Vitkålssallad

I en binge fanns i dag jättestora vitkålshuvuden i affären. Visserligen gillar jag vitkål, men inte så till den milda grad att jag är beredd att äta det morgon, middag och kväll i ett par veckor — så jag frågade en en av killarna som jobbar där om det gick att dela på ett huvud.
"Nej, det får vi inte göra" sa' han, tog ett huvud och delade det mitt itu!
slaw (slô)
n. Chiefly Southern U.S.
Coleslaw.
(Cookery) Chiefly US and Canadian short for coleslaw
[from Danish sla, short for salade salad]
I vår familj har vi ätit vitkålssallad i hela mitt liv — och kallat det för vitkålssallad när vi talar svenska, och coleslaw när vi talar engelska. Så jädrans besvärligt är det ju inte att hålla isär språken. Men jag har förstått att nu för tiden äter man inte längre sallad i Sverige man äter SLAW. Är det inte fint nog med sallad?

Grattis Johann!

En del böcker förefaller ha blivit skrivna inte för att
författaren ville låta oss veta något utan för att
författaren ville låta oss förstå att han visste något.
...................................... Johann Wolfgang von Goethe

Johann Wolfgang von Goethe
28 augusti 1749 - 22 mars 1832

Ännu en av dessa intressanta mångsysslare som knappast kräver någon presentation.

Jag gillar busväder

Men då menar jag svenska trevliga busväder och inte den amerikanska modellen av oväder, som man nog måste ha upplevt — eller sett verkningarna av — för att förstå vidden av.
Jag åkte en gång genom en liten stad ett par dagar efter en storm, det var fasansfull. Ena sidan av gatan såg ut som före stormen, medan det på den andra sidan var total förödelse. Några av husen stod fortfarande upp, men väggen mot gatan var försvunnen och det var som att titta in i dockskåp. Dockskåp där den femåriga ägaren hade stoppat in alla sina leksaker huller om buller. Utanför det som en gång varit ett hus, satt en äldre kvinna och grät, på andra tomter letade man efter ägodelar och försökte röja upp.
Några år senare var jag i samma område när det utfärdades stormvarning. Vilken enorm lättnad jag kände när ovädret tog en annan väg, och vi bara drabbades av regn och blåst — regn och blåst som ändå var många gånger värre än jag någonsin upplevt i Sverige. De här ovädren har inget av våra svenska busväders vilda charm, då det kan vara uppfriskande att kämpa mot blåsten, eller betrakta ett upprört hav. Det är inte ens mysigt att sitta inne och dricka te med tända ljus medan man löser världsproblem och gläds åt att sitta inne i värmen.

Nu förstår jag så väl mina vänners oro när de förbereder sig för Irene, och jag hoppas verkligen att det inte blir värre än för de stackars fåglarna på filmen ovan.

"Molnskockaren" och "blixtslungaren" har varit på besök

Karin undrade i en kommentar över uttalet av terapeut, som vi uttalar olika i länder. Jag associerade genast till Zeus, och vi började diskutera honom, mor och jag. Mor som är allmänbildad visste naturligtvis en massa om honom, som jag var tvungen att slå upp för att få reda på. Jo, jag har nog vetat en del om honom men det hör inte till den kunskapen jag förvarar överst i minnesbanken. Och genast började hon sjunga "I en skog på berget Ida"

"Zeus föddes som yngste son till Kronos och Rhea, båda barn till Uranos och Gaia. Då ett orakel sagt att en av hans söner skulle ta makten av honom, åt Kronos upp sina fem första barn levande. Men det sjätte gömde Rhea undan i en grotta på Kreta. När Zeus vuxit upp tog han strid med sin far. Striden mellan Zeus och Kronos och de äldre gudarna antas symbolisera kampen mellan de förgrekiska folken och de invaderande grekerna. Liksom grekerna avgick Zeus med segern. Zeus tvingade Kronos att spy upp hans syskon. Därefter delade Zeus makten med sina bröder. Zeus härskade över himlen, medan havet härskades av Poseidon och underjorden av Hades. Efter striden så delade Zeus sin fars kropp i en miljon bitar och slängde ner honom i Tartaros avgrund.

Det var Zeus som gav människorna deras öde.

