter sin död. För engagerad var hon, från att ha varit en modemedveten societetsflicka, förvandlades hon till en kvinnosakskvinna — kanske får man tänja en gnutta på begreppet, i alla fall med dagens mått mätt — med radikala åsikter. 

Hon led av en "svår nervsjukdom", och jag kan tänka mig att det var den som gjorde att hon så väl kunde skildra unga flickor med nervplågor. I boken "Önskekransen", är huvudpersonen, Marta, en ung kvinna, "krympling" med svåra nervsmärtor.  Hon beskriver hur även en handikappad sjukling, har känslor och drömmer om en framtid med den hon älskar. Och hur hennes vänner tanklöst behandlar henne annorlunda, än de friska och raska i vänkretsen.

Boken "Hvit Ljung", läste jag i tonåren, och minns att jag tyckte den var underlig med ett ledsamt slut. Den handlar om en ung lärarinna som bor ensligt i lärarbostaden, och en natt blir skändad. Det tog ytterligare några kapitel, innan jag insåg att skändad betydde våldtagen, med en graviditet som följd. 

Nu när jag läser om Mathilda får jag veta att den boken faktiskt ledde till att förhållandet för dessa unga lärarinnor förbättrades. Kanske kommer jag att återvända till hennes böcker, när tid gives.

 

Läs mer om, och av, Mathilda!

Svenskt biografiskt lexikon

Dödsruna av Lotten Dahlgren i tidskriften Dagny

Projekt Runeberg 

Bokborgen

Litteraturbanken

Framtiden i min kopp

Min närmaste framtid kommer att bjuda på pengar presenter och kärlek och äktenskap (vems vet jag inte) — men också på avundsjuka och en förlorad vän.

 Och hur vet jag nu det? 

Jo, jag rådfrågade min mormors "cup of knowledge! Jag har aldrig gjort det tidigare, och kommer nog inte att göra det igen, dels för att jag inte är tillräckligt road, men också därför att koppen förmodligen inte klarar av att nyttjas. 
Visserligen ögnade jag igenom bruksanvisningen, men jag la nog ändå i för mycket te, jag fick krafsa bland bladen, en hel del, för att se på vilka kort de låg.

I den icke omedelbara framtiden hägrar en lustiger dans, en äldre mörk herre, en ljus dam och ett bröllop, död och sorg.

Medan den lite mer avlägsna framtiden utlovar en tågresa, missförstånd mellan mig och en ljus dam, men allt tycks ordna sig, en önskan blir uppfylld, jag får nya kläder och träffar både en ung och en äldre herre, båda mörka.

Det får lov att räcka, hur man utläser vad de olika kombinationerna av kort betyder, ids jag inte sätta mig in i.

Jag är helt övertygad om att jag sett det här lilla häftet hos Gutenberg, men hittar det inte nu. Men för den som vill veta vad framtiden bär i sitt sköte, finns två andra böcker:

Telling Fortunes by Tea Leaves, by Cicely Kent

Tea-Cup Reading, and the Art of Fortune-Telling by Tea Leaves, by 'A Highland Seer'

Grattis Alfred!

Alfred Edward Housman

26 mars - 30 april 1936

Jag måste tillstå att den enda av Alfreds dikter som jag på rak arm kunde dra mig till minnes, var "A Shropshire Lad" — förmodligen därför att den finns med i många antologier. Och inte visste jag vad A. E. stod för. Nu när jag läst lite om, och av honom, kommer jag nog att ägna honom lite mer tid. Det är han värd.

Och vad passar väl bättre än en vårdikt i dag — "Spring Morning" från hans "Last Poems" 

 

XVI— Spring Morning

Star and coronal and bell
  April underfoot renews,
And the hope of man as well
  Flowers among the morning dews.

Now the old come out to look,
  Winter past and winter's pains,
How the sky in pool and brook
  Glitters on the grassy plains.

Easily the gentle air
  Wafts the turning season on;
Things to comfort them are there,
  Though 'tis true the best are gone.

