tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
Solenergi
Sexton grader kallt, så här sitter jag och tittar in i elden, och funderar över hur många soltimmar som gått åt för att producera virket jag värmer mig vid.
Just nu eldar jag upp de sista bitarna av de bärlinor, som vi var tvungna att byta ut när vi flyttade in här. Hur gamla de kan vara vet jag inte, men huset är gott och väl över hundra år, och då när huset byggdes snålade man inte på virket — bärlinorna är nog drygt en decimeter tjocka. Hur lång tid hade det tagit för träden att bli så höga att man kunde få ut virke i den dimensionen, som var drygt fem meter långa? Just nu slår det mig att jag inte vet vad det var för träslag, jag vet inget om så’nt, gran eller fur är kanske det troligaste.
söndag 29 januari 2012
Grattis Sarah!
"If you won't tell," said Katy, "I'll let you see Dorry's journal. He kept it once for almost two weeks, and then gave it up. I found the book, this morning, in the nursery closet."
All of them promised, and Katy produced it from her pocket. It began thus:
"March 12.—Have resolved to keep a jurnal.
March 13.—Had rost befe for diner, and cabage, and potato and appel sawse, and rice puding. I do not like rice puding when it is like ours. Charley Slack's kind is rele good. Mush and sirup for tea.
March 19.—Forgit what did. John and me saved our pie to take to schule.
March 21.—Forgit what did. Gridel cakes for brekfast. Debby didn't fry enuff.
March 24.—This is Sunday. Corn befe for dinnir. Studdied my Bibel leson. Aunt Issy said I was gredy. Have resollved not to think so much about things to ete. Wish I was a beter boy. Nothing pertikeler for tea.
March 25.—Forgit what did.
March 27.—Forgit what did.
March 29.—Played.
March 31.—Forgit what did.
April 1.—Have dissided not to kepe a jurnal enny more."
Sarah Chauncey Woolsey
(pseudonym Susan Coolidge)
29 januari 1835 - 9 april 1905
Jag talar alltså om boken “Katy i hemmet” (“What Katy Did”) som kom ut 1872, och är Sarahs mest kända bok. Liksom Lousia May Alcott, i “Unga kvinnor”, stod Sarahs egen familj som förebild för Katy och hennes fem syskon.
Ytterligare fyra böcker om Katy följde de kommande 18 åren. Under dessa 18 år, liksom under resten av livet skrev hon andra böcker, mest för barn, och bidrog med korta berättelser för St. Nicholas.
lördag 28 januari 2012
torsdag 26 januari 2012
Grattis Mary!
Mary Mapes Dodge
26 januari 1831 – 21 augusti 1905
Den berättelsen ingår som en berättelse i berättel-sen i Mary Mapes Dodges bok “Silverskridskorna”. Så vitt jag vet, är det den enda av hennes böcker som är översatt till svenska. Boken finns att läsa på Gutenberg för den intresserade — eller för den som bara vill se Edna Cookes illustrationer.
Som så många kvinnor på den tiden blev Mary författare och redaktör av nödtvång när hon efter sju års äktenskap, vid 27 års ålder, blev änka med två små söner.
Senare i livet blev hon tillsammans med Harriet Beecher Stowe redaktör för tidskriften “Hearth and Home”. Där ansvarade hon för artiklar om hushål-let och berättelser för barn.
Så småningom lämnade hon “Hearth and Home”, för att bli den första redaktören för St. Nicholas, en tidskrift för barn. Tack vare sina goda kontakter, kunde hon knyta en rad goda författare till tid-skriften. Bland bidragsgivarna märks Louisa May Alcott, Rudyard Kipling, Mark Twain, Frances Hodgson Burnett, Bret Harte, Lucretia Peabody Hale och Robert Louis Stevenson.
Mary lyckades med att skapa en ny sorts tidskrift för barn, utan alltför många pekpinnar (enligt samtidens sätt att se på saken). Hon engagerade läsarna genom att uppmuntra dem till att skriva till tidningen.
Hos Gutenberg finns flera årgångar av St. Nicholas.
onsdag 25 januari 2012
Grattis Govert!
Govert (eller Govaert) Teuniszoon Flinck
25 januari 1615 – 2 februari 1660
självporträtt, cirka 1640
Det var väl tur att unge Govert inte behövde fortsätta att gå i lära hos en silkeshandlar, som hans far bestämt, utan fick flytta till Amsterdam för att studera konst. Där blev han så småningom, en av Rembrants bästa elever.
