via R. L. Stevenson.
När jag återbördade klädhängarna lade jag märke till alla galgar som fått sig ett fodral, och började fundera över om det finns någon nuförtiden som ägnar sig åt att virka eller sy in galgar. Då, när det begav sig, var det en vanlig presentartikel, för fattiga men händiga fickor (tror knappast att gossar ägnade sig åt slikt hantverk). För att inte tala om allt man knåpade ihop till basarer, där klädda galgar nog hörde till de mer användbara artiklarna.Undrar om inte plastband var en lite snabbare 50-tals variant.
En schweizisk kvinna lärde mig en gång att virka den här sortens galgfodral — men i dag minns jag inte hur hon gjorde.
Inte heller hur det gick till att klä in trådgalgar, som en amerikansk kyrklig väninna lärde mig, minns jag längre.
Bläddrar i en tidning från 1934, och tittar på vad flickorna förväntades knåpa ihop för presenter till mor eller basaren. Inte något som längre är särskilt gångbart. Penntorkare behövs knappast till tangentbordet.
Det var när jag plockade med galgarna som jag kom att tänka på Stevensons korta allegoriska dialog "The Charity Bazaar", en satir där tre personer deltager i dialogen.
The Tout.—Ladies and Gentlemen, I have the honour to announce a sale of many interesting, beautiful, rare, quaint, comical, and necessary articles. Here you will find objects of taste, such as Babies’ Shoes, Children’s Petticoats, and Shetland Wool Cravats; objects of general usefulness, such as Tea-cosies, Bangles, Brahmin Beads, and Madras Baskets; and objects of imperious necessity, such as Pen-wipers, Indian Figures carefully repaired with glue, and Sealed Envelopes, containing a surprise. And all this is not to be sold by your common Shopkeepers, intent on small and legitimate profits, but by Ladies and Gentlemen, who would as soon think of picking your pocket of a cotton handkerchief as of selling a single one of these many interesting, beautiful, rare, quaint, comical, and necessary articles at less than twice its market value. (He sounds another flourish.)
Du kan läsa hela hos Gutenberg (den är kort).
Jag blev lite nyfiken på välgörenhetsbasarens historia och begav mig ut på nätet. Det finns en del skrivet om basarer i allmänhet — men inte jättemycket. Men så vitt jag kan förstå så uppstod fenomenet i Storbritannien i början av 1800-talet, och spred sig tämligen snabbt över världen.
Det är nu jag kommer att tänka på Charlotte Brontës bok Shirley, där talas om "mission-baskets", ibland kallade "Jew-baskets", en korg som cirkulerade mellan hemmen i församlingen, och som skulle fyllas med artiklar som kunde säljas till förmån för välgörande ändamål. Så här beskriver en av bokens personer korgen:
...conveying from house to house a monster collection of pin cushions, needle-books, card-racks, work-bags, articles of infant-wear &c. &c. made by the willing or reluctant hands of the Christian ladies of a parish, and sold perforce to heathenish gentlemen therof, at prices unblushingly exorbitant. The proceeds of such compulsory sales are applied to the conversion of the Jews, the seeking up of missing tribes, or to the regeneration of the interesting coloured population of the globe. Each lady-contibutor takes it in her turn to keep the basket a month, to sew for it, and to foist off its contents on a shrinking male public.
Jag har själv varit med om att vira plastband på trägalgar vilket knappast höjer användbarheten till skillnad från de textilklädda som i alla fall hindrar att plaggen glider av galgen.
SvaraRaderaNog är väl en del av dagens loppisar en motsvarighet till välgörenhetsbasarerna? I alla fall de som hålles av typ Lions och dylikt. Numera finns ju en uppsjö av privata loppisar där bara säljaren själv tar vinsten. Har själv funderat på att ställa mig vid en bakluckeloppis nån gång och pröva lyckan men det brukar sluta med att allt bortskänkes. Senast ställde jag ett par kassar innanför ytterdörren och sa varsågod till alla besökare. De tömdes snabbt!
Olgakatt,
RaderaNej, att linda galgar med plastband förefaller mest att vara ett sätt att fördriva tiden.
Att ordna en försäljning av mina begagnade prylar, kan jag inte tänka mig - kanske för att jag inte är särskit intresserad av loppisar och lumpbodar.
Hitintills har jag lyckats bli av med en (1) bok av de som står i trappan för att avyttras.
Margaretha
Virat plastband har även jag gjort någon gång, runt trägalgar. Nu när vi har plockat i svärmors garderober har vi sett alla möjliga konstruktioner på galgar. Många med virkade fodral.
SvaraRaderaBasarer har kanske, precis som Olgakatt skriver, fått en motsvarighet i loppisarna som finns överallt? Här i dagarna hålls dock en blomsterskottsbasar i en av församlingarna på Åland. Vågar dock inte fara dit...risken är att jag kommer hem med skott som jag ändå inte hinner sköta om
PettasKarin,
RaderaVi kan kanske skriva en galgbok‽
Ja, loppisarna har kanske tagit över - för loppmarknad är ju också en rätt gammal företeelse.
Att blommor och böcker ska vara så oemotståndliga. Det är säkrast att gå omväger där sådana säljes!
Margaretha
Vilken härlig tankelinje från klädgalgar till välgörenhet! Underbart att du har kvar dessa bearbetade galgar och visar dem på bild. En inklädd trådgalge har jag aldrig till förne sett. Kul!
SvaraRaderaViola,
RaderaAssociationsvägar är fascinerande! Ibland hamnar man på de mest underliga platser och får spåra bakåt för att minnas var man startade sin tanke.
jag hade inte heller mött en inklädd trådgale innan dessa kom in i mitt liv. De blir ju en aning mer användbara på det här sättet.
Margaretha