Now the scorned unlucky lad
  Rousing from his pillow gnawn
Mans his heart and deep and glad
  Drinks the valiant air of dawn.

Half the night he longed to die,
  Now are sown on hill and plain
Pleasures worth his while to try
  Ere he longs to die again.

Blue the sky from east to west
  Arches, and the world is wide,
Though the girl he loves the best
  Rouses from another's side.

När slutade man fotografera folk i den här sortens pose? Jag tror att jag ska ta ett sådant självporträtt. Allt för att ge ett intellektuellt intryck! Eller kanske ännu hellre för att kunna manipulera sina rynkor.

Ett rött vårtecken

foto Mark Hamblin

Att fotografera ett cirka 13 centimeter stort (enligt Wikipedia), rörligt föremål på tre meters håll, genom ett skitigt fönster, ger garanterat ingen tävlingsbild, så jag snodde en bild från nätet.

Sol te

nu talar jag inte om te man brygger i solen, utan om det te jag intog i den obarmhärtiga vårsolen i går. För den den efterlängtade solen röjer skoningslöst hur brunt, risigt och trist landskapet är så här års — för att inte tala om hur den avslöjar slitna kläder, tappade knappar, geggiga skor och sist, men inte minst avslöjar solstrålarna, med förfärande uppriktighet, hur glåmig och musfärgad jag är.

 Men eftersom bara min älskling gjorde mig sällskap, så gjorde det senare inte så mycket,  jag parkerade mitt te under tehuvan, tog med en bok och en stol ut på trappen, i hopp om att glåmigheten snart ska ersättas av en mer klädsam färg. Det var i blåsigaste laget, halvvantarna hjälpte inte så mycket, så snart satt jag där med boken på bordet och händerna kring koppen och lät tankarna fara som de ville. 

En stund organiserade jag mina böcker — det är förunderligt hur mycket lättare det är att få ordning på saker och ting i tankarna, än när man ska få rum med riktiga böcker, i bokhyllor som inte finns. När alla böcker stod på plats i mina mentala bokhyllor, övergick jag till att fundera över böcker — då och nu. Tyvärr vet jag inte så mycket om hur det är nu, men många av mina barnböcker var kvalitetsböcker, och jag funderar varför inte fler av dem överlevt tidens gnagande. För jag har förstått att många, för att inte säga de flesta av mina gamla böcker är bortglömda i dag.

Så fortsätter tankarna att fnatta runt som loppor med en bokstavdiagnos. Det är dags att gå in, och jag tror inte att solen rått på min gröngråa ansiktsfärg. Lägger märke till att tehuvan blivit blekt med åren — hoppas det inte går så för mig också.

 Är inte säker på att det framgår av bilden, hur mycket oblektare insidan är.

Tant Mittiprick i Kina?

För det finns väl ingen annan än hon, som bor i ett upp och nervänt hus?

Bilden och den mycket knappa texten har jag snott från DN.

 Det allra märkvärdigaste med fru Mittiprick är hennes hus, som är byggt upp och ner. Det är ett litet brunt hus, och där det ligger i sin lummiga lilla trädgård ser det ut som en liten brun hundvalp som ligger på rygg med tassarna i vädret. Fru Mittiprick säger att när hon var liten brukade hon ligga i sin säng och stirra upp i taket och undra hur det skulle vara om huset stod upp och mer. Och när hon sedan blev stor och lät bygga ett eget hus byggde hon det upp och ner, bara för att få se hur det vat. Badrummet, köket och trappan är rättvända - det är bekvämare på det sättet. Det är lätt att förstå att man inte kan laga mat på en upp och nervänd spis eller diska i en upp och nervänd diskho eller gå uppför en upp och nervänd trappa. 

