Dag & natt är veckans tema

The best moments in reading are when you come across something – a thought, a feeling, a way of looking at things – which you had thought special and particular to you. Now here it is, set down by someone else, a person you have never met, someone even who is long dead. And it is as if a hand has come out and taken yours.” 

           Alan Bennett, The History Boys

Miss Ethel Philip Reading"

 James Abbott Mcneill Whistler, 1894

Virginia Woolfs ”Night and Day” som kom 1919, var hennes andra roman, och kanske den av hennes romaner som är minst läst — och som skiljer sig, en hel del, från hennes andra böcker.

 Boken handlar om fyra unga personer, som försöker få rätsida på livet. 

Man diskuterar litteratur, filosofi, klass- och kvinnosaksfrågor.

Natten till söndag av Elin Wägner

En bok som fångade mitt intresse, därför att jag en gång mött en kvinna som varit i samma situation som bokens huvudperson, fru Magnusson. Elin Wägner hämtade inspiration från ett verkligt rättsfall när hon skrev ”Natten till söndag”. Fru Magnussons dotter och måg vill få henne omyndigförklarad, och boken ta’r sin början när hon flyr till Stockholm, där hon tänker vistas i väntan på att tvisten ska lösas.

Mitt möte med Dickie berättade jag om för länge sedan.

Ten Days in a Mad-House; or, Nellie Bly's Experience on Blackwell's Island. Feigning Insanity in Order to Reveal Asylum Horrors. The Trying Ordeal of the New York World's Girl Correspondent, Nellie Bly

En nätt liten titel på en viktig bok.

Redan som barn drömde Elizabeth Jane Cochran om att bli journalist på Pittsburgh Dispatch. Det i en tid när sagda tidnings stjärnkrönikör Erasmus Wilson, ansåg att yrkesarbetande kvinnor var monstruösa vidunder. När så Pittsburgh Dispatch publicerade en artikel om ”vad flickor duger till” (i stort sett bara hushållsarbete), blev Elizabeth så upprörd att hon skrev ett brev till tidningen undertecknat "Lonely Orphan Girl". Redaktören blev så imponerad av glöden i brevet att han omgående erbjöd Elizabeth en plats på tidningen. Ett erbjudande han snabbt ångrade och drog tillbaka när han insåg att det var en kvinna som skrivit brevet. Men Elizabeth kunde inte bara skriva, hon kunde tala för sig, och lycka-des till slut övertala redaktören att anställa henne. Det var då hon antog pseudonymen Nellie Bly, efter en just då mycket populär sång, med titeln Nelly Bly.

Hon ville skriva om arbetande kvinnors situation, om barnarbete och andra sociala orättvisor, men som kvinna förvisades hon till ”kvinnornas sidor”, där hon förväntades ägna sig åt mode, trädgårds-skötsel, bjudningar och andra kvinnliga dygder. Det kunde hon inte acceptera, utan vid 21 års ålder for hon iväg till Mexiko som tidningens utrikeskorrespondent. Hon blev kvar där i ett halvår, men blev tvungen att återvända hem, eftersom Mexikanska regimen inte uppskattade vad hon skrev om landet.  Hennes artiklar samlades i en bok med titeln ”Six Months in Mexico”.

Tillbaka i Pittsburgh, stod inte inte ut med att åter förvisas till tidningens kvinnliga domäner, utan hon lämnade tidningen och for till New York City. Där lyckades hon efter några månader bli anställd på ”The New York World”, en tidning ägd av Joseph Pulitzer. Vilkoret för anställningen var at hon skulle spela sinnessjuk, för att bli intagen på ”the Women's Lunatic Asylum” på Blackwell’s Island. Ett mentalsjukhus med mycket dåligt rykte.

Hon tränade olika uttryck framför spegeln hemma, se’n  tog hon in på ett pensionat för arbetare. Där betedde hon sig så underligt att man nästa morgon kontaktade polisen, som hämtade henne. Hon låtsades lida av minnesförlust, blev undersökt av flera läkare som alla förklarade henne för sinnessjuk. 

Det skrevs i tidningarna om den ”vackra vansinniga flickan med en vild blick och den desperata frågan, vem är jag?”

Väl internerad på hospitalet fick hon en insyn i det förfärliga livet där. Maten var dålig och vattnet odrickbart,  där var kallt, lortigt och fullt av råttor.  

Sköterskorna var förfärliga och slog patienterna om de inte lydde. Elizabeth var övertygad om att en del av patienterna var lika friska som hon själv.

Efter tio dagar såg ”The New York World” till att hon kom därifrån, och hon skrev så småningom den här boken om sina erfarenheter på sinnessjukhuset.

Liknande böcker har skrivit senare som: 

S.O.S. De inspärrade, 1947, av Gunnar Rylander (under pseudonymen Ernst Henningson).

Författaren hade varit vårdare på ett sinnessjukhus, där han så småningom blev läkare.

Och jag minns att ”pockettidningen R”, för många år sedan, ägnade ett nummer åt en liknande iscensättning.