Margaretha Tulp, 1655
Rembrandt as sheperd with staff and flute
tisdag 24 januari 2012
Grattis Vicki!
— Men man måste ändå ha ett mål, professorn. Jag måste alltid ha något, som jag kan styra snörrätt mot.
— Ja, ser ni snörrätt — det är just det, som jag — personligen — inte sätter så högt. I synnerhet inte hos unga damer. Då har en sicksacklinje mera tjusning, och den är mänskligare, ja, just de, fröken Willfüer, mänskligare. Ni är visserligen helt ung, då är man så hård och full av stora dygder. Men tro ni en gammal man: det är omvägarna, som ge livet dess värde. Jag vill visst inte göra er modlös. Men för min del håller jag på omvägarna.
ur Helene Willfüer, kemist
Vicki (Hedwig) Baum
24 januari 1888 - 29 augusti 1960
Undrar om någon läser Vicki Baums böcker i dag. Trots att hennes böcker var enormt populära, i synnerhet under 30-och 40 talet — och många av böckerna filmades — hör hennes böcker inte till klassikerna, och hon togs aldrig riktigt på allvar. Om sin författarbana skrev hon: "When I've written potboilers I did so deliberately, to hone my tools, prove my skills, and, naturally, I needed money. I've also written a few good books ... I know what I'm worth: I am a first-rate second-rate author. "
Som ung utbildadehon sig till harpist, och spelade med i olika orkestrar fram till 1916.
Det var när hennes förste make Max Prels, som var journalist, upprepade gånger höll på att missa deadlines, som Vicki skrev färdigt artiklarna, och upptäckte att hon faktiskt var en god skribent.
När jag var tretton år fick jag hennes biografi “Allt var annorlunda”, vilken utkom postumt 1962. En bok jag slukade, och genast kastade mig över några av hennes andra böcker. Böcker som jag inte alls uppskattade i samma utsträckning som biografin — förmodligen var jag för ung. Att läsa om Helene, i “Helene Willfüer, kemist”, från 1928, var som att läsa om en gammal tant (hon var ju över tjugo år) — och i dag betraktar jag Helen som en flicksnärta! Kanske är det roligare för gamla tanter att läsa om flicksnärtor, än för flicksnärtor att läsa om gamla tanter, så jag plockade fram boken i går. Men efter att ha läst ett par kapitel är jag högst osäker på om jag kommer att läsa mycket mer. Jag minns inte hur boken slutar, men jag tror mig veta att Helene blir gravid, och efter att ha läst bokens första sidor tror jag mig veta med vem (en gift man), och hur det slutar (lyckligt).
En av hennes mer kända böcker är “Människor på hotell”, från 1929, den kan jag inte ens minnas att jag läste ut. Kanske dags för ett nytt försök.
måndag 23 januari 2012
söndag 22 januari 2012
Lenas val
Han är en mycket ensam människa
Därför vet så få om det.
............. Claes Andersson
Nyligen fick jag beskedet att Lena avslutat sitt liv. Jag kände henne inte väl, visste bara att hon var ensamstående och att hon gick i pension för något år sedan. Hon var högutbildad, kunnig på många områden och hade en fantastisk humor. Jag gillade hennes kärva humor, hennes sakliga attityd och eftertänksamma sätt.
Hon hade sina barn på andra orter.
Hon bodde i en annan del av landet än vad jag gör, så det vi träffades nästan aldrig. Under dessa förutsättningar var det svårt att veta hur hon verkligen hade det och hur hon mådde. Hon nämnde en gång att hon ofta hade svår huvudvärk, när jag frågade om hon sökt hjälp för den, svarade hon lite undvikande att det var inte mycket att göra åt den. Om hennes sociala liv visste jag praktiskt taget ingenting, men jag anade att hon var mycket ensam och inte alltid lycklig. Men vad gör man, när man inte känner varandra väl och inte har några gemensamma bekanta? Vi skrev till varandra — både mejl och snigelpost — och vi talade med varandra i telefon ibland, men inte särskilt ofta.
Den ena dottern, som hittat mina brev, ringde till mig och berättade vad som hänt. Lena hade en hjärntumör, men hade inte berättat det för någon. Istället valde hon att dra sig tillbaka, och slutligen ta’ sitt liv.