I hennes vardagsrum finns det en stor ljuskrona, men i stället för att hänga i taket står den på golvet. Naturligtvis är den egentligen i taket, men taket är ju golv, och därför är den på golvet, och barnen brukar knäppa på ljuset och slå sig ner runt omkring den och leka att den är en lägereld. Fru Mittiprick säger att hennes ljuskrona är den enda i hela stan som verkligen är till någon nytta. I alla hennes sovrum finns det rutschbanor, för om du tittar i taket i ett vindsrum, kan du själv se att ett snedtak blir en fin rutschbana om man vänder det upp och ner. Vägglamporna sitter alldeles nere vid golvet, så att småbarnen lätt kan komma åt dem. De första fem eller tio åren efter det att huset var nytt klättrade fru Mittiprick in och ut ur rummen över de höga dörröverstyckena, men nu har hon små trappor som det går väldigt fint att ha hopptävlingar ifrån. Hon ger barnen krita, så att de k an märka ut på mattan hur långt de hoppar.

Ur första kapitlet av "Tant Mittiprick av Betty MacDonald, i översättning av Aida Törnell. Jag har sett att biblioteket har en senare översättning av hennes böcker, men jag vet inte vem som gjort den.

Jag vet inte hur många gånger jag läste om mina två böcker om fru Mittiprick, men det var många — och det syns på dem. Mina exemplar har inga illustrationer, förutom att det finns en hund på sista sidan av andra delen. Jag skulle tro att jag var sju, kanske åtta år när jag läste böckerna första gången, och när jag kom till hunden på sista sidan slog det mig att detta var de första böcker jag läst, som saknade bilder.

Böckerna om "Mrs. Piggle-Wiggle" finns hos Bokus — vill du läsa dem på svenska får du pallra dig iväg till biblioteket, om du inte kan hitta dem antikvariskt.

En from önskan

Echo of a Sigh

Philippe Sainte-Laudy

Suspiria

O would I were where I would be!  

There would I be where I am not:

For where I am would I not be,  

And where I would be I can not.

Det tycks inte vara helt ovanligt att poeter suckar djupt — det finns fler poem med samma namn, somliga ohyggligt sorgliga, men just den här dikten skrevs av en anonym 1600-tals poet. Jag har hittat den på nätet, i något andra ordalag, men här återger jag den som den står i min gamla "The Oxford Book of English Verse".

Läsning — en oumbärlig rättighet

Gutenberg har rätt många barnböcker som ska föreställa lättlästa, "One Syllable Books". Jag minns sådana böcker från min egen barndom, och hur svårt jag tyckte det var att läsa dem. Det fick vara hur många stavelser som helst i ett ord, så länge det inte fanns bindestreck, så klarade jag av att stava mig igenom dem. Men texter där det vimlade av bindestreck förvirrade mig.

IN THE DOVE COT—TWO KIND LIT-TLE GIRLS.

Whith-er a-way,

Lit-tle la-dies so gay?

"O, o-ver the hill

To Grand-moth-er Dill!"

And what have you there

In your bas-ket square?

"O, pud-dings and pies,

A lit-tle sur-prise!"

Why such good-will

To Grand-moth-er Dill?

"O, ev-er-y one should

On Christ-mas do good!"

Lit-tle maids, good day!

Flow-ers strew your way!

ur The Book of One Syllable

Läsningen är så oerhört viktig — på så många plan — det första vi tänker på är väl kunskapsinhämtningen, men också för självförtroendet. Jag tänker på alla personer med läs- och skrivsvårigheter jag träffat, som skämts över sin oförmåga att läsa, hur deras självförtroende har stärkts när de lärt sig det, och förstå vad de läser — för att inte tala om glädjen, när de upptäcker den nya värld som öppnas genom böckerna. Och nu läser jag i BiS*, att risken är stor att Centrum för lättlästs uppdrag kan komma att inskränkas! Hur tänker man?

*Bibliotek i Samhälle, i min högerspalt finns en länk till deras blogg — där finns information för den som vill prenumerera på deras tidskrift.

Grattis Mollie!