I antikens Grekland förknippades Zeus framför allt med vädret, särskilt åskan och regnet, men beskrivs till exempel av Aiskylos som en allsmäktig himmelsgud. Han är åkerbrukets beskyddare. I konsten framställs han som en kraftigt byggd och skäggig man med åskviggen och en sköld som sina särskilda symboler.
Från Wikipedia

span>

En dag i garderoben

View of Cloakroom Showing the Hats of the
Diplomats Attending Hamilton Lewis's Funeral
Thomas D. Mcavoy
Den här sortens kläder såg vi inte i vår garderob

Minns inte riktigt vad jag sagt och inte sagt här på bloggen — förhoppningsvis minns mina besökare inte heller om jag upprepar mig. Att jag jobbat på sjukhus för att få erforderlig praktik för vidare utbildning har jag berättat, men vad jag sagt vet jag inte. Jag jobbade alltså som biträde, men inte på en bestämd avdelning, utan flyttades från dag till dag till avdelningar och kliniker där det fattades personal. Det var inte roligt — och hur det slutade tror jag att jag har jag berättat.
Men en dag, fanns inga luckor varken på avdelningar eller kliniker — men väl i garderoben — så där hamnade jag. Där basade Anna, en medelålders kvinna, med ett hjärta av guld. Det här var ett innerstadssjukhus, och de flesta patienter som hörde till sjukhuset var tämligen åldersstigna. Garderoben var inte stor, det var bara vi två som arbetade där.
Det tog inte lång stund innan jag upptäckte att Anna var patienternas kombinerade kurator och själasörjare. När de kom och lämnade in kläderna, fick hon en redogörelse för hur livet tett sig se'n det senaste sjukhusbesöket och deras förhoppningar och rädslor inför undersökningarna eller läkarbesöket. Och när de senare hämtade sina kläder öste de ur sig sin förtvivlan eller glädje.
Anna sa' egentligen inte mycket, hon gav inga goda råd och höll varken med eller sa' emot — men hon lyssnade!
Kanske borde man återinföra garderoberna — men att hitta garderobiärer som Anna blir nog inte lätt. Jag minns en riktig skräcködla som arbetade på Danderyds sjukhus, så min gissning är att Anna var unik.

Inte längre salongsfähigt

Vi vara ifrån Afrika, vi vara svarta som natten.
Och hur vi tvättar och hur vi gnor med både tvål och vatten.
Vi lika svarta är ändå för negerbarn ska vara så.
Vi vara ifrån Afrika vi vara svarta som natten.

Och vårans pappa kungen är, uti negerlandet.
Och kom och se på djuren där, alla i som kan det.
Krokodiler, apor små, elefanter med snabel på.
Och vårans pappa kungen är uti negerlandet.

När vi för lite se'n talade om gamla scoutvisor — och andra klämmig sånger — kom jag att tänka på ovanstående sång. En sång som jag aldrig någonsin sjungit, men det finns med i scoutsångbokensom är tryckt så sent som 1962 (vilket många förmodligen tycker var i hedenhös).
Den får mig att tänka på Pippi Långstrumps pappa negerkungen — som inte skulle passera i dag. Astrid Lindgren lär ju ha fått idén från en verklig händelse — en svensk som hamnade på Tabár där han faktiskt blev kung. DN hade en artikel om det för många år se'n — och Svenska Journalen hade sommaren 1931 en artikel om kung Petterson, varifrån jag hämtat de här bilderna.



Och Edith Unnerstad har i sin bok "Pysen" ett kapitel som jag undrar om det möjligtvis skulle strykas i en nyutgåva.
Moster Bella ber Pysen om hjälp:
"Jo, jag skulle vilja att du hörde efter hos urmakaren om min klocka är rengjord än."
Pysen ta' sin kälke och travar iväg till "surmakaren" för att hämta klockan. Där blir Pysen imponerad av allt han ser och så utspinner sig följande samtal:

Så börjar han polera moster Bellas klocka med en liten trasa. Den var alldeles röd.
— Vad är det där? frågar Pysen.
— Det heter krokus, sa herr Lilja.
— Farbror skojar, sa Pysen och fick roligt. Jag vet nog att krokusar är blommor jag. Men säj, farbror, vad har farbror doppat den där trasan i så att den blev så där röd?
— Ska jag verkligen tala om det? sa herr Lilja. Men det är en hemlighet, förstår du.
Pysens ögon blev runda. Han tyckte det var spännande med hemligheter. Han nickade.
— Vad är det? viskade han.
— N e g e r bl od, sa herr Lilja.
Ja, han sa verkligen n e g e r b l o d. Det skulle väl ingen ha trott om herr Lilja. Och det såg nästan ut som om han själv blev häpen över att han sa det. Men fråndet ögonblicket var det som Pysen började tycka att herr Lilja var underbar. N e g e r b l o d.
Pysen stirrade andäktigt på den röda trasan.
— Är farbror sjörövare kanske? frågade han försiktigt.
— Inte direkt, sa herr Lilja.
— Är det för att det är negerblod som detblir så blankt? sa Pysen.
— Just det, sa herr Lilja allvarligt.
— Kan man inte ta vanligt blod? sticka sig i fingret, eller näsblod eller så?
— Det kan man förstås, sa herr Lilja. Men det blir inte samma glans. Inte riktigt. Och ser du, jag tycker om att göra saker riktigt blanka.
Pysen gick runt och klev in bakom disken.
— Vad nu då, vart ska du ta vägen? frågade herr Lilja.
— Var har farbror den därnegern? viskade Pysen.