Jag kan inte låta bli att undra, varför hennes forna vänner, dem hon drog sig undan, inte reagerade. Men jag vet också hur svårt det är, när man inte vill tränga sig på.
lördag 21 januari 2012
fredag 20 januari 2012
Ett rättesnöre
...................................................... Earl of Chesterfield
....................................................... 1694-1773
torsdag 19 januari 2012
Trevligt sällskap
Teatime
Jules Ernest Renoux
Min föreställning om trevligt sällskap, mr. Elliot, är ett sällskap bestående av kloka och upplysta människor som har förmåga att samtala; det är vad jag kallar trevligt sällskap.
............................................................. Jane Austen
............................................. ..ur Övertalningen
onsdag 18 januari 2012
tisdag 17 januari 2012
Gåvor
Har någon tips, så hör av er så kanske jag kan få till ett inlägg om några dar. Vad brukar ni ta’ med er till sjuka vänner? Och vad uppskattar ni att få när ni är sjuka?
måndag 16 januari 2012
MMMMMMAAAAT!!!!!!
SÅ god mat har jag nog aldrig fått.
Ett mer exalterat matinlägg än det här, kommer aldrig mer att skådas på bastmattan!
söndag 15 januari 2012
lördag 14 januari 2012
Grattis Zacharias!
Zacharias Topelius
14 januari 1818 - 12 mars 1898
Porträtt målat av R.W. Ekman
Han var ju historiker, och många älskar hans “Fältskärens berättelse” — den har jag aldrig lyckats ta’ mig igenom — för mig är han mer en sagofarbror. Dessutom har han ju skrivit många dikter som blivit tonsatta, många som vi säkerligen känner igen utan att tänka på att det är Zacharias Topelius som skrivit dem.
Bland psalmerna känner vi kanske bäst till “Giv mig ej glans, ej guld ej prakt”. Och vi är nog många som tänker på den romantiska dikten Vintergatan om Salami och Zulamit när vi klara kvällar ser vintergatan.
I dag för 87 år sedan
sändes första programmet av “Barnens brevlåda”.
Farbror Sven pratar med barnen Sven och Kerstin Anér,
1927. Sven Anér intervjuas i Barnen. Foto: SVT Bild
En programserie med Farbror Sven (Sven Jerring), som kom att sändas i 47 år. När det lades ned 1972 hade det sänts 1785 gånger, och var det radio-program som sänts längst i hela världen — ett rekord som höll i sig till 1999, när Smoke Rings sändes för 1786:e gången.
Jag minns mycket väl programmet även om jag aldrig lyssnade regelbundet på det.
I ett “Sommar” från 21 augusti 1968, kan man lyssna till Sven Jerrings radiominnen, många av dem rör just Barnens brevlåda. Visserligen säger han i början av programmet att den första brevlådan sändes den 11 september, men alla andra källor säger den 14 januari. Programmet är knappt en timme långt, eftersom man bara får höra en liten snutt av de flesta musikstyckena.
Jag minns också hur min mor några gånger sökte, och fick, anslag, från “Stiftelsen Sven Jerrings fond”, för några av sina behövande elever.
fredag 13 januari 2012
Mot ljusare tider
Så är julen officiellt slut, och känns så förfärligt avlägsen.
Den lilla granen, som såg ut ungefär som på bilden ovan, åkte ut redan för en vecka se’n, och för några da’r se’n plockade jag ner julkorten som hängde i trappen. Helt undanplockade är de inte, en del av dem ska besvaras och fotografier bevaras.
Jag är ingen teknikmotståndare, men jag har en känsla av att tekniken motarbetar mig — och till alla som frågar hur den delen av mitt liv framskrider, kan jag tala om att:
- datorn fortfarande står under en stol, i väntan på ett mirakel
- kamerorna går inte att uppväcka från de döda
- telefonen fungerar för det mesta — men det är inte Telias förtjänst
- hissen har slutat pipa, tack vare att en trevlig tekniker gjorde en insats
- jo, just det, kom just ihåg att min externa hårddisk gått åt skogen också — den bara piper
Jag hade gärna velat ta’ en bild av vår söta gran, men fick nöja mig med titelplanschen från Jacob A. Riis bok “Out of Mulberry Street, Stories of Tenement life in New York City” från 1898. Jag har inte läst ut boken än, men kan rekommendera den till de som vill veta hur eländigt de fattiga i New York hade det i slutet av 1800-talet. (Finns hos Gutenberg.)
Jacob Riis var född i Danmark men lämnade som 21-åring hemlandet för att bosätta sig i U.S.A.. Där tog han sig frampå krokiga vägar, mycket krokiga vägar, och blev till slut, efter mycket umbäranden, journalist och fotograf. Han hörde till de första fotografer som använde blixt, för att kunna fotografera på nätterna, och i de mörka kyffen han ofta skrev om både som journalist och författare.