Mollie Faustman 

15 mars 1883 - 4 januari 1966    

det var målande konstnär hon ville vara, Mollie Fasutman — men det var lättare att prångla ut kåserier och en del barn- och ungdomsböcker. Så skrivandet var det som höll henne, och hennes två barn vid liv. Och skriva kunde hon — och hon drog sig inte för att uttrycka, för sin tid, synnerligen radikala idéer.  

 Jag har alltid gillat Mollie, ända sedan jag upptäckte henne via hennes flickbok "Renées Dagbok", när jag var tolv eller tretton år — och snart därefter visade mor både på hennes konst och kåserier. När jag för lite sedan fick Lena Kårelands bok "Jordens salt, Mollie Faustman — författare, konstnär, kåsör, kritiker" blev jag naturligtvis jätteglad. En bok väl värd att läsa! 

 Att vara både kvinna och konstnär var inte lätt på tidigt 1900-tal. Det hjälpte inte att ha en gedigen utbildning (Valand och Matisse bland annat) och att var skicklig. Läs om Albert Engströms elaka och nedlåtande kritik av en utställning hon deltog i.

Mollie har illustrerat sin farmors barnbok "I skogen".

En Askungesaga

som slutade i spiselvrån — men inte vilken spiselvrå som helst.

 Det här är Jock VI, efter att ha varit en rännstenskatt, lever han nu i högönsklig välmåga, tack vare Winston Churchill, som gillade röda katter. På sin åttioåttonde födelsedag fick han en röd  katt, med vita tassar och vitt bröst, av sin sekreterare. Det uppstod en ögonblicklig och ömsesidig kärlek, och katten gavs namnet Jock efter sin givare.

Jock följde alltid med när hans människa flyttade mellan sin Londonbostad och Chartwell House, som var hans hem i Kent.

När Winston, ett par år senare dog, övergick Chartwell House och Jock i National Trusts ägo.

Jock levde till 1975, då han dog tretton år gammal. Eftersom Winston bestämt att det alltid skulle bo en röd katt, med vita tassar och vitt bröst, vid namn Jock, på Chartwell, vidtog då ett sökande efter en lämplig efterträdare. Nu, efter fyrtiofyra år är det alltså Jock VI, som regerar på Chartwell. Han lär vara en mycket kelig och tillgiven herre, och som en av husets anställda har sagt: “he is a very affectionate cat and has trained the Chartwell staff very well. He spends most of his day sleeping on various chairs and beds…” 

Chartwell House

båda bilderna från Chartwell National Trust

Skulle du vilja besöka Jock, och se hur han bor, så kan du läsa om hur du tar dig dit här. (Hälsa Jock från mig!)

Ordning och reda

 Jo, det handlar faktiskt om mig, även om jag förstår att somliga av er inte kan förstå det, efter att ha läst rubriken.

Det är rätt länge sedan jag berättade om hur jag försökte katalogisera mina böcker. Något som är nödvändigt om man har många böcker — och vill kunna plocka fram en bestämd bok, utan att först tillbringa varje ledig stund, ett par veckor, med att gå igenom bokhyllorna.

Mitt system fungerar — mycket bra till och med — bara jag tar mig tid att skriva in vilka mina ägandes böcker är.

Men nu står jag och vacklar, mellan mitt eget system och det utmärkta LibraryThing, som finns på nätet. Än så länge har jag bara hunnit skriva in ungefär hälften av mina barn- och ungdomsböcker, och jag uppskattar enkelheten. Förmodligen har jag ännu inte upptäckt alla funktioner som programmet erbjuder, jag saknar till exempel möjligheten att lägga in bilder och länka till intressanta sidor, om boken eller författaren. Det senare går att göra, men känns lite för många klickar bort, både när jag ska lägga in länkarna, och sedan nyttja dem.

I mitt eget system håller jag fortfarande på att skriva in den engelska skönlitteraturen, och jag kommer förmodligen att fortsätta med det. Där kan jag lägga in foton på dedikationer, och kanske givaren, och berätta om minnen som boken genererar — för minnen bara trillar över mig när jag plockar fram böcker och ser vem som gett mig boken, för i många av böckerna står det jämte ett datum. 

