Hundra år av bokutgivning

 

Hans Thyberg 

ger oss ett överväldigande antal böcker att välja bland — inte helt enkelt. Det blir lite av blunda och peka, och då faller det första valet på Joyce Dennis bok ”Henrietta's War: News from the home front - 1939 to 1942.”, från 1985.

Joyce som hade gått på ett par olika konstskolor, kom att arbeta som reklamtecknare och så småningom som serietecknare.

”Henrietta’s War” som är en fiktiv brevväxling mellan henne och barndomsvännen Robert, handlar om de dagliga vedermödorna under kriget — allt skildrat med humor, och naturligtvis författarens egna illustrationer.

Jag har en känsla av att ”Svenssons”, 1979, av Per Anders Fogelström, hamnade i skuggan av ”Stad-serien”, som den har stora likheter med. 

Fast det som Fogelström låter flyta ut i fem romaner är här en enda bok — lagom mycket för några timmar i kvällssolen.

”The Sussex Downs Murder” 1926, av John Bude blir mitt sista förslag.

John Bude hette Ernest Carpenter Elmore, men skrev sina deckare under pseudonymen John Bude. Inspector William Meredith är hans polisman som på ett lugnt och metodiskt vis reder ut knepiga mordfall. 

”The Sussex Downs Murder” är hans andra deckare, den första utspelade sig i Sjödistriktet, och i båda böckerna kan vi kalenderbitare följa med i geografin eftersom nästan varenda liten by går att hitta på kartan.

Bude böcker är inget för den som vill ha biljakter och slik spänning. Man får följa Inspector Merediths tankar och hans besvikelse när han kör fast — det är långsam läsning med många detaljer.

Dagens tema — som utgår från Ugglanoboken — är tre böcker från tre olika decennier på 1900-talet.

Dagens selfie handlar om konst.

 Art washes away from the soul the dust of everyday life.” 

          Pablo Picasso

Le Peintre,  1963

Picasso

1. Mitt konstintresse på en skala mellan 1 och 5: 

Oj, jag som tycker hjärtligt illa om frågor som inte ger utrymme för förklaringar och definitioner klämmer i med en fyra utan några analyser.

2. Den förste konstnären jag föll för: 

Kunde jag bara tyda namnteckningen på en tavla som fascinerade mig långt innan jag visste vad ordet konst innebar, så skulle jag tala om vem det var.

Nu talar jag inte om stor konst, utan om en liten akvarell som jag tror att min far köpte i Frankrike innan jag kom till världen.

Så länge jag kan minnas har jag alltid funderar över vad som finns utanför bilder av alla slag, och kanske var det vad som gjorde den här bilden så lockande. Vart ledde egentligen den här gången. Vad för slags hus är det som skymtar, vad rymmer det?

Den första konstnär som jag fastnade för, förmodligen när jag var elva år, var Picasso. Det fanns en reproduktion av hans Don Quijote i en butik på Birger Jarlsgatan, där jag gick av spårvagnen på väg till skolan. Den kostade 15 kronor — vilket jag inte hade. Ser på nätet att den kostar under hundra kronor nu.

 3. På mina väggar finns:

Lite av varje, men ingen värdefullt för någon annan än mig själv. Några målningar och foton av några förfäder tycker jag mycket om. 

Inom synhåll just nu är några av min mammas mycket tidiga målningar och en radering från Asien.

                            Astri Taube

Så vill jag påpeka att konst inte alltid hänger på väggen — jag har till exempel keramik och träföremål ståendes och hängandes lite varstans. 

               Kaj Stuart-Beck

4. Den sortens konst tycker jag får för lite uppmärksamhet: 

Jag hänger inte längre med i vad som händer i konstvärlden, så vad som får för lite uppmärksamhet i dag, vet jag inte.

Men förmodligen är det, som det alltid varit, att det inte enbart är det konstnärliga värdet som betyder något — och väldigt mycket som borde uppmärksammas kommer aldrig inför allmänhetens ögon.

5. Den senaste konstutställningen jag varit på: 

Det är så oändligt länge sedan att jag inte minns det — kanske var det Lerin på Sandgrund.

6. Hur viktigt är det ekonomiska värdet av konst tycker du? 

För mig helt oväsentligt — men inte så för konstnären. De flesta duktiga konstnärer kan inte leva på sin konst, jag önskar att jag hade en lösning på det problemet. 

Konst har Klimakteriehäxan gett oss i uppdrag att berätta om i dagens selfie.

  

Litterär hänryckning

 

Drei Frauen im Grünen 

Thuar Hans

Gudskelov att hammarön finns och Hammarösjön och ångsluparne, som lätt och ledigt kunna föra en ditut. Man tröttnar på att gå och trampa på bron eller marschera i torgalléerna. Man kan inte jämt sitta i stadsträdgården och vara högtidlig. Ut i skogen vill man och se litet folkliv i frihet.

Så tänkte litet var, när pingstsolen sken över staden och brisarne kommo från Vänern med bud om den friska luften därute. Och folket strömmade ned till hamnen och packade in sig i båtarne och jag var med.