För ett år se’n skrev jag om knutgubbar, och jag noterar att det under veckan varit rusning till bastmattan för att läsa om dessa gubbar en rusning som kulminerat i dag då de som sökt information om knutgubbar nästan fått stå i kö för att komma in här.
Vi firar inte bara Knut i dag — den 13 januari var föddes bland många andra: Gustav III(1746), Esaias Tegnér, d.y. (1843) och Kaj Munk (1898).
Kanske inbillar jag mig det, men nog tycker jag att ljuset redan känns annorlunda — ljusare liksom.
Att lyssna
Listen to Me
Gemma Leys
lyss`na verb ~de ~t
ORDLED: lyss-nar
SUBST.: lyssnande, lyssning
• medvetet använda hörselsinnet för att uppfatta (och vanl. särskilja) ljud {→höra1}: de ~de efter signaler; doktorn ~de på hjärtat
BET.NYANSER: a) särsk. anstränga sig att uppfatta och förstå vad ngn säger {→höra2}: han ~de inte så noga på föredraget; hon talade om det för alla som ville ~; ~ och lär! b) utvidgat ta i beaktande: ~ på mitt råd
KONSTR.: ~ (till el. på ngn el. ngt)
HIST.: sedan ca 1600; bildat till pres. lyss
De flesta av oss, för att inte säga alla, har nog låtit tankarna strosa iväg på egen hand, istället för att lyssna till ett föredrag eller skollektion.
Men är man på tu man hand tycker nog att det är rätt oartigt att inte lyssna till vad motparten säger. Jag lyssnade nyligen till två personer som träffades i ett väntrum, jag förstod att de kände varandra, och de kastade sig genast in i ett samtal om barn, barnbarn, krämpor och semesterresor. Det blev ett märkligt samtal, som egentligen inte kunde kallas samtal eftersom båda parterna uppenbarligen bara var intresserad av att föra fram sitt budskap. Höll någon av dem tyst, så syntes det hur försjunken denne var i sina egna tankar, förmodligen planerande nästa mening. Kanske var båda nöjda när de skildes åt, över att ha fått säga sitt.
En som inte var nöjd var min kompis Erik, efter att på sin arbetsplats ha redovisat en stor utredning han gjort. Han säger att människor blivit sämre på att lyssna på de senaste tio åren, och han borde veta eftersom han är en ofta anlitad talare — och en god sådan. Jag har hört honom flera gånger, och är alltid lika fascinerad av hans förmåga att fängsla auditoriet från första meningen.
Men nu sa’ han att i diskussionen efter redovisningen, ställde flera personer frågor som visade att de inte lyssnat. Vilket får mig att tänka på kommentarerna i bloggarna, som förvånansvärt ofta visar att man läst inlägget slarvigt innan man kommenterar.
lyss verb lyddes, pres. lyss
• lyssna (litt.): ~ till den sträng som brast
KONSTR.: ~ (till el. på ngn el. ngt), ~ (efter ngt)
HIST.: sedan ca 1645; bildat till pres. sing. lyss 'lyssnar', av äldre sv. lydas, fornsv. lyþas 'lyssna'; jfr lyda
ly`da verb lydde el. löd, lytt, pres. lyder
ORDLED: lyd-er
SUBST.: lydande; lydelse (till 3), lydnad (till 1)
1 rätta sig efter ngn överordnad persons vilja {→efterfölja}: åtlyda; ~ överheten; ~ sina föräldrar; ~ order; han lydde blint
BET.NYANSER: a) försvagat handla i enlighet med, följa: lyd mitt råd!; ~ sitt samvetes röst b) överfört om sak, särsk. kroppsdel: benen lydde honom inte längre
KONSTR.: ~ (ngn el. ngt)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. lyþa 'lyssna; lyda'; till ljud
2 vara underställd viss myndighet e.d.: regementet lyder direkt under försvarsstaben; landet lydde tidigare under England
BET.NYANS: utvidgat: hjärtat lyder under samma naturlagar som allt annat
KONSTR.: ~ under ngn el. ngt
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; se lyda 1
3 ha viss språklig utformning: hur lyder ordspråket?; ... som den officiella förklaringen lyder
BET.NYANS: (med prep. på) ha visst innehåll: räkningen lyder på 1000 kr.; rekordet lyder på 13,0
KONSTR.: ~ på ngt,
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. lyþa 'ljuda; innehålla; betyda'; av lågty. luden med samma bet.; till ljud; nära besl. med lyda 1
onsdag 11 januari 2012
Precis som vanligt
spridda tankar utan någon slutsats.
Un Peu, Design For a Country Dress by Paquin,
c.1913 by Georges Barbier
I princip håller jag med, men jag har nästan slutat att reagera. Och egentligen är det inte det gråa eller svarta som irriterar mig, utan att alla klär sig likadant. Jag minns en gång på en utställning att jag började fundera på om alla damer i rutig kavaj tillhörde något sällskap, ända till min väninna talade om att dessa kavajer var högsta mode — hon hade själv en.
Karin, påpekar också hur barn blir gladare av färgglada kläder, vilket får mig att minnas en artikel jag läste för länge se’n. Tyvärr minns jag inte några detaljer, men det väsentliga var att en liten flicka som var intagen på sjukhus var hopsjunken och föreföll deprimerad, och inga insatser tycktes hjälpa. Inte förrän någon avlägsnade en stor slankig leksasgiraff som hon hade i sängen. När hon istället fick leksaksdjur med mera spänst i kroppen, rätade även flickan på sig.
Vi har nog alla upplevt den där känslan av att gå på små moln, och att livet ler, när vi känner oss fina i våra nya kläder. Kruxet är att inga nya kläder i världen kan förmå oss att känna oss vackra om vi är nedstämda. Och illvilliga medmänniskor kan med några få ord få oss att kraschlanda i verkligheten.
Det sägs ju att kläderna visar vem vi är, och ofta visar på en grupptillhörighet. Ja, för den som vill upplysa världen om det — men då visar ju det, den människa som vi vill vara, inte alltid den människa vi är.
Det fanns nog en tid i min ungdom när jag inte kunde tänka mig att ta’ på mig kläder om jag inte tyckte att färgerna stämde. När jag tänker efter, så finns det fortfarande färger jag aldrig någonsin frivilligt skulle välja på kläder (skärt och gredelint), men om jag ser tråkig ut, bryr jag mig inte det minsta om.
tisdag 10 januari 2012
Att trivas med sig själv
Prinsessan av Wales skulle kanske inte ha uppskattat att
jag visade hennes budoir som skräckexempel på ett rum.
På 70-talet flyttade min kompis Ingela till Stock-holm för att vidareutbilda sig. Att säga att hon flyttade är kanske att ta’ i, hon bodde i Stockholm och flyttade runt hela sta’n under dessa två år.
Hon bodde i andra tredje, och jag tror nästa i sjunde hand några gånger, i de mest märkliga bostäder. En där hon var tvungen att gå in till grannen för att gå på toa, på ett ställe hade rummet inga fönster, på ett annat ställe var hon tvungen att gå över en stor ödslig vind för att komma till det kanske finaste rummet hon tillfälligt bodde i. Alla bostäderna var möblerade. Ibland betydde det nästan bara en säng, andra gånger liknade det mest möbelförråd — men det de hade gemensamt var att möblerna alltid var gamla, fula och mycket väl begagnade.
Jag hälsade ofta på henne, och trots konstiga rum och förfärliga möbler var det alltid lika trevligt. Ett tillfälle minns jag särskilt väl, ett minimalt rum på Östermalm där hela möblemanget var snusbrunt och nedsuttet — även tapeterna var snusbruna, men det syntes inte eftersom den adliga ägaren hade hängt upp hela släkten på väggarna. Murriga målningar av militärer med värjor, diverse skjut-vapen, kraschaner och annat krimskrams och ljuva damer i olika åldrar och ännu fler ampra damer till åren komna.
Där sitter vi och dricker te betittade av hela släkten von Någon och har det så bra man bara kan ha det. Det slår mig hur märkligt det är att hitta skönanden Ingela i denna miljö, så jag frågar henne hur hon står ut.
Hon tittar sig omkring och säger: “Visst är det för-färligt, men det betyder ju inget — det är ju du och jag som är viktiga. Det är ju våra tankar, vårt samtal och vår samvaro som är det väsentliga.”
Men jag framhärdar, frågar om det inte är trist att sitta ensam bland alla krigare och plugga. Hon ser närmast förvånad ut, när hon svarar att hon faktiskt inte tänker på det för hon har så mycket trevligt att tänka på.
Jag tänker ofta på Ingela när jag läser om inred-ning, och hur viktigt det är för välbefinnandet att ha det vackert runt omkring sig.
Lord Wantage hörde inte till de
gubbar som övervakade Ingela.
måndag 9 januari 2012
Man hör och ser vad man förväntar sig
att se och höra
Die Kokotte, 1875
Claude Monet
Hon är en hejar på ordvitsar, och när jag en gång lite skämtsamt sa’ “att jag befruktar det” (istället för bara fruktar) tyckte hon att det var så roligt att hon la’ det på minnet. Det tog inte många dagar förrän hon fick användning för uttrycket, varpå en kvinna genast, i generad ton, viskande rättade henne.
Själv var jag med om något liknande när jag fick en komplimang för mina kläder, soch svarade att då skulle de se min “prettycoat”. Jag hade nämligen sytt en ny underkjol med knypplad spets, som matchade klänningen. Skämtet uppskattades, men så kom Doreen, den enda som visste att jag var svenska, och frågade vad vi talade om. Så jag lyfte på kjolen och frågade om hon ville se min “prettycoat”. Hon sa’ inget då, men när vi blev ensamma, rättade hon mig allvarligt, och talade om att det heter petticoat
söndag 8 januari 2012
lördag 7 januari 2012
Vad gårdagens inlägg ledde till
Christoff Martin Wieland
1733-1813
Jag imponeras alltid av hur barn på den tiden, tidigt tycktes behärska ett antal språk, och vid unga år skrev både dikt och prosa på främmande språk. Unge Martin skrev dikter på såväl latin som tyska, när han var tolv år.
Från det han var fjorton år, och ett par år framåt, gick han i skola i Magdeburg, en skola som drevs i pietistisk anda — men samtidigt läste han fritänkarskrifter.
Så småningom blev han god vän med Goethe, som också tycks ha gillat uttrycket “leva och låta leva”.
Den intresserade kan hitta några av hans böcker hos Gutenberg, liksom en hel del av hans shakespeareöversättningar.
Och är det någon som tror att begreppet “less is more” är något nytt, så är det dags att tänka om — det var den gode Martin som sa’ “Und minder ist oft mehr, wie Lessings Prinz uns lehrt” (1774). Senare kom både Robert Browning och Mies van der Rohe, att använda uttrycket. För att inte tala om att jag har en kokbok som heter More-with-Less.
fredag 6 januari 2012
Leva och låta leva
eller låt Lasse leva, som det gamla tyska uttrycket ibland förvanskas.
De flesta av oss skulle nog vilja kombinera det bästa från två världar om vi kunde. För man behöver ju inte vara Luddite för att tycka att man inte hänger med i utvecklingen. Jag tror att många själva vill bestämma i vilken grad man ska anamma den nya teknologin — inte känna att man inte har något val.
Ludditernas ledare, 1912
Och det finns människor som går sina egna vägar utan att snegla på hur man ska leva. Jag känner en gosse som vet precis vad han vill och lever efter sina principer. Han är drygt tjugo år, har varken mobil, dator eller körkort. Nyligen har han fått problem med sina studier, eftersom man kräver maskin-skrivna redovisningar — och skrivmaskiner inte är helt enkla att få tag på nu förtiden. Det ska bli spännande att se var det slutar, kan lärarna kräva att en elev skaffar dator?
Så berättar en väninna att hon har fått nya grannar — det är visserligen några kilometer dit, för det här är uppe på fjället där det är glest mellan stugorna. De nya grannarna har fem barn, och har valt att bosätta sig på en liten gård utan elektricitet och några som helst moderniteter. Barnen som alla är under 12 år, har skolskjuts, men annars cyklar man när man ska någonstans — och det är två mil till närmaste affär.
Familjen stortrivs, att det pratas om dem bryr de sig inte om, men de tycker att det är lite trist att barnens skolkamrater sällan vill hälsa på — det finns ju inga datorer där!
Pratar tror jag man gör överallt, om människor som väljer en annan livsstil än den vedertagna.
“Att låta Lasse leva”, är nog sällsynt överallt i världen. På en ort i Kalifornien minns jag hur man misstänkliggjorde en familj som kom inflyttandes. Jag vet än i dag inte vad man egentligen hade emot dem. Somliga var upprörda över att de inte gick i kyrkan, andra över att de var fattiga, deras risiga gamla Cheva var en skam för orten sades det. Mammans ovårdade hår (som inte var ovårdat, men långt och opermanentat), och hennes slaviga klädsel (som inte alls var slarvig, men enkel och lite udda), liksom pappans skägg var en ständig källa till förargelse. Inte arbetade de heller — för att skriva böcker och måla är ju inga riktiga arbeten!
I Kanada förbjöd min kompis föräldrar henne att fortsätta att sällskapa med en kille, därför att hans föräldrar var skilda!
På små orter klagar man ofta över att alla vet allt om alla. På större orter ligger folk döda i månader i sina lägenheter innan någon hittar dem.
Jag kan fortsätta i det oändliga — den mänskliga naturen förnekar sig aldrig.
När jag vistades i Lübeck promenerade jag ofta förbi ett hus som hade en sentens målad på väggen:
Mach was du willst, Lüt schnackt doch.
(Gör vad du vill, folk pratar likväl.)
torsdag 5 januari 2012
I dag för 79 år sedan
började man bygga Golden Gatebron.
Ända till 1964 var det världens längsta hängbro med sina 2150 meter och ett brospann på 1280 meter.
Bron som slog längdrekordet med 18 meter 1964, är Verrazano-Narrows Bridge i New York.
Golden Gatebron kom att kosta 35 millioner dollar — 1,3 millioner dollar mindre än den beräknade kostnaden!
Det tog fyra år att måla bron med den speciella röda färg, som dels skyddar bron mot väder och vind, men också gör den väl synlig, även när det råder dimma.
Innan bron byggdes fick man ta' färjan om man ville
ta' sig över viken. Bild tagen omkring 1891.
Den har blivit ett populärt ställe att hoppa ifrån för dem som tröttnat på livet. Det har diskuterats om man inte borde uppföra ett stängsel som förhindrar presumtiva självmordskandidater från att hoppa — men än har det inte skett, delvis på grund av pengabrist.
onsdag 4 januari 2012
Grattis Jakob!
Jakob Ludwig Carl Grimm
4 januari 1785 - 20 september 1863
För de flesta av oss är nog Bröderna Grimm ett begrepp, och vi tänker sällan på bröderna som individer. Kanske tänker vi inte heller på att de gjorde annat än tecknade ned sagor. För den intresserade finns en hel del att läsa både om Jakob och hans lillebror Wilhelm — bland annat på den här hemsidan.
Bröderna Grimms sagor finns hos Gutenberg, i några olika utgåvor. De flesta på engelska.
Här på bloggen har vi talat om bröderna tidigare.
Mer om Bröderna Grimm
Så olika man ser på barn
Frau Holle vårstädar
4
Hjärnans förunderliga krumsprång
minn`e subst. ~t ~n
ORDLED: minn-et
1 (knappast plur.) förmåga att lagra och återkalla själsliga föreställningar främst erfarenheter och inlärda fakta: minnesanteckning; minnesförlust; minneskonstnär; minneskunskap; hästminne; sifferminne; hon har ett gott ~; om inte mitt ~ sviker mig; en person som vi alla har i gott ~
BET.NYANS: om (den skenbara) lagringsplatsen i hjärnan: lägg detta på ~t; detaljerna har fallit mig ur ~t
IDIOM: dra sig till ~s erinra sig; ett upp och ett i ~ ett till nästa kolumn vid addition; äv. överfört om personer av vilka den ene är för lång och den andre för kort
KONSTR.: i (ADJ) ~, (lägga ngt) på ~t, (falla ngn) ur ~t
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. minne 'minne; godvilja; samtycke'; nord. ord, besl. med lat. mens 'själ'; jfr mental, minnesång, reminiscens
2 återkallad själslig föreställning {SYN. minnesbild} {åtanke }: minnesfragment; minnesvärd; barndomsminne; sommaren är snart ett ~ blott; de bittra ~na från kriget; jag har ett svagt ~ av henne; hedra ~t av de fallna hjältarna
BET.NYANSER: a) spec. om självbiografi (i plur.): Wigforss' ~n b) föremål som väcker hågkomst om ngt: den gamla porten är ett ~ från stadens storhetstid; en snäckbeklädd tändsticksask med texten "Minne från Bohuslän"
KONSTR.: ett ~ (från ngt), (till) ~ (av ngn el. ngt)
HIST.: sedan runspråklig tid; se minne 1
3 del av datamaskin som används för lagring av program och inmatade data: minneskapacitet; kärnminne; primärminne; skivminne
HIST.: sedan 1951; se minne 1
4 (i vissa uttr.) samtycke: med hans goda ~
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; se minne 1
Vad är minnet?
De gamla grekerna tyckte att minnet var som en lagerlokal.
Platon och Aristoteles talade om att minnet skulle vara som en fågelbur. Fågeln som flyger in i buren skulle motsvara informationen som togs in. Fågeln i buren skulle vara det man redan kunde och till sist skulle informationen man höll på att glömma illustrerades av fågeln som flög ut ur buren. Senare kom det fler liknelser, psykoanalytikern Sigmund Freud menade att minnet kunde liknas vid rum i hus. Forskaren Donald Broadbent, som betraktas som en av pionjärerna inom kognitiv psykologi, väckte förslag om att man skulle tänka minnet som ett bibliotek.
Minnet är det som gör att vi blir personliga individer. Det bidrar till vår identitet och ger oss våra drömma, vår tidsuppfattning och våra personliga minnen.
Var är minnet lokaliserat?
Rent biologiskt vet man mycket lite om vart i hjärnan minnet ligger, men man tror sig kunna lokalisera vissa minnesfunktioner. Man har kommit fram till att trots att minnet är utspritt över hela hjärnan finns det mesta lagrat i hjärnbarken.
Människans kropp kan minnas saker utan hjälp av vårt medvetande. Enskilda celler kan minnas hur den reagerat i tidigare situationer. Vi kan till exempel bli röda på samma ställe när vi blir generade.
Från Passagen (svenskan åtgärdad).
Både Viola och Jenny har på sistone talat och funderat kring minnen. Jag gör det ofta (som ingen stammis kan ha missat), eftersom jag alltid förundras över vad som får oss att minnas. Många gånger är det uppenbart vad som får mig att minnas en episod eller människa — men ibland ramlar ju bara ett minne över en utan att det går att sätta fingret på orsaken, och det kan vara situationer eller människor som man inte ägnat en tanke på åratal.
Dagligen kilar mina tankar iväg på de mest märkliga irrfärder, som när jag läser bloggar och kommentarer — associationer som kan vara så långsökta att jag knappt kan göra klart för mig själv hur jag hamnar där jag hamnar.
Jag läser hos Karin om färgglada förskolor, och visst håller jag med om att det måste vara stimulerande för barn att vistas i sådana miljöer. Men så dyker ett gammalt minne upp. Tre kvinnor i ett slumområde med hög kriminalitet beslöt sig för att göra något för barnen i området. Små barn lämnades ofta vind för våg på gatorna, hade de tur kom en mamma eller ett äldre syskon hem i nyktert tillstånd efter en lång arbetsdag och gav dem något att äta och såg till att de kom i säng. Men alla hade det inte så bra, och det var det som fick dessa kvinnor att gå runt till kyrkorna i staden för att be om hjälp att skaffa en lokal och leksaker. Den minsta och fattigaste kyrkan ställde upp med ett kyffe i källaren, som de fick disponera på vardagar. Församlingsmedlemmar gjorde punktinsatser och några som var affärsidkare skänkte frukt till mellanmål. Rummet var mörkt, trist och smockfullt med ungar — men jag har aldrig sett gladare barn. Aldrig har jag hört barn sjunga så fantastiskt, och aldrig har jag sett barn ta’ hand om varandra som dessa barnen gjorde — inte ens i tjusiga lokaler med pedagogiska leksaker. Och allt berodde på tre engagerade kvinnor som med sin blotta närvaro lyste upp det mörka rummet, tre kvinnor som gav trygghet till barn som ofta saknade en fast punkt i tillvaron.
Bild och text från Nationalencyklopedin
hjä`rna subst. ~n hjärnor
ORDLED: hjärn-an
organ i övre delen av huvudskålen, som utgör den mest utvecklade delen av centrala nervsystemet och därmed kan anses styra tankar, känslor och högre kroppsliga funktioner; särsk. med tonvikt på den problemlösande och kunskapslagrande funktionen: hjärncell; hjärnkirurg; hjärnlob; hjärnsubstans; hönshjärna; stora och lilla ~n; hans ~ arbetade för högtryck med problemet; hon har en skarp ~; att så mycket kan rymmas i den ~n; av alla varelser har människan störst ~ i förhållande till kroppsvikten
BET.NYANSER: a) om person med viss (god) intelligens e.d.: vildhjärna; företagets bästa hjärnor b) om konstgjord problemlösande anordning (åld.): elektronhjärna
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. hiärne; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. cerebrum '(stor)hjärna' och grek. kranion 'skalle'; jfr kranium