I mors böcker ser jag vem hon fått dem av, alla nu döda, och jag ser — och funderar över namnteckningar i böcker som hon köpt antikvariskt. Det får mig ju också att fundera över vem som en gång kommer att läsa mina gamla böcker, och undra över mina anteckningar. För jag skriver ofta ett par rader om var jag köpte boken och varför jag var i sta'n just den da'n. Lite tråkigare nu för tiden när jag mest skickar efter böcker, inga roliga möten eller kondisbesök att skriva om.

 Den här lilla lappen var instucken i en av böckerna jag registrerade i går. En bok som jag köpt på antikvariat för fem kronor 1981.

Jag har lyckats peta in en länkmanick i högerspalten, som ta'r er till LibraryThing, men inte till min sida — jag ska försöka igen. Men tills jag lyckas, får ni hålla tillgodo med länken ovan, som jag hoppas funkar.

Pangur Ban

Herdis Gelardis (1916-1991) svarta katt får i dag representera Pangur Ban, den vita katten.  Kanske var det en munk som på åttahundratalet skrev om sin katt Pangur Ban. Det är ju några år sedan, så vem han var, och var han egentligen plitade ner sina verser är det ingen som med säkerhet vet. Det finns en del på nätet att läsa, bland annat på "Irish Cultures and Customs". Fler översättningar finns också, den här tror man är översatt av Robin Flower.

The scholar and his cat, Pangur Bán

 I and Pangur Ban my cat,
'Tis a like task we are at:
Hunting mice is his delight,
Hunting words I sit all night.

Better far than praise of men
'Tis to sit with book and pen;
Pangur bears me no ill-will,
He too plies his simple skill.

'Tis a merry task to see
At our tasks how glad are we,
When at home we sit and find
Entertainment to our mind.

Oftentimes a mouse will stray
In the hero Pangur's way;
Oftentimes my keen thought set
Takes a meaning in its net.

'Gainst the wall he sets his eye
Full and fierce and sharp and sly;
'Gainst the wall of knowledge I
All my little wisdom try.

When a mouse darts from its den,
O how glad is Pangur then!
O what gladness do I prove
When I solve the doubts I love!

So in peace our task we ply,
Pangur Ban, my cat, and I;
In our arts we find our bliss,
I have mine and he has his.

Practice every day has made
Pangur perfect in his trade;
I get wisdom day and night
Turning darkness into light.

En motreaktion?

Det sägs att dagen efter den internationella kvinnodagen är Barbies födelsedag (9 mars 1959). Och just i dag läser jag en notis från TT, i DN.

Forskare i USA lottade 37 flickor i åldrarna fyra till sju år till att antingen få leka med "Doctor Barbie" eller "Fashion Barbie" eller Mrs. "Potato Head", där den senare bäst kan beskrivas som Barbies raka motsats.

Flickorna fick sedan fotografier som visade olika yrken och tillfrågades vilka yrken de skulle kunna ägna sig åt som vuxna.

De flickor som hade lekt med Barbie såg sig själva i betydligt färre framtida yrken.

Undrar om de tänker följa flickorna till vuxen ålder och se vilket yrke de kommer att välja.

Enligt svenska Wikipedia var det Mona Sahlin som startade Barbieklubben i Sverige.

För lindring

från "The Comort Cubs" hemsida

Min väninna Sue, som nyligen varit ute och flugit, berättar att hon kom att sitta bredvid en ung kvinna som hade en teddybjörn i knäet. 

Sue tyckte att kvinnan såg så fruktansvärt ledsen ut, att hon inledde ett samtal — den gulliga nallen gjorde det enkelt.  Sue sa att hon nästan inte hunnit säga att björnen var gullig, förrän Erin, den unga kvinnan, började gråta, och med tårarna kom hennes historia. Erin hade nyligen förlorat sin nyfödda dotter — en dotter hon aldrig hann hålla i famnen. 