 

Så börjar Gustaf Frödings kåseri ”Pingst”, som du kan läsa hos Litteraturbanken.

Helgläsning



 The Gardener, 1882

Georges Pierre Seurat 

Pingst — ”hänryckningens tid”. Allt är så behagligt nytt, så smekande rent. Intet har ännu hunnit bli gammalt och dammigt. Jag sitter på förstugubron och ser över till granngården uppe på backen mitt emot. Jag ser, hur man fejar och rustar för högtiden — allt kan jag tydligt följa med ögonen. Bonden är ute med kratta och skyffel och gör gårdsplanen fin; jag ser på alla hans rörelser, hur ivrigt han är upp tagen av sitt arbete och hur omsorgsfullt han gör det. Nu kommer gårdens stora katt klivande i gräset, lättjefullt går han fram och stryker sig ett tag kärvänligt mot husbondens stövel och lägger sig sedan på rygg i solgasset. Jag tänder min pipa och ler mot dem där uppe. I fjärran hör jag kyrkklockorna ringa. Nu sätter gubben in sina redskap men kommer strax ut igen. Han hämtar vatten och ställer sig mitt på den nykrattade gårdsplanen och tvättar sig, så att vattnet stänker om honom. Han frustar av välbehag och hans våta ansikte lyser mot solen. 

Jag är med i gubbens förtjusning, den går mig till hjärtat. Planen där uppe ser verkligen inbjudande ut nu . . . Se människan! säger jag leende för mig själv. Det är dock något skönt hos henne, denna lust till det rena och prydliga. Även om hon blott visar den vid riktigt högtidliga tillfällen, så finns den där likväl . . . 

    ”Det stilla året” (1923)

      av Ragnar Jändel

 

Blått, vitt & rött

 är färgerna som våra böcker ska ha i dag, säger Ugglanoboken.

Familjelycka

Knut Ekwall

 “If we could follow the slogan that says,"Turn off the TV and open a good book" we would do something of substance for a future generation.” 

                 Gordon B. Hinckley

Jag går längst bokhyllorna och spanar efter bokryggar i rätt färg  — den allra rödaste ryggen hör till: ”Lärkans flykt till Candlleford” av Flora Thompson. Det är en vacker och påkostad bok — jag vet inte om begreppet presentbok fortfarande används, men det är vad jag kommer att tänka på. Den är rikligt illustrerad med målningar av brittiska konstnärer.

Den svenska översättningen är ett sammandrag av det engelska originalet.

”Lark Rise to Candleford” 

Boken är skriven i tredje person, men är en berättelsep om författarens barndom. Vi fick boken för många år sedan av engelska vänner som var lätt chockade över av vi inte kände till den här klassikern.

Den vitaste av alla mina böcker är nog ”Fröding själv” av Germund Mischanek, som var docent i litteraturhistoria, och en av våra främsta Frödingkännare. 

Boken är, med sina knappt 200 sidor faktaspäckad och ger en god bild av familjerna Frödings liv. Ett liv som kunde ha varit taget ur en av Selma Lagerlöfs böcker.

 

”Still life with Geraniums”

 

Blåare än så här kan det nog inte bli — en omfångsrik (477 sidor) biografi om ”Den okände Matisse”, av Hilary Spurling.

En bok som måste få ta tid att läsa.

Nog är det svårt att förstå hur den här målningen, ”La Desserte” kunde reta upp publiken på Parisersalongen — bara en av alla gånger han retade upp publiken med sina målningar.

Ett köksporträtt

 

I dag önskar sig Klimakteriehäxan en inbjudan att besöka våra kök.

The Kitchen, 1948

Pablo Picasso

1. Den kryddan (förutom salt och peppar) använder jag ofta: 

Curry, (hemgjord när jag har tillräckligt med energi), spiskummin, kummin & kardemumma.

Jag är nog periodare, så det varierar tid från annan.

2. Den kokboken rådfrågar jag ofta: 

Jag är som sagt periodare, om jag överhuvudtaget använder kokbok blir det kanske ”The Mooswood Cookbook”, som jag redan skrivit om, eller ”More-with-Less Cookbook”, suggestions by Mennonites om how to eat better and consume less of the world’s limited food resources.

Och det händer att jag använder mig av Anna Bergenströms brödrecept.

The Bread is Baked

Peter Seal

3. Den köksprylen är jag glad att jag har: 

Assisten, är väl vad de där tunga otympliga maskinerna kallas — nu när det inte är så mycket bevänt med mina händer är jag så tacksam över assistenten som min mamma köpte på 60-talet. Eftersom jag bakar allt matbröd själv får den stå framme.

4. Den köksprylen använder jag så sällan att jag borde göra mig av med den:

En äggkokare och en riskokare är två presenter jag gott klarar mig utan.

5. Det är viktigt för trivseln i mitt kök:

Krukväxterna och en fönsterbänk där vänner gärna kryper upp medan jag brygger teet (mycket mer bjuder jag inte på längre)

6. Den prylen gör mitt kök speciellt: 

Är inte säker på att mitt kök är så speciellt, men alla som besöker mig första gången kommenterar storleken (5 x 5 meter).