Gentlemannen Patrick

Samuel en klippsk klippare

Jag läser att Samuel Clemens (Mark Twain) ägnade sig åt att redovisa det mesta han gjorde i sina klippböcker. Söndagarna avsatte han åt klippandet och klistrandet — allt han företog sig, från det dagliga livet till resor registrerades i hans klippböcker. Men han tröttnade på att alltid behöva leta rätt på klister, eller intorkat klister:
"You know that when the average man wants to put something in his scrap book he can’t find his paste — then he swears; or if he finds it, it is dried so hard that it is only fit to eat — then he swears; if he uses mucilage it mingles with the ink, and next year he can’t read his scrap — the result is barrels and barrels of profanity. This can all be saved and devoted to other irritating things, where it will do more real and lasting good, simply by substituting my self-pasting Scrap Book for the old-fashioned one. "

Så föddes tanken på hans "self-pasting scrapbook", något som han tog patent på 1872 (patent US140245).
Det var sidor med gummerade fält, som man fuktade för att klistra in, vad man nu ville klistra in.


klipp`a verb klippte klippt, pres. klipper
ORDLED: klipp-er
SUBST.: klippande, klippning; klipp
• dela (ngt) med sax genom att trycka saxens båda skärande delar mot föremålet i fråga: ~ håret; ~ mattrasor; ~ ner krukväxterna
BET.NYANSER: a) spec. med avs. på bild, text e.d.: ~ in en närbild under intervjun; regissören håller just nu på med att ~ filmen b) med avseende på resultatet: ~ figurer c) med konstruktionsväxling med sax avskilja håret eller ullen från: ~ fåren; frisören klippte honom på 10 minuter d) utvidgat i fråga om likn. rörelse, ofta upprepad: ~ med öronen e) överfört om att avbryta kontakt e.d.: ~ av alla förbindelser f) i absolut anv. avbryta: "Det är inget att tala om", klippte han av
IDIOM: ~ klorna/vingarna på ngn beröva ngn hans möjligheter till motstånd/rörelse; nu är det klippt nu är spelet förlorat; som klippt och skuren (för ngt) mycket lämplig (för ngt)
KONSTR.: ~ (av el. ner) ngt, ~ ngn
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. klippa; nord. ord, trol. ljudhärmande

Det är nog ingen som vet exakt när klippböckerna uppstod, men förmodligen kom de första böckerna till på 1600-talet. Olika namn förekom beroende på vilken inriktning böckerna hade, vänskapsalbum och minnesalbum och på engelska ibland common-place books.
De finns de som anser att de gamla grekernas handskrivna "tankeböcker", hypomnema, var de första klippböckerna. Det var böcker där man skrev ned viktiga tankar om vad man läst eller diskuterat.

Vad man än betraktar som den första klippboken, så kan man konstatera att det inte är en modern fluga från U.S.A., även om mycket av dagens kommersiella klippande och klistrande kommer därifrån. Redan på tidigt 1900-tal fanns det de som insåg att de kunde tjäna pengar på att inbilla människor att det inte dög med alltför mycket hemslöjd i klippandet och klistrandet — nej, det skulle vara halvfabrikat, färdiga bilder och etiketter.

När jag hittade den här bilden från Colorado Historical Society, på en klippbok, där man använt en gammal bok till att klistra in bilder, kommer jag att tänka på att en så'n har ju jag också. Äldre släktingar använde gamla kassaböcker till att klistra in vävmönster som de klippte ur olika tidskrifter.

Grattis Lavinia!

Självporträtt
Lavinia Fontana
24 augusti 1552 - 11 augusti 1614

Lavinia som föddes i Bologna var dotter till Prospero Fontana, en välkänd målare, som blev hennes lärare.
När hon var 25 år gifte hon sig med Gian Paolo Zappie, som komfrån en förnäm familj - också han konstnär.
Lavinia födde elva barn, av vilka bara tre överlevde henne. Tack vare att maken tog hand om hushållet kunde Lavinia fortsätta att måla. Paolo Zappie assisterade även sin fru genom att måla bakgrunder på hennes många beställningsarbeten.
På inbjudan av påven Clement VIII flyttade familjen till Rom 1603, där hon fortsatte sitt framgångsrika måleri.

Grattis Gene!

Eugene Curran "Gene" Kelly

23 augusti 1912 – 2 februari 1996

När älsklingen var ute

passade jag på att yla.

Mest därför att jag inser att min simultankapacitet är ett minne blott. Man ska inte mejla, skriva brev och blogga samtidigt — i synnerhet inte när blogger strular. Jag vet inte hur många evigheter det tog mig att få föregående inlägg någorlunda på plats. Bilder och text hade en egen vilja, till slut gav jag upp och lät dem hamna där de hamnade. Men jag borde ha haft mer förstånd än att ändå försöka avsuta sjutton andra texter — samtidigt. Då kommer saker på fel plats, och mejl sänds till fel person.

Bara 13° här på morgonen, och temperaturen hasar sig långsamt uppåt — långsammare än jag. Morgondimman ligger fortfarande kvar, förhoppningsvis blir det varmare när den lättar.

Och kameran ja, den har jag inte hunnit ägna mig åt.

Jag fattar inte ett smack

av tantpratet.

Old Woman Under Hair Dryer

Janel Bragg

tant subst. ~en ~er

ORDLED: tant-en
• (medelålders eller äldre) kvinnlig släkting i förh. till yngre anförvanter; vanl. om relativt avlägsen släkting (vanl. ej om moster, faster o.d.): arvtant; han skulle hälsa på sin rika ~
BET.NYANSER: a) utvidgat om medelålders el. äldre kvinna; ofta med antydan om förlegade åsikter, kläder o.d.:tantaktig; i tesalongen satt det fullt med ~er; tycker du verkligen att jag ser ut som en ~? b) spec. som tilltalsord till äldre kvinna (oberoende av släktskap): ~ Berta; kan ~ säga hur mycket klockan är?
KONSTR.: (ngns) ~, ~ (till ngn)
HIST.: sedan 1764; av fra. tante 'faster; moster', barnspråksform av äldre ante; av lat. amita 'faster'

Old Women of Arles, 1888

Paul Gauguin

Jag började skriva ett inlägg om den svenska tanten för ett par år se'n — det var innan jag förstod att begreppet fått en renässans — men jag insåg snabbt att det var tämligen ointressant, så jag la' aldrig ut det. För att pigga upp mig medan jag diskade i dag, slog jag på radion och hamnade mitt i en diskussion om tanten. (Jag tror att den går att efterlyssna på). En diskussion som banne mig var ännu mer ointressant än det jag skrev för två år se'n.

Woman in Old Fashioned One Piece

Bathing Suit Posing in Studio

George Marks

kvinn`a subst. ~n kvinnor
ORDLED: kvinn-an
• fullvuxen person av honkön i mots. till flicka resp. man; ofta med tonvikt på biol. el. samhällelig funktion {dam 1}:kvinnfolk; kvinnofråga; kvinnofängelse; kvinnoförakt; kvinnoförtryck; kvinnohatare; kvinnoideal; kvinnokamp; kvinnokraft; kvinnokropp; kvinnomisshandel; kvinnorörelse; kvinnosak; kvinnosyn; affärskvinna; yrkeskvinna; en havande ~; kvinnorna är underrepresenterade i riksdagen; en vacker, ung ~; kvinnor och barn först!; hon är inte ett barn längre -- hon är en ung ~
BET.NYANSER: a) ofta äv. med bibetydelse av ömhet, värme, sexualitet o.d.: en verklig ~; en underbar ~; en mogen ~ b)spec. om kvinnlig partner i (fritt) erotiskt förhållande:hans nya ~
HIST.: sedan runspråklig tid; fornsv. kvinna; gemens. indoeur. ord med bet. 'hustru; kvinna; drottning (eng.queen); gudagemål'; jfr kona 2

ko`na subst. ~n konor
ORDLED: kon-an
2 (föraktad) kvinna [åld.]: horkona; tjuvkona; trollkona
HIST.: sedan runspråklig tid; fornsv. kuna, kona 'kvinna; hustru; frilla'; gemens. nord. sidoform till kvinna

Woman Stands at Old-Fashioned Stove

to Cook, Cats Prowl at Her Feet
Justin Locke

Nu talas det med värme om tanten — och man är stolt (detta jäkla ord) över att vara tant. Jag är inte tant, ms. eller någon annan bokstavskombination — jag är Margaretha, glad över att vara den jag är. Varför ska vi klistra epitet på alla medmänniskor?

A Kindly-Looking Old Woman,

illustration to 'Elder Tree Mother'

Arthur Rackham

Alla vi kvinnor beter oss på olika sätt beroende på i vilken miljö och tidsålder vi vuxit upp — men jag tror inte för ett ögonblick att Fru Andersson och Friherrinnan von Snorkenstråle i grunden skiljer sig nämnvärt åt. Det finns fina människor och skitstövlar i båda lägren. Somliga förblir flickaktiga i hela livet, medan andra är födda till små matronor som snabbt överger dockvagnen till förmån för barnvagnar.

Two Old Women Chat on the Doorstep - Manchester
Shirley Baker

dam subst. ~en ~er
ORDLED: dam-en1 respekterad kvinna som har el. ger intryck av att ha god samhällsställning {eherre 1}: dambjudning; hovdam; sällskapsdam; en äldre ~; kan jag hjälpa ~en med väskan?
BET.NYANSER: a) ibl. med stark tonvikt på kultiverat uppträdande etc.: sådant passar sig inte för en ~; hon har gift sig rikt men är inte någon riktig ~ b) om kvinnlig partner vid tillställning: bordsdam; han måste bjuda upp sin ~ c) om älskarinna e.d.: hans hjärtas ~ d) i en artighetsfras riktad till publik e.d. med både kvinnor och män: mina ~er och herrar! e) (socialt helt neutralt) för att ange att ngt är avsett enbart för kvinnor [vanl. i sms.]: damfotboll; damklass(en) f) om spelkort med drottning på, om drottning i schack samt om den starkaste pjäsen i damspel {ekung 2}: spader ~; offra ~en
KONSTR.: (ngns) ~
HIST.: sedan 1634 i bet. 'hovdam'; 1709 i sin nuv. bet.; 1779 'dam i kortspel'; 1817 'dam i schack'; av fra. dame med samma bet.; av lat. domina 'härskarinna'; jfr dominera, donna, madam, madonna, primadonna

Lady with a Fan

Gustav Klimt

Kanske reagerar jag så här eftersom jag aldrig "tantat, farbrorat" eller niat en människa i hela mitt liv. Själv blev jag tantat första gången i mitt liv när jag var nyss fyllda tretton år — en liten parvel kom fram till mig och frågade om tant visste hur mycket klockan var. Det visste jag förstås inte eftersom jag aldrig har nyttjat klocka.

A Grotesque Old Woman, Possibly
Princess Margaret of Tyrol,
circa 1525-30
Quentin Metsys

Person at the Window

Salvador Dali

Mina värderingar hänger inte på en titel — och jag hoppas att jag bemöter alla människor med respekt oavsett vad de heter eller gör.

The Window of the Nude

Fernando Botero

Och varför i all världen ska man blanda in de så kallade tanternas sexualitet i debatten? Vem eller vilka man delar säng med — om man överhuvudtaget delar den med någon — är väl ändå var och ens privatsak.

Looking to Sea
David Schock


Möjligtvis har jag missat något i resonemanget — i så fall hoppas jag att någon kan på ett pedagogiskt sätt upplysa mig om vitsen med tantpratet. Och hur i all världen man kan komma på tanken att skriva böcker i ämnet. Som om det inte kom ut tillräckligt med ointressanta och dåliga böcker.

När solen går i väst, gör den late mest.

A Lazy Afternoon, 1872
Noel Saunier (1847-1890)

Så här pittoreska uttryck ta'r sig förstås inte min lättja, men nog stämmer det på mig det där med att den late blir flitig påkvällen. Fram på aftonen slår det mig plötsligt att om jag ska få någon av mina storstilade planer i hamn, så måste jag sätta igång NU!
Så medan jag lyssnade på ekot kärnade jag ur dadlar. Det är så sällan jag kan få tag på dadlar, men häromdagen hittade jag tunisiska sådana — visserligen med kärnor, men det är ju ett kladdgöra som går snabbt över.
Vinbären hade jag faktiskt plockat redan tidigare på dagen (inte illa men det är mycket kvar att skörda). Ni får tro mig på mitt ord, eftersom jag inte kan prestera bildbevis, men jag har ett antal burkar i kylen, som senare ska flyttas över till frysen.

Det är gott att veta vad som finns i det man äter. Lyssnade till kulturkrönikan med Johannes Ekman i dag, den var, som alltid, intressant. I dag handlade det om hur livsmedelsbranchens globaljättar går samman för att förhindra regler och lagar som förbjuder hälsovådliga ingredienser.

Nu regnar det, förhoppningsvis, ska det ha upphört till i morgon så jag kan fortsätta bärplockningen, och helst göra mer lejonmarmelad, förutom müslin, breven, bakningen och allt det andra som inte blev gjort idag. Så har jag något att göra i morgon också!

Så gott det är att sitta med en spinnande älskling i knäet och lyssna till regnet, om än lite knepigt att skriva samtidigt.

Kvällen är bäst för den late, för då får han lägga sig.

HIPY PAPY BTHUTHDTH THUTHDA BTHUTHDY

Christopher Robin Milne
21 augusti 1920 – 20 april 1996

So Owl wrote... and this is what he wrote:

HIPY PAPY BTHUTHDTH THUTHDA BTHUTHDY
Pooh looked admiringly.
"I'm just saying 'A HappyBirthday'," said Owl carelessly.
"It's a nice long one, said Pooh, very much impressed by it.
"Well, actually, of course, I'm saying 'A Very Happy Birthday with love from Pooh.' Naturally it takes a good deal of pencil to say long things like that."

Visst känns det tragiskt att bakom så älskade och glada böcker, som de om Christoffer Robin, fanns missämja och, förefaller det, olyckliga människor. Om både Christoffer Robin och hans far Alan har jag skrivit tidigare.

Oh, vad livet är härligt

Oh, vad livet är härligt
sjunga vi i en sång, i en sång
blir det nånsin besvärligt
stämma vi upp en sång, upp en sång
Se små solstrålar lockas
fram av vår lilla sång, lilla sång
det ljusnar, det lättar om vi på en gång
sjunger vår lilla sång.

Clearing after Rain
Shi Dan

En klämkäck visa, helt i paritet med Pollyanna — men i dag gjorde den nytta. Vi sjöng den när det började regna och genast upphörde regnet och det blev revor i molnen — nästan tillräckligt stora för att sy både en sjömansskjorta och byxor i minsta storlek.

I motsats till Pollyanna behöver jag inte leka vara-glad-leken, livets glädjeämnen kommer farande ändå.
För visst är det lycka när vänner stannar till på väg hem från fjällsemestern. Danska vänner som jag känt i gott och väl två tredjedelar av mitt liv. Det är gott att träffas och med egna ögon konstatera att den svåra sjukdomen nu är överstånden. Få rapporter om det späda barnbarnet och att bara få sitta tillsammans och låta tankarna och samtalet vandra.
Som en extra bonus fixade Jacob lampan över spisen innan de for. Nu behöver jag inte längre ha pannlampa när jag lagar mat!



En väninna på tillfälligt besök hos sina föräldrar kommer förbi med gott te, inköpt i London innan hon for hemifrån.

Silhouette of Woman Working on Computer

Bill Bachmann

För att inte tala om hur nöjd jag blev med mig själv när jag lyckades få datorn att fungera som den ska — efter att ha trilskats nästan hela året. En framgång som gör mig så upprymd att jag nästan, men inte riktigt, får mig att kasta mig in i andra tekniska projekt, som jag skjutit framför mig alldeles för länge.

Och nu tänker jag ägna mig åt dagens gutenbergsfynd. Kanske rapporterar jag om det senare.

Grattis Jacob och Vilhelm!

Två intressanta män föddes den 20 augusti — eftersom jag inte kan, eller vill, välja bara en av dem, så gratulerar jag dem båda.

Jöns Jacob Berzelius
20 augusti 1779 — 7 augusti 1848

Jag måste tillstå att mina kunskaper om Jöns Jacob är ytterst begränsade — i första hand associerar jag hans namn med Berzeli park. Något som det i dag var hög tid att råda bot på. Förutom många intressanta artiklar om honom så ger den här, nästan 13 minuter långa filmen en god inblick i hans liv. Med tanke på gårdagens bild, kan det vara intressant att notera att Jacob var den första som använde sig av elektricitet som medicinsk behandlingsmetod.

Vilhelm Moberg
20 augusti 1898 — 8 augusti 1973

Vilhelm Moberg behöver knappast någon presentation, både hans liv, åsikter och framför allt hans böcker är ju så välkända.
Det slår mig att mycket i hans utvandrarserie fortfarande har giltighet — inte de yttre omständigheterna — men väl alla känslor som de flesta, som kämpar med att acklimatisera sig i ett nytt land, upplever.
Jag har länge tänkt läsa om (åter läsa) den serien. Och jag tror bestämt att jag får rota fram hans lilla skrift, "Därför är jag republikan" som jag inte har läst på mången god dag. En bok jag varmt rekommenderar.

Strålande

Från Svenska Journalen
N:r 31, 1 augusti 1931

Persikor

Så här års är persikorna ofta billiga, och jag brukar göra persikoglass. Fast en mer korrekt benämning nog borde vara fruset persikomos. Eftersom jag har flera vänner som varken äter ägg eller mejeriprodukter är det praktiskt att ha hemma. Enkelt att göra också, om än en gnutta kladdigt att befria persikorna från skinnet. Det gör man enklast genom att skålla frukten. Se'n är det bara att skära den i bitar och mosa — för hand eller maskin. Till ett kilo persikor tillsatte jag ungefär 2 matskedar mörkt muskovadosocker och två teskedar nymald kardemumma. Se'n körde jag allt i glassmaskinen. Det går säkert lika bra att frysa moset direkt, kanske bara röra om ett par gånger innan det är stelfruset.
Det går också bra att tina upp moset och blanda det med färska persikor om man vill göra en paj. Jag har inte provat att göra smörgåspålägg av det, men det borde gå bra att koka ihop det till "persikosmör".

Trots att namnet indikerar att frukten kommer från Persien så härstammar frukten från Kina. Det finns skriftliga belägg för att persikor odlades redan 1100 före vår tideräkning.
Ja kan inte komma på något annat uttryck, på svenska, där persika ingår, utom persikohy. Och vem vill vara så fjunig i ansiktet?
På engelska finns förutom det vanliga "she's a peach" om någon som är söt och rar, "cut your peaches" — med vilket menas att man ska lägga av med att besvära någon och fortsätta sitt arbete, eller vad man nu höll på med.
Och så kan man vara "crazy as a peach-orchard boar".

pers´ika subst. ~n persikor
ORDLED: pers-ik-an
• en plommonliknande frukt med sammetsludet skal och milt, syrligt fruktkött; odlad i varmare områden {→nektarin}: persikor och vispgrädde till dessert
BET.NYANSER: a) om trädet som bär denna frukt: persikoblomma b) i liknelser och sms. ofta för att uttrycka lenhet e.d.: persikokind; hennes hy var som en ~
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. persika; av medeltidslat. persica med samma bet., till lat. persicus 'persisk'; jfr persian, persienn

Plötsligt inser jag

att oskicket att blanda typsnitt, färger och storlek på texten inte bara förekommer i privata texter. Det kom jag på när jag såg ovanstående ruta på en förenings hemsida. Jag vet förstås inte vem som var först med det, och jag kan tänka mig att att det är frestande att ta' efter för dem som letar efter en personlig stil (hur personligt det är att ta' efter kan ju förstås diskuteras).
Hur som helst är det svårläst, och jag bryr mig inte ens om att försöka dechiffrera texten — precis som jag inte längre bryr mig om att förstora texter som är skriva med minsta storleken på bokstäverna. Är det inte en extremt intressant text får det vara.

Bloggoversums oskrivna lagar

Så har jag sårat en väninna. Det fick jag veta i andra, eller kanske var det tredje, hand. Naturligtvis ringde jag genast upp henne för att få rent besked direkt från källan. Det var inte helt lätt, men efter lite kringelikrokar fick jag veta att jag inte kommenterade tillräckligt ofta på hennes blogg (nej, hon läser inte min blogg eftersom hon inte vet att jag bloggar), dessutom hade jag inte varit tillräckligt vänlig — vilket i det här fallet inte betyder vänlig utan snarare smörig och överdriven.
Håhå jaja, man kan haka upp sig på mycket här i livet. Jag försökte förklara min ståndpunkt, men har en känsla av att den inte gick hem.
Naturligtvis har jag för länge se'n insett att det finns lika många blogg- och kommentatorsstilar som det finns bloggare och kommentatorer — men jag hade inte tänkt mig att det var något att bli stött över.
Jag talade om att jag ser kommentarerna som en offentlig diskussion, och det skulle inte falla mig in att under till exempel en paneldebatt, ställa mig upp om jag inte hade något att säga, eller något att fråga om — och jag skulle verkligen inte avsluta ett inlägg i debatten med att tala om att debattören är duktig som vet vad han talar om, säga kramis och sätta mig ned. Privata kommentarer och känsloyttringar sparar jag till privata mejl eller telefonsamtal.

Så många av er har antingen kommenterat den här händelsen här på bloggen, eller utanför bloggen att jag känner att jag behöver avsluta händelsen innan jag kan gå vidare. Jag har gjort mig lite lustig över det inträffade — precis som så många av er — och det är jag ledsen över. Vi sjunger alla efter vår näbb, och jag vill inte reformera L. eller någon annan. Nu har jag mejlat henne och försökt klara ut situationen. För min del betyder det att jag vill lämna det bakom mig så snart som möjligt, och jag kommer inte att svara individuellt på de mejl som bara rör den här historien. Jag beklagar att ryktet spred sig så snabbt, jag tycker nog att det här är något som vi två berörda ska klara ut oss emellan. Vilket inte betyder att jag inte är mottaglig för allmänna synpunkter i ämnet — alla bloggsynpunkter är välkomna.

Knäppa våndor

Det är inte lätt det här med att köpa kamera — inte nog med att man ska ha pengar, man ska ha kunskaper också. Som många av er redan vet vill min kamera inte vara med längre, och jag har försökt att inhämta kamerainformation på nätet. Det är inte lätt, dels ta'r det mer tid och energi än jag har — men mest blir jag förvirrad.
Så nu när det kommer ett erbjudande att testa Ricoh PX, anmälde jag mig förstås. Men bara fem personer väljs ut, så det gäller att hålla både tummar och tår — och för säkerhets skull korsa allt som går att korsa.
Det är tufft att leva utan kamera, när jag ser något vackert, roligt eller intressant ta'r det fortfarande en kvarts sekund innan jag fattar att jag inte har någon kamera. Och hur många saker har jag inte tänkt fotografera, men tänkt att det gör jag nästa gång jag åker förbi. Men nu får jag åka förbi!

K — lexikala biverkningar — Knigge

Adolf Franz Friedrich Ludwig von Knigge
1752 - 1796

Inte hade jag hört talas om Adolph von Knigge förrän jag stötte ihop med honom i elfte bandet av Nordisk familjebok. Så här skriver NE om honom:

Knigge [kni´gə], Adolph Franz Friedrich von, 1752-96, friherre, tysk författare. K. skrev dramer, romaner och även politiska satirer. För eftervärlden är han känd genom Über den Umgang mit Menschen (1-3, 1788; "Om umgänget med menniskor"). Boken var tänkt som ett bidrag till borgerskapets frigörelse men uppfattades av läsarna främst som en handledning i vett och etikett.

Jag läser att "knigge" kom att bli ett begrepp på tyska, med vilket man menade gott uppförande eller ettikettsregler.

Den som vill läsa "Umgang mit Menschen" på nätet får lov att göra det på tyska. Men jag kan tänka mig att biblioteket kan ta' hem en svensk översättning. Risken är att det bara finns några få exemplar, vilket brukar innebära att man måste sitta på biblioteket och läsa.

Väderprat

Two Women Shopping in an American Supermarket, Circa 1970
H. Armstrong Roberts

Under den senaste veckan har jag ägnat mig åt den där sortens vänliga småprat med okända människor, som så många påstår inte existerar i Sverige.

I kön på apoteket, som nu har abnormt långa väntetider, berättade en kvinna allt om sin cancer.

På banken diskuterade jag politik med en man.

I kassakön på Konsum talade jag och en kvinna om katter och kattmat.

Vid potatisbingen på ICA pratade jag med en kvinna om det dagliga gisslet att laga mat.

På bilverkstaden var vi tre tämligen jämnåriga personer som ondgjorde oss över hur dyrt allting är nuförtiden — annat var det i vår ungdom!

Damen före mig i bankomatkön berättade detaljerat, medan hon knappade in sin kod, varför det tog så lång tid för henne. Vilket hade till följd att hon fick börja om från början tre gånger — och det tog ännu längre tid.

Dessutom talade vi alla naturligtvis om vädret. Och kanske blev jag lite förvånad över att alla dessa personer tyckte om det blandade sommarvädret — ingen klagade över kyla och regn, utan tyckte att det är så här den svenska sommaren ska se ut.
Jag blir så glad när människor är nöjda med vad som bjuds!

Ett långsamt uppvaknande

K — lexikala biverkningar — knufis

K

som i kyss

Det spelar ingen roll hur ofta jag försöker städa i datorns inre, rätt som det är dyker det upp anteckningar som jag glömt bort att jag gjort. I dag hittade jag en hel "sida" med K-anteckningar från januari -09. Ord och artiklar jag avsåg att undersöka närmare, sådant jag hittade när jag letade efter något som förmodligen började på bokstaven K — vad minns jag inte längre. Men som vanligt noterade jag sådant som av någon anledning fångade mig.
Knufis, hade jag skrivit — och hade inte en aning om vad det kunde betyda. Kn-delarna av uppslagsverk och ordböcker hämtades — ingenstans hittade jag ordet knufis. Men så slog det mig att vi har ett uppslagsverk till, men det står en trappa upp — här gäller det att trycka in böckerna där de får plats. Det var bara att övervinna lättjan och lämna den sköna stolen. Och där fann jag knufis — i Nordisk familjebok, elfte bandet, Jylland - kragduva, tredje väsentligt omarbetade och koncentrerade upplagan från 1929.
knufis, grekiskt namn på den egyptiska guden Chnum.
Nu kunde jag söka på nätet, och upptäcker att man nuförtiden ofta stavar det Khnum.

Chnum [xnum], Chnubis, forntida egyptisk gud, framställd som vädur eller med vädurshuvud. I Elefantine var C. "kataraktområdets härskare", som orsakade Nilens översvämning; de utgrävda templen i Elefantine låter oss följa kultens utveckling under 3 000 år. C. har särskilt att göra med födelse och födelseförberedelse. I den faraoniska födelselegenden formar han – som en krukmakare – farao och dennes tvilling och skyddsande ka på drejskivan. Farao kallas därför ibland C:s son. Templet i Esna från ptolemeisk-romersk tid med blomstring ca 100 e.Kr. beskriver C. som skaparen, som lägger världens grundvalar och frambringar gudar och människor. Han är "fädernas fader, mödrarnas moder och ammornas amma".
från Nationalencyklopedin