Förutom smärtan av att ha förlorat sitt barn, fick Erin snart en högst påtaglig smärta i armarna. En av volontärerna på sjukhuset berättade att det var rätt vanligt att mödrar som förlorat sina spädbarn fick den sortens smärtor, men att det hjälpte att hålla något av samma tyngd, som ett nyfött barn, i famnen. På så sätt fick hon reda på att det fanns ett företag som tillverkade dessa teyddybjörnar.

Tänk om min kompis Anki hade vetat det. Hon fick ingen som helst hjälp för sin smärta när hon förlorade sin förstfödde, för många år sedan. Första tiden var alla vänliga — hon hade ju förlorat ett barn — men efter en månad, tyckte både vänner och sjukhuspersonal, att hon skulle rycka upp sig.

När Sue berättade det här, mindes jag lite vagt att jag läst om dessa björnar, för rätt många år sedan, så kunskapen är säkert inte helt ny.

En konstteori

 Så jag målar, donna Bianca,

ty det roar mig att måla så!
Om det frågas, donna Bianca,
säg: »Det roar honom måla så!—

En pedant från Salamanca
säger säkert: »Det är ingen pli,
ingen skola, donna Bianca,
ingen stil i Juans måleri.

 Vankelmodigt tycks han vanka

med sin pensel ibland allt, som är,
forntid, nutid, donna Bianca,
är den vilsne målarn lika kär.

 Och det friska och det kranka,

skratt och sorgetårar, natt och dag,
klart och mulet, donna Bianca,
målar han med samma välbehag.

Realistisk är hans tanka
och romantisk är den likaså,
ingen enhet, donna Bianca,
är i denna målarkonst att få!»

Säg pedanten, donna Bianca,
att det roar mig att måla så,
arabesken är en ranka
som en stel pedant ej kan förstå.

Gustav Fröding

Ja, det roar mig att låtsas att jag målar. Kanske kan det rent av få mig att överge appen och måla på riktigt.

Dåliga eller tråkiga foton kan bli bättre än originalet — särskilt bilder på mig själv, jag grunnar på om jag kan byta ut fotot i körkortet mot en akvarell.

Ett inlägg med klös

 "Så slarvig du är", sa älsklingen och tittade förebrående på mig, "du har tappat en tepåse på trappen". 

"Den har jag lagt där för att du ska ha något att leka med", svarade jag.

Karin, du skulle ha hört hans hånskratt!

"Vill jag jaga, fixar jag själv ett byte", sa Åskar.

"Jo tack, jag vet, och du skyndar dig in med dem också".

"Självklart, varför ska jag käka ute, när ni sitter i den goda stugvärmen, med era läskiga grönsaker".

 Ja, ja, på tal om grättna katter kom jag att tänka på reklam för kattmat, som Purina körde för många år sedan. Här är bara ett par av dem, det fanns rätt många olika varianter.

 I min jakt på icke-kattrelaterad information, snavade jag över en kisse, som jag aldrig hört talas om tidigare. Om den har ett svenskt namn, vet jag inte, molnig leopard låter inget vidare — men på engelska heter denna ovanliga leopard clouded leopard.

 Naturligtvis blev jag tvungen att läsa mer om den molniga missen, och då ramlade jag in på diverse kattsidor med ovanliga tamkattraser. Fascinerande att se katter med ungefär samma teckning som min älskling, men med så annorlunda kroppsbyggnad och päls — eller ingen päls alls.

 Om cornish rex sägs det att det inte är något för den som vill ha lugn och ro. Det sägs också att den är matfrisk, och lätt lägger på hullet, det har ju uppenbarligen inte den här katten gjort — en "vintkatt"?

 Och så sfinxen, som lär vara en relativt ny kattras. Nakenhundar har jag träffat, men aldrig en nakenkatt.

Jag kan tänka mig att vara ägd av vilken sorts katt som helst, men jag har svårt att tänka mig någon charmigare, klyftigare eller stiligare kille, än den som äger